Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Påsk |
16 KAPITLET
Mänsklighetens väg genom mörkret till ljuset
Men eftersom denna genom gudasonens uppträdande anvisade väg mot ljuset alltså efterhand har blivit inspunnen i stora svulster eller vävnader av övertro, har den inte längre någon dragningskraft på de tusentals människor som inte kan acceptera övertron.
Dessa ser med förakt på all religiositet, betraktar kännedomen om Gud som naivitet och blir därigenom själva inspunna i en ny stor kräftvävnad av övertro.
Ty att förneka Gud är att förneka ett verkligt faktum, det är att leva på kontrasten till den logik som säger att en maskin inte kan bygga sig själv, att ett klädesplagg inte kan sy sig självt; det är att tro att de döda tingen skapar de levande, i stället för att tro att det är de levande tingen som skapar de döda; det är en övertro på vilken heller ingen kultur någonsin kommer att kunna få varaktigt fotfäste, bli fullkomlig, bli fri från krig, lemlästning, kriser och ruin osv.
Mänskligheten kommer av den anledningen inte förbi strålarna från Golgata, bland vilka där även strålar: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig."
Eftersom mänskligheten alltså har byggt sin kultur på en felaktig uppfattning om världsåterlösarens uppträdande, har den ännu inte "kommit till Fadern". Dess kultur är ett sjunkande skepp. Där kämpas en förtvivlad kamp för att hålla det ovan vattnet, men läckaget är för stort. De inströmmande vattenmassorna är alltför överväldigande, "världens ände" står för dörren, men "ingen vet något om den dagen och den stunden". Men genom rop och skrik, genom rädsla och anspänning, genom lidandets och hopplöshetens mörkaste natt glimtar ännu en ljusstråle från Golgata. Människosonens sista kärleksfulla hälsning och löfte om att vara med mänskligheten alla dagar intill världens ände vibrerar ännu i jordiska öron. De "skeppsbrutna" blir trots storm och vågor, trots oväder och mörker, stadigt och säkert förda mot den stora räddningen. Ett strålflöde håller på att bryta igenom de mörka skyarna. In över jorden lyser och strålar redan en ny och stor kosmisk världsimpuls. Från ett stort system i vintergatans centrum flödar den i överjordisk glans rakt mot jorden. I dess ljus "ses" den evige Fadern. Det "sjunkande skeppet" överges, de "skeppsbrutna" räddas, mänskligheten "frälses". Jorden kommer att lysa med en ny kultur, i vilken "rättfärdigheten bor". Ty inför Guds anletes strålflöde måste nattens skuggor vika. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt