Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Påsk |
3 KAPITLET
Jesu mission
Jesus av Nasaret blev alltså den världsåterlösare som skulle få lov att bli jordens störste utövare av den heliga anden i rent fysiskt handlingssätt.
Detta betyder naturligtvis inte att "Kristi återkomst", vilket vill säga senare världsåterlösare, skall bli av ett mindre djup eller natur, men kristusmissionen eller världsåterlösningen har, som jag längre fram i denna bok skall återkomma till, i våra dagar en helt annan uppgift att utföra än på den omnämnda tiden, då den heliga andens fackla på nytt skulle tändas i jordens zoner.
Nasaréens världsåterlösning bestod främst i att vara den modell, efter vilken den jordiska människans fysiska omskapelse till "gudamänniska" kunde fullföljas. Detta betyder i sin tur, att det genom detta väsen visades hur varje jordisk människa måste lära sig att ta sitt öde, eller med vilken hållning hon bör möta de situationer som uppkommer för detta väsen här på jorden, sådana som framgår av begreppen: "fiendskap", "orätt", "lidande", "sorg" och "motgång", för att genom dessa realiteter utvecklas till att övervinna dödens fasa, bli herre över livet och därigenom uppstå i en gudomlig, överjordisk förklaring. Denna världsåterlösares mission var alltså inte en enbart teoretisk undervisning, utan också att med sitt eget liv, sin egen tillvaroform, ge en praktisk, fysisk demonstration av detta för den jordiska människan så nödvändiga förhållningssättet och dess verkningar. Och eftersom tillägnandet av detta förhållningssätt i det dagliga, praktiska livet är den enda grunden för den jordiska människans omskapelse från djur till människa, från en primitiv till en förklarad tillvaro, från naivitet till högsta vetande, så är det uteslutande detta sätt att vara som är den jordiska människans frälsning från mörkret, hennes befrielse från lidandet, hennes tillträde till upplevelsen av odödlighet och att vara "ett med Fadern". Att tro att Nasaréens handlingssätt var avsett att blidka en vred gud eller att fritaga människorna från ansvaret för sina "synder" eller "brott", att tro att förgörandet av Jesu kropp och utgjutandet av hans blod var till behag, var en njutning och därmed ett oavvisligt krav eller begär hos en gudom, det är en idé som endast kan ha sin upprinnelse i hedniska tankegångar, i naivitet, i okunnighet, helt bortsett ifrån att den ju i betänklig grad påminner om perversitet och sadism. När icke desto mindre miljoner människor i århundraden levt i tron på en sådan gud, beror detta på suggestionens makt samt okunnighet om idéns verkliga analys. Och det är uppenbart att en sådan idé hade mycket lättare att finna sin väg in i ett primitivt och barbariskt medvetande än den verkliga världsfrälsande idén: "Stick ditt svärd i skidan, ty alla som tar till svärd skall förgöras genom svärd" eller "Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra till". Denna idé måste ju för hämndens undersåtar eller dyrkare verka som fullständig dårskap, som vanvett. Och det är klart att den förstnämnda idén om den vrede, hämndlystne guden, som absolut måste blidkas genom åtminstone ett väsens lemlästning, förgörelse eller blodsutgjutelse, inte på långt när var en så stor kontrast till den primitiva människans uppfattning om logik som idén om att älska dem som förföljer en. Och det måste gå århundraden, och stora strömmar av blod måste ännu flyta på religionens altare, innan världens ögon, intelligens och förnuft började inrikta sig på nasaréens verklige Gud, kärlekens Gud. Århundraden igenom måste världsåterlösaren Jesus alltjämt låta sig korsfästas genom den i hans egen kyrka och i hans namn på grund av övertron upprättade och beskyddade hedendomen: "kättarbål", "häxbränning", "religionstvång", "dogmer" och "intolerans", innan denna kunde börja degenerera, skapa tvivel och upplösas. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt