Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Påsk |
8 KAPITLET
En anvisning på hur människorna bör ta sitt öde
Medan den här omtalade delen av den stora gudstjänsten i Palestinas huvudstad blev manifesterad direkt på det fysiska planet, och efterhand blev till stora andliga ljusvågor som bredde ut sig över jorden och ned genom århundradena, så blev den sista stora ljusutsändningen från nämnda plats manifesterad från det andliga planet – det var andliga ljusvågor vilka blev till fysisk manifestation, fick fysisk synlighet.
Vi har således bevittnat hur första delen av den stora ljusutsändningen utlöstes på så sätt att en till synes helt vanlig man, som levde ett rent liv och utstrålade visdom och kärlek till alla omkring sig, på grund av detta blev tyranniserad av sina medmänniskor, kom att utsättas för fruktansvärd tortyr, hån, bespottelse och lemlästning för att till sist bli mördad. Med andra ord ser vi den stora gudstjänsten demonstrera ett koncentrat av alla de lidanden som den jordiska människan kämpar med eller kan möta i sitt dagliga liv, blott med den skillnaden, att medan dessa lidanden för nämnda väsen är resultatet av dess föregående uppträdande, dels i nuvarande och dels i tidigare jordeliv, så var lidandena för Jesu vidkommande inte något resultat av hans tidigare liv, eftersom han i dessa redan för länge sedan hade nått fram till fullkomligheten. När han därför kom att lida var det av egen fri vilja. Han tillhörde ett högre plan. Hans rike var ju inte av denna världen. Han var alltså en missionär från en högre värld, från en sådan medvetenhetszon som han just skulle demonstrera på jorden. Och det var i kraft av detta som han kunde bibehålla sitt högtstående gudomliga förhållningssätt mitt i sina lidanden, mitt i sin oskuld, så att han inte blev bedrövad, bitter och hatisk, tungsint och irreligiös – såsom ibland är fallet med den jordiska människan under hennes lidanden – utan bibehöll sin kärlek, sin upphöjda och förklarade tillvaro. Och det var just genom detta som han blev modellen för eller anvisningen på det sätt som den jordiska människan bör lära sig att ta sina lidanden, särskilt som hon, enligt vad vi tidigare framhållit, inte kan betecknas som oskyldig. Men detta förändrar naturligtvis inte hennes medvetenhetsinställning, ty i sin okunnighet eller sitt primitiva medvetenhetstillstånd tror hon sig just vara oskyldig. De allra flesta människor som är sjuka och lidande, fattiga och medellösa, är ovetande om de av dem själva utlösta, osynliga orsakerna till sitt öde och kan därför omöjligt se sin egen skuld. Men just därigenom blir Kristus en desto större förebild för dessa människor. Att de alltså är skyldiga gör ju inte efterliknandet av hans uppträdande mindre nödvändigt. Vi har alltså genom de första stora strålarna från världsåterlösarens kors sett hur människorna därigenom har fått en anvisning på hur de bör ta sitt öde, och hur efterföljandet av denna anvisning ger individen själsstyrka att bära detta öde, låter honom uppleva sitt liv som fullkomnat, skapar ett innerligt förhållande till Gudomen, gör denne till en Fader, åt vilken det är en stor glädje att överlämna eller "befalla" sin ande, varvid all fruktan för döden upplöses. Vi har alltså sett hur den verklige eller fullkomlige gudasonen lever och dör i högsta harmoni och kontakt med Fadern. Men världsåterlösningen var därmed inte avslutad. Det var även nödvändigt att antyda eller demonstrera att individen eller det levande väsendet är något mer än blott och bart en fysisk realitet, att det bakom den fysiska kroppen existerar en annan kropp, som är i stånd att bära medvetandet när den förstnämnda kroppen gått under, en överjordisk eller förklarad kropp, i vilken individen bortom graven kan uppstå och obunden av all fysisk materia uppenbara sin eviga tillvaro. Vi skall därför nu åter rikta vår blick in i det stora strålflödet från den allomfattande världsgudstjänsten. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt