Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Påsk |
11 KAPITLET
"Jag är uppståndelsen och livet"
Det är natt efter den judiska sabbaten.
Det går mot morgon, den morgon som skulle bli jordens största.
Men ännu vilade mörkret över Jerusalem och dess omnejd.
Vid Jesu grav var vakten, som vi nämnt, fördubblad.
Enligt särskilda, oeftergivliga instruktioner bevakades den av ett urval av Roms bästa soldater i Jerusalem.
Dessa dödens fackmän, dessa specialister i att mörda och dräpa, bildade ett värdigt livgarde kring vidmakthållandet av övertro och okunnighet.
Denna gravens vaktparad, strängt instruerad och välsignad av Guds egna präster, skulle nog veta att anstränga sig till det yttersta – om än omedvetet – för att hålla döden och hedendomen i ära.
Inget hopp om odödlighet, inget bevis för livets fortsättning, ingen inblick i denna det levande väsendets okränkbarhet skulle slippa igenom denna klippgrav av primitivitet, av sten och stål, av svärd och spjut.
Men den evige Fadern ville annorlunda. Redan innan solen gått upp vibrerade osynliga, okända krafter i gravens närhet. De inverkade efterhand så starkt, att de annars så oförskräckta och modiga krigsmännen började känna sig illa till mods. De stirrade alla mot graven, den dyrbara klenod som de var satta att vakta. Men plötsligt blev deras ansikten som förstenade, ty från gravens inre började utstråla ett starkt ljus. Det gjorde de tjocka stenväggarna genomskinliga som glas. Efterhand vibrerade det i svängningar som jordiska sinnen inte kunde uthärda. Dödens livvakt sjönk vanmäktig till jorden. Inget jordiskt öga blev därför vittne till den himmelska handling som ägde rum här. Men i den uppgående solens första strålar såg man att graven var tom. Och över hela jorden vibrerar än i denna dag: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva om han än dör." |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt