Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Påsk |
14 KAPITLET
Guds sändebud möter sina vänner och återvänder till sin Fader
Bland Jesu vänner och lärjungar var alltså sorgen stor över förlusten av deras mästare.
Men den uppvägdes ju i någon mån av hans förklaring för dem att han på tredje dagen skulle uppstå igen.
Den som var mest trofast och förväntansfull inför detta löfte, och som därför skulle komma att möta den uppståndne Messias först, var en av Jesu kvinnliga lärjungar, "Maria från Magdala", en förutvarande – sköka, som han, "syndares" och lidandes vän, med sin visdoms och kärleks rena dom – "Den av er som är utan synd, han kastar första stenen" – hade räddat från att bli stenad till döds, räddat från fullbordandet av denna de orena människornas orena dom över sin medsyndare.
Hon hade aldrig glömt det.
Från det ögonblick då hennes bödlar, maktlösa av Jesu dom, en efter en försvunnit utan att döma henne, och hans kärleksfulla röst – "inte heller jag dömer dig" – ljudit i hennes öron, var "världsåterlösaren" uppenbarad för henne.
Och därefter följde hon honom troget.
I sin sorg och förväntan sökte hon sig i den tidiga morgonstunden efter sabbaten ut till graven. Men det gick för henne som det går för alla efterlevande som vänder tillbaka till en avlidens grav: hon fann graven tom. De "döda" finns inte i sina gravar. De uppehåller sig på en mycket ljusare plats. De är i "förgården" till Guds rike. De är i "himlen". Det var därför heller ingen som fann Jesus i graven. Han hade visserligen gjort ett undantag och en liten stund tidigare "passerat" graven, men det var ju endast för att inför dödens väktare visa livets odödlighet, andens evighet. Och under de få sekunder som denna uppenbarelse varade var graven ingen grav, den var en sol, ett bländande ljus, en dörr in till "himlen" som öppnades för att Guds sändebud skulle kunna komma ut, kunna komma tillbaka till den fysiska världen. Den första som världsåterlösaren mötte efter denna sin, i ordets verkliga mening, lysande färd genom graven tillbaka till den fysiska jorden, var alltså Maria från Magdala. I sin sorg och besvikelse över gravens tomhet såg hon inte upp och anade därför inte omedelbart vem hon hade framför sig. Men då hon hörde sitt namn "Maria" uttalas av den välkända, älskade rösten, som hade fått så djupt rotfäste i hennes sinne och tankar, for hennes blick upp som en blixt mot den uppståndne frälsaren. Och utan att ana att den kropp, i vilken världsåterlösaren nu visade sig, inte var hans tidigare fysiska kropp, utan en under hans viljas kontroll i andlig materia tillfälligt materialiserad kopia av denna, och likaså utan att ana att denna kopia efter den nyligen inträffade händelsen i graven ännu var så starkt vibrerande, att varje fysisk beröring av densamma betydde livsfara, grep hon efter hans hand och ville kyssa hans klädnad. Men mästaren gjorde henne uppmärksam på faran och varnade henne för att röra vid honom. Samtidigt förklarade han för henne, att han ännu inte var uppstigen till sin Fader och mänsklighetens Fader, till sin Gud och mänsklighetens Gud, och att han därför ännu en kort tid befann sig i en zon eller sfär varifrån han kunde göra sig materiellt synlig för fysiska sinnen. Med mästarens löfte om att vännerna och lärjungarna alla utan undantag skulle få lov att se honom ännu en gång på en närmare angiven plats i Galiléen, skyndade Maria glädjestrålande bort till "bröderna" med det glada budskapet. Men Jesus visade sig efterhand för flera andra av sina vänner, för att till sist möta dem alla tillsammans. En afton, medan de alla var samlade på den av Jesus angivna platsen och "dörrarna var stängda av fruktan för judarna", inträffade detta att det mitt i salen liksom började stråla ut ett vitt ljus med märkliga blå skiftningar. Dessa blå förtoningar antog efterhand allt fastare former. Och inför de församlades hårt spända blickar och till deras outsägliga glädje blev de blå förtoningarna så småningom till Jesu kända konturer, uttryck och anletsdrag. Glädjen blev ännu mer överväldigande när det vita ljuset tonat bort, och deras mästares älskade gestalt nu livs levande och med utsträckta armar liksom till omfamning trädde fram emot dem, och den välkända rösten vibrerade i deras öron: "Frid vare med er." Efter denna upphöjda hälsning och efter att ha övertygat de mest tvivlande om sin fortsatta tillvaro, förklarade han sin mission för dem, sitt lidande och sin död, sin uppståndelse och sina materialisationer, samt stimulerade dem ytterligare i kärlekens stora bud och ålade dem att dra ut i världen för att förkunna om hans liv och uppträdande för "alla folk, för allt skapat". Och efter att ännu en gång ha tagit sig an deras frågor, tröstat och uppmuntrat dem i deras rent personliga angelägenheter och bekymmer, tryckte han för sista gången på det fysiska planet var och en av sina trofasta vänner och lärjungar till sin kind. Det vita ljuset började åter vibrera. Och i dess tilltagande glans såg hela församlingen världsåterlösaren för sista gången. Hans älskade gestalt tonade bort och blev till ett med ljuset. Guds sändebud hade vänt tillbaka till sin Fader. Men ut över församlingen, ut över världen, ut över kontinenter och oceaner, över skogar och slätter, oaser och öknar, länder och städer, ut över framtiden och ända in i våra dagar – ut över fabriker, skyskrapor och funkishus, ut över krigszoner, revolutioner och slagfält, genom krig och fred – bar det vita ljuset människosonens sista, kärleksfulla hälsning till de jordiska människorna: "Se, jag är med er alla dagar intill tidens ände." |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt