Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vad är sanning? |
1 KAPITLET
Vad är sanning?
Från Jesu lidandeshistoria vet vi, att den romerske landshövdingen Pontius Pilatus mot slutet av sitt förhör med Jesus säger: "Så är du dock en konung?" –
Jesus svarade: "Du säger det; jag är en konung?"
Därtill är jag född och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna om sanningen.
Var och en som är av sanningen, han hör min röst."
Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?"
Och då han sagt detta, gick han ut till judarna igen och sade till dem: "Jag finner honom icke skyldig till något brott."
Pilatus väntade sig alltså inte något svar på sin fråga till Jesus, ja, det var i verkligheten alls inte någon fråga, som han med dessa ord hade riktat till honom.
Därtill var han alltför skeptisk.
Han var ju uppfostrad i de romerska föreställningarna om livet och försynen, samtidigt som han var vittne till de judiska föreställningarna om dessa livets högsta företeelser och likaså till den inställning till gudomen eller gudarna, som många andra under det romerska världsriket hörande folk och raser hade.
Han såg, hur de alla blev saliga var och en på sin tro.
Därför kunde frågan för honom inte bli av någon särskilt allvarlig karaktär, i det att svaret på den syntes honom ofattbart eller helt ouppnåeligt för varje människa.
Alla de skilda raser och folk, som han varit i beröring med, hade ju vart och ett sin orubbliga tro på att deras uppfattning av och förhållande till den högsta makten i livet var den absolut riktiga, vilket alltså vill säga: var den absoluta sanningen.
Vi ser härigenom alltså, att Pilatus blir bilden av eller symbolen för ett visst bestämt utvecklingsstadium, som varje jordmänniska måste passera, nämligen det materialistiska eller s.k. irreligiösa, vilket åter vill säga: det stadium, där man har genomgått ett visst materiellt studium, efter vilket intelligensen i en något för stark grad har blivit dominerande bakom väsendets viljeinriktning och uppfattning.
Och för Pilatus' intelligens måste det se ut som om den absoluta sanningen var otillgänglig för envar och dess anhängare eller dyrkare var naiva, enfaldiga själar – alltså exakt samma uppfattning som en oerhört stor mängd jordmänniskor i dag låter sig ledas och behärskas av.
Men är dessa sistnämnda väsen mindre vidskepliga än de religiösa? –
Är deras förnekande av en verklig gudoms existens och av en härav följande absolut logisk och kärleksfull världsstyrelse mera vetenskapligt grundad än de religiösas tro på denna högsta, kärleksfulla gudom och en härav utlöst rättfärdighet mot alla levande väsen? –
Nej, absolut inte.
Att vara troende är inte blott något som endast gäller för de väsen som tror på en gudom, utan är även i allra högsta grad något som dominerar de väsen, som inte tror på en gudom eller en levande, intellektuell försyn.
Då dessa senare väsen inte tror på en intellektuell försyn, avslöjar de därmed, att de just tror på att en sådan inte existerar.
Vad är då mest naivt eller enfaldigt: att tro på att det finns en intellektuell världsstyrelse eller att tro på att det inte finns en sådan? –
I bägge fallen måste man alltså tro, i det man på de nämnda väsendenas stadium alls inte fattar de realiteter, vilka kan framdragas som bevis för antingen tron på en gudom eller tron på att denna ej existerar.
Vi får alltså i Pilatus en bild av den i dag mentalt sett högmoderna jordmänniskan, vars fråga "Vad är sanning?" – om hon överhuvud taget ställer sig denna – endast kan vara ironisk.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt