Martinus: Påsk, kap 7.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-16)

7 KAPITLET

En "gudamänniska" lägger om jordens andliga kurs mot ljuset och kärleken

Efter att sålunda ha varit med om den stora gudstjänsten på Sion, detta allomfattande världsdrama, i vilket modellen för skapelsen av den fullkomliga människan, planen för jordens kommande historia visats upp inför de förundrade blickarna från två årtusendens generationer, skall vi nu i minnet återkalla de närmare detaljerna i de stora händelserna, så att dessa kan framstå klarare för vårt medvetande.
      I den överjordiska gudstjänstens första begynnande ljusstrimma ser vi ett litet barn växa upp i en fattig omgivning, men med ett enastående intimt förhållande till sin himmelske Fader och med en så intensiv mottaglighet för den heliga andens natur och kraft, att han vid mandomens inträde av omgivningen började förnimmas som en värmande källa, vars "levande vatten" renade från "spetälska"; en strålande sol, vars ljus trängde in till "blinda" ögon; ett stimulerande kärleksupphov, som levde i glädjen över att "förlåta synder" och tillgiva sina medmänniskor; ett uppenbarande av en så allt genomträngande känsla av närhet till Gud, att "onda andar" och låga tendenser "drivs ut", mörkret måste vika, sjuka återvinner sin hälsa; en så överjordisk, gudomliga vilja att den "stillar stormen" på de mänskliga lidelsernas stora tankeocean, framkallar stillhet, och genom fridens underbara lugna vatten förs "båten", jorden, kulturen, med kärlekens trofasta lärjungar över till ljusets stora, frälsande hamn – ett väsen som liksom Fadern var du med alla, rika och fattiga, stora och små, onda och goda, som umgicks med "syndare" och "publikaner" och mötte sig själv eller såg Gud i alla levande väsen.
      Men detta strålande sätt att vara var ändå inte den stora gudstjänstens kulmination, det var endast staffaget omkring den egentliga kärnan i det underbara som skulle ske. Det var endast den friska sjöluften som alltid märks i havets närhet, och var därför inte heller starkt nog att kunna tränga igenom den becksvarta atmosfären av barbari och hämndmoral – den då gängse uppfattningen av storhet, av majestät, av gudomlighet. Stämplad som en galen eller sinnessjuk man skulle Nasaréen oåterkalleligen ha övergått i glömskans stora grav. Hans väsen skulle omöjligen ha kunnat nå ut till århundradenas avlägsna generationer, om inte den heliga anden i en ännu högre grad blivit manifesterad genom honom. Men även om den här nämnda delen av hans väsen inte var stark nog att tränga igenom, var den tillräckligt stark för att skapa en så tydlig reaktion att denna reaktion kunde bli till den allt genomträngande mörka bakgrund, mot vilken den stora gudstjänsten i så skarp kontrast kunde avteckna sig i alla sina detaljer, att dessa strålande klart kunde uppfattas eller läsas på årtusendens avstånd av miljoner människor. Ja, i denna dag har ju dess uttalade eviga ord för länge sedan flugit över kontinenterna, vibrerat från pol till pol.
      Mot denna mörka bakgrund ser vi den lysande gudamänniskans medvetande skarpt och strålande avteckna sig i alla sina olika nyanser. Den jordiska människan kan här studera modellen för sin kommande förklaring, för sin kommande tillvaro "ett med Fadern". En tillbakablick på Golgatas kors uppenbarar "vägen, sanningen och livet". Här kan man bevittna det enda uppträdande inför lidandet som kan leda till "uppståndelsen" från djur till människa.
      Varje tänkbart mått av lidande som den jordiska människan i högre eller lägre grad råkar ut för i sitt dagliga liv, ser vi här på Golgata framträda i raffinerad koncentration. Den mest utsökta uppvisning av mänskligt missförstånd, avundsjuka, ringaktning, förtal, hämnd, hån och bespottelse kulminerar i en törnekrönt, naken mans fastnagling vid ett träkors högt över den obarmhärtiga hopens huvuden. I de på korset fastspikade händerna och fötterna leder varje nog så liten rörelse till ett ytterligare uppfläkande av hans kött och nerver, leder till ofantliga lidanden. Från hans feberheta kropp pärlar svetten fram. Ur stånd att hindra bloddropparna från törnekronan att rinna, finner några av dem sin väg ned i den korsfästes ögon. Och genom sitt eget blod ser världsåterlösaren under några sekunder den sista bilden av sina bödlar. Genom detta röda panorama förnimmer han sina kärlekshandlingar, sin kamp för sanningen värderad och likställd med rövares och mördares gärningar. Genom den brännande elden i hans ådror, genom en pinande törst viskar hans torra tunga: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Och se! Då utlöstes en högre kontakt mellan den himmelske Fadern och den utvalde sonen. Den heliga anden började vibrera genom det hårt belastade men förfinade nervsystemet. Den röda bilden upplöstes, och genom en gudomlig klarhet ser han nu sina bödlar som andligt oerfarna yngre bröder. Och i en sista stor kärleksvåg genom den utmattade och lemlästade kroppen tar han dem till sitt hjärta. Men i samma ögonblick skakades kontinenten i sina grundvalar, solen förmörkades, jorden rämnade, blixten slog ned i själva templet, ryckte undan avspärrningen till det allra heligaste. En dödlig skräck bredde ut sig i den förut så självsäkra och obarmhärtiga mördarhopen, och skälvande kröp många till korset. Men ut över mängden, genom mörkret, tindrade Guds andes heliga, osynliga strålar. Från människosonens läppar vibrerade genom världsrymden: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." Och med detta överjordiska ljusflöde vreds jordens andliga kurs in i en ny fas. Ett kärlekens evangelium, en kärlekens Gud blev synlig där man förut trodde att vreden, hämnden och straffet hörde hemma. Ett innerligt förhållande mellan ett väsen av kött och blod och världsalltets upphov hade demonstrerats. Den jordiska mänskligheten hade fått bud från sin evige Fader. Men Guds sändebud vände sin blick mot himlen. Genom svalkan av en svag bris mot den heta kroppen befriades den gudomlige martyren från sina sista lidanden, och de eviga orden: "Det är fullbordat" vibrerade som en ny ljusgloria ut över världen.
      I en allra sista kraftansträngning öppnade den törnekrönte gudasonen ännu en gång sina trötta ögon för att se den älskade mänskligheten vid korsets fot. Och med denna bild i sin brustna blick lämnade Guds utsände den fysiska världen. Genom de bleka läpparnas sista, bortdöende vibrationer: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande" fick man veta att gudasonens kurs nu var ställd mot ljusets riken. Och korset hade för alla tider blivit ljusets symbol.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.