Martinus: Påsk, kap 15.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-16)

15 KAPITLET

Världsåterlösningen och övertron

Vi har härmed kommit till slutet av den stora gudstjänsten. Vi har varit närvarande i världens vackraste saga ur det verkliga livet. Vi har sett en medvetandeform så upphöjd och ren, så änglalik och kärleksfull, att den blev ett evangelium, blev en uppenbarelse, blev den av gudomen själv anvisade vägen för mänskligheten bort från sorg och lidande, bort från krig och lemlästning, bort från övertro och förnedring och fram till ljus och glädje, till upphöjdhet och salighet, till en förklarad tillvaro i Guds närhet, till en varaktig fred på jorden.
      Men hur har människorna själva tagit emot detta upphöjda evangelium, detta kärlekens budskap?
      Ja, nu i våra dagar, nittonhundra år senare, har det för många övergått till att endast utgöra ett "mysterium". – Men är det egentligen något mysterium, något mirakel, något onaturligt? – Nej! – Och absolut nej! Inga händelser i världen är eller kan vara mer uppenbara eller klara. Man vill kanske här göra invändningar angående materialisationerna, men på det kan svaras, att detta slags fenomen sedan länge är ett känt faktum för den framskridne invigde, och förnekas därför endast av individer som ännu aldrig själva haft dem inom sin dagliga horisont, varför detta förnekande blir helt utan auktoritet, alldeles oavsett vilken fysisk position, vilken doktorsgrad eller professorstitel dess upphov än måtte sitta inne med. Men även om de nämnda fenomenen – på grund av deras ännu ytterst sällsynta förekomst på det jordiska planet – inte kan förväntas bli annat än en trossak för den rent materialistiska intelligensen och för den stora fysiska allmänheten, så rubbar detta ändå inte världsåterlösarens position, eftersom fundamentet för hans mission i överflödande mått utgörs av hans – för alla tillgängliga – rent fysiska uppträdande, vilket kulminerade under hans djupaste förnedring i denna enda mening: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." Om den stora massan tillägnade sig den rätta förståelsen av denna enda mening, med dess praktiska fullbordan i sitt dagliga uppträdande, så vore det tillräckligt för att frälsa världen. Eftersom den vanliga jordiska människans kvalifikationer för att bedöma materialisationer, och den därigenom manifesterade "uppståndelsen", visar på en lika stor ofullkomlighet som bushmannens kvalifikationer för att bedöma atomteori, är det således inte de nämnda fenomenen som utgör själva det "världsfrälsande", utan det är i stället ett löfte, vars uppfyllelse varje enskild individ oundgängligen upplever som ett av huvudresultaten i det världsfrälsande livets fotspår. Varje förnekande och diskussion om detta är därför fullständigt naiv och visar enbart sitt upphovs okunnighet. Men den för de fysiska sinnena och begåvningen tillgängliga delen av den stora gudstjänsten är alltså den som uttrycks i världsåterlösarens rent fysiska uppträdande. Och vad gäller detta har inget drama i världen någonsin utspelats inför en mera öppen ridå, och gjort ett mer oförglömligt intryck på åskådaren, än just kristusdramat. Det må så vara att den nuvarande jordiska vetenskapen kanske vill påstå att denna tilldragelse är "ovetenskaplig", inte är "historisk", eftersom man inte menar sig ha tillräckliga "bevis" för att denna tilldragelse faktiskt kan ha ägt rum. Men en sådan uppfattning kan absolut bara baseras på en rent fysisk eller ofullkomlig iakttagelseförmåga, vilket i sin tur vill säga en iakttagelseförmåga som ännu bara kan iaktta de förgängliga materierna, men däremot inte kan observera de i samma materier inhöljda oförgängliga "substanserna", idéerna eller värdena. De materier hos kristustilldragelsen som vetenskapen i dag har förmåga att analysera, är alltså de förgängliga, i vilka de odödliga värdena hos denna tilldragelse var inhöljda, eller genom vilka de blev manifesterade. Men eftersom denna tilldragelse ligger ungefär två årtusenden tillbaka i tiden, och en sådan tidrymd ger en tämligen avlägsen horisont för den materiella synen, förstår man lättare att det i dag diskuteras om Jesus hade blå eller bruna ögon, om han hade svart eller rött hår, om han var "jungfrufödd" eller om Josef var hans far, om han blev "stenad" eller "korsfäst", om han blev lagd i den ena eller andra graven osv., eller att man intar den "högmoderna" ståndpunkten att han inte alls har existerat. Man förstår också lätt hur alla sådana begränsade, stympade eller primitiva synsätt befordrar övertron. Och det torde knappast finnas något väsen som blivit föremål för fler felaktiga uppfattningar än Jesus av Nasaret. Uppfattningarna om detta väsen sträcker sig ända från att han betecknas som en vanlig jordisk "galning" till att vara jordklotets "jag" eller ande. Särskilt olyckligt blir det när denna sistnämnda form av övertro i ockultismens namn blir intelligensmässigt utsmyckad och därmed får ett större sannolikhetens sken över sig. Hundratals människor låter sig därmed ryckas med av dessa felaktiga begrepp om storhet. Dessa väsens uppfattning om världsåterlösaren kommer därmed efterhand så långt bort från det naturliga, att de omöjligen skulle vara i stånd att känna igen honom, om han en dag plötsligt skulle stå framför dem i kött och blod. Historien skulle då komma att upprepa sig. De "första" blir de "sista" att vara med honom i "paradiset".
      Men högt över alla slags diskussioner och felaktiga begrepp, högt över förgänglig materia, lyser och strålar som ett outsläckligt faktum strålarna från Golgata, de odödliga orden. Dessa strålar, dessa eviga ord, uttrycker "vägen, sanningen och livet", deras efterföljelse är världens frälsning.
      De nämnda orden uttrycker alltså bara absolut rena, klara linjer. Här är ingenting baserat på mystik, ty ingenting är ju mer befrämjande för övertron än mystik, liksom övertron i sin tur befrämjar ny mystik och så vidare. Mystik och övertro är alltså detsamma som ett slags andlig "kräftvävnad". Världsåterlösarna är därför inte inställda på att skapa mystik – tvärtom, de är ju ljuskällor. Men när det likväl ibland uppstår mystik omkring en världsåterlösare, beror detta i regel på primitiva anhängares överdrivna eller fantastiska föreställningar eller felaktiga uppfattningar om den verkliga storheten, som de i sin okultiverade och på förnuft blottade kärlek till honom förlänar honom med, varigenom de – om än omedvetet för dem själva och helt mot sin vilja – på sätt och vis ännu håller honom "fastnaglad vid korset".
      Eftersom dessa föreställningar eller felaktiga uppfattningar är mer eller mindre naturstridiga, väcker de anstöt och skapar split inom de olika anhängarskarorna eller sekterna, eftersom vissa kan genomskåda de abnorma uppfattningarna, andra inte. För utomstående men mycket intelligenta individer blir de också mycket ofta till ett hinder eller en mur mellan dem själva och världsåterlösaren, därför att de alltså inte kan tro på sådant som de är i stånd att uppfatta som naturstridigt, även om också de är helt i avsaknad av förmågan att själva kunna iaktta den verkliga sanningen. På så sätt hålls alltså många människor borta från den verkliga sanningen om världsåterlösaren och hans förkunnelse, ja, i många fall – om än omedvetet – till och med av hans egna präster, lärjungar och förkämpar. Betraktar man huvudparten av de jordiska människornas uppträdande i ljuset av den speciella världsfrälsande strålen från Golgata – "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" – och jämför den med världsåterlösarens praktiska manifestation av samma ord inför sina fiender och motståndare, känner man att världen ännu befinner sig mycket långt ifrån att vara "frälst".
      Att mänskligheten så länge levt med de gudomliga strålarna från Golgata och ännu brister så mycket i kontakten med dem beror för mångas del just på övertron. På grund av denna vreds efterhand uppfattningen om den verkliga världsfrälsningen över i egoismens tankearter, och man föll offer för illusionen att denna frälsning blott bestod i något så lätt som att be om förlåtelse för sina "synder" och felsteg. Detta skulle då strax åstadkomma att man i kraft av "Guds nåd" och "Jesu blod" blev "frälst", det vill säga befriad från följderna av de felsteg eller den orättfärdighet man eventuellt begått mot sina medväsen. Det gudasonliga sättet att vara blev efterhand ignorerat som något som endast kunde manifesteras av Jesus själv, "Guds enfödde son", eller av en gud, men som aldrig skulle kunna praktiseras av den jordiska människan. På grund av uppkomsten av denna hopplöshetens idé trodde man inte på de goda gärningarna, det ljusa sättet att vara, som fundamentet för mänsklighetens frälsning. Och trots människosonens uttryckliga ord: "Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra för dem", – "Stick ditt svärd tillbaka i skidan, ty alla som tar till svärd skall förgöras med svärd", – "Saliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud", – "Han skall vedergälla var och en efter hans gärningar", osv., blev man likväl fast i tron på "nåden" och "syndaförlåtelsen". Denna tro kunde alltså bara bli av underminerande eller försvagande natur, bli till en vilokudde för individens intresse och strävan att fullkomliggöra sitt sätt att handla. På denna "vilokudde" kom då också individens intresse för det verkliga världsfrälsande uppträdandet att slumra in, och det sov genom århundraden och är ännu i denna dag i stor utsträckning sovande. Och det är givet, att en världskultur som är uppbyggd på en sådan förvanskning eller felaktig uppfattning om de världsfrälsande strålarna från Golgata, aldrig har kunnat och aldrig kommer att kunna bestå eller bli fullkomlig. Krig på krig, revolution på revolution, olycka på olycka, lockouter, strejker, medellöshet, fattigdom, "förbrytelser", sorg och sjukdom är därför också de ofrånkomliga företeelser som den ovannämnda "sömnen" fört med sig i sitt kölvatten. Detta är det pris som mänskligheten måste betala när den försöker slingra sig undan ansvaret eller verkningarna av sina mörka handlingar. Det är Guds tydliga tal till mänskligheten om dess felaktiga styrning av kulturens ratt. Det är det levande vittnesbördet om det gudasonliga uppträdandets identitet med "vägen, sanningen och livet".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.