Martinus: Påsk, kap 9.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-16)

9 KAPITLET

Världsåterlösaren och Judas i dödsriket

Det är natt över Jerusalem. Solen har för länge sedan gått ned över den första stora långfredagen. Blott en enslig stjärna kastar en svag ljusglimt genom en lucka i de mörka skyarna, som ännu vilar tungt över Golgata. Men den törnekrönte konungen är inte längre här. Hans lysande ande återfinner vi nu i "förgården" till hans eget rike, det vill säga i den zon som gränsar direkt till den fysiska världen, en sfär som alla levande väsen måste passera på sin väg från fysisk till andlig tillvaro, och varifrån man under särskilda betingelser ännu kan uppenbara sig för den fysiska världen, alltså kan visa sig för de efterlevande på det materiella planet. Här i denna sfär blir alla levande väsen efter döden tillfälligt renade och förberedda för det därpå följande besöket i de högre gudomliga sfärerna eller världarna, som alla utan undantag måste uppleva innan de åter inkarnerar i den fysiska världen. I detta gudomliga "förrum" till de högsta "boningarna" i "Faderns hus" finner vi världsåterlösaren, intensivt verksam med att upplysa och hjälpa "andar som var satta i förvar". Många förpinade själar, som här på jorden hade gått under i tillfredsställandet av ödeläggande eller livsnedbrytande materiella begär och laster, blev i hans kärleks stora strålglans tillfälligt frigjorda och förda till Faderns zoner.
      Här i denna skuggornas sfär fanns en ung självmördare som var outsägligt plågad. Det var Judas, en av Jesu egna lärjungar, som i entusiastisk iver och otålighet hade missförstått sin mästare. Ja, han hade rent av hjälpt Jesu fiender att ta honom till fånga, hade till och med förrått världsåterlösaren med en kyss. Men efter att detta hade skett, och han på avstånd hade följt händelseutvecklingen och sett Jesu hållning inför sina bödlar, föll fjällen från hans ögon. Och för första gången "såg" han "världsåterlösaren". Men att "se" "världsåterlösaren" är detsamma som att se "den heliga anden", och att få en så bländande syn utan att vara ren är farligt, ty reaktionen mellan individens primitiva tankeenergi och de upphöjda kosmiska strålarna eller kärleksenergierna är då alltför våldsam och kan ibland, i värsta fall, resultera i sinnessjukdom, såvida den inte utlöser sig i självmord för väsendet ifråga. Beträffande Judas gick det alltså på det sättet att han i den heliga andens gudomliga strålar såg sin egen andliga nakenhet, sin ofullkomlighet och låga natur i en sådan kontrast till sin forne mästare, vars martyrium han själv till och med varit med om att utlösa, att han vämjdes vid sig själv, ja, rent av kom att hata sig själv.
      Ur stånd att bli kvitt den förfärliga synen av sig själv, ur stånd att förhindra verkningarna av sitt förräderi, ur stånd att lindra Jesu lidanden – ja, genom sin förrådande kyss hade han till yttermera visso omgett denne med ett pansar av beväpnat krigsfolk, råhet och brutalitet – uppenbarade sig endast hopplöshet för honom. Han, som tidigare varje dag i överflöd kunnat hänge sig åt mästarens kärlek och visdom, hade genom sitt felsteg satt ett oöverkomligt svalg mellan sig själv och sin gudomlige välgörare. Under prästernas och mängdens hån och det beväpnade krigsfolkets råa tillbakavisande av hans bön om att få närma sig korset, mognade hans sista hemska beslut på det fysiska planet. I förtvivlan över att han inte ens kunde få lov att vid korsets fot komma till den ende som kunde lindra hans kval, få lov att i hans åsyn där i stoftet gråta ut sin ånger, få lov att bönfalla om hans förlåtelse, hans välsignelse, gick han bort och berövade sig livet. Men hans odödliga ande gick därmed över dödens tröskel till "förgården" till ljusets riken, samma förgård som också Jesu ande begivit sig till efter befrielsen från den fysiska kroppen på korset.
      Här i denna förgård eller sfär vaknar alla väsen upp efter sin fysiska död. Och vi återfinner dem här med samma tendenser, samma tankearter, samma förnimmelser av lidande och välbefinnande som de varit knutna till omedelbart före sin död. Människor med ett ljust samvete, med en stor kärlek till sina medväsen och sin omgivning, vaknar här upp till samma lyckliga tillstånd. Men människor med dåligt samvete, med själskval och svartsyn, vaknar här upp betungade av dessa realiteters fortsatta verksamhet. Här bland de mest olyckliga återfinner vi även Judas. Men hans uppriktiga ånger och önskan om förlåtelse, tillsammans med alla de andra olyckligas kval, skulle snart observeras av den outtröttlige mästaren.
      Genom de mörka samvetskvalen, genom melankolins och sorgens grå tungsinne, utan utsikt till att någonsin få frid i sitt sinne, mitt i en öken av olyckliga själar, stirrar Judas ut över denna hopplöshetens ödemark. Men vad var detta? – Plötsligt fångas hans blick av något. Det var som om han i fjärran skymtade en liten lysande punkt. Den kom närmare och närmare. Nu antog den mäktiga dimensioner, visade sig som en stor gloria som böljade fram och tillbaka. En förnimmelse, så underbart behaglig att han aldrig tidigare upplevt något liknande, uppfyllde honom. Han märkte att något gudomligt, outsägligt, närmade sig. Och så – likt en uppgående sols ljusa morgongryning vibrerade över de olyckliga själarnas hopplösa natt: "Kom till mig ni alla som är betungade, jag skall ge er ro."
      Judas stod som fastnaglad. Det var ju hans mästares röst. Var det verkligen möjligt att denna lysande gestalt mitt i den strålande jätteglorian var hantverkaren från Nasaret, var den man som på jorden ansetts som galen, som en fanatiker, en falsk profet, en upprorsmakare, en lagbrytare, en individ mer värdig dödsstraffet än vanliga rövare och mördare? – Jo! – Nu gick det inte att ta miste. De välkända dragen lyste med outsäglig klarhet, ja, till och med händerna kunde Judas känna igen, men de bar märken från – korsfästelsen. Och som i en blixt dök minnet upp om hans egen andel i dramat. På nytt förmörkades hans sinne. Och i förnimmelsen av sin egen ovärdighet att vara i mästarens närhet försökte han fly. Men då var det för sent. Mästaren hade kommit för nära. Dennes kärlek skar av varje flyktförsök, varje återtåg. I nästa ögonblick tryckte världsåterlösaren sin olycklige lärjunge till sitt bröst. Och genom rymden ljöd: "Jag har kommit för att uppsöka och frälsa de förtappade."

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.