Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Påsk |
1 KAPITLET
Vad som födde längtan efter en världsåterlösare
Om vi riktar blicken två årtusenden tillbaka i tiden, befinner vi oss i århundradena före Kristi födelse.
Mörkret ruvade över världen.
Den allt överstrålande gudamänniskans fundamentala sätt att vara var ännu inte något realistiskt faktum, utan existerade bara i profetiorna, i de gudomliga löftena, och var för den stora hopen en mer eller mindre ofattbar utopi.
Världen behövde bevis för att den fullkomliga människans handlingssätt verkligen kunde praktiseras på jorden.
Detta bevismaterial var så mycket mera av behovet påkallat eller nödvändigt, eftersom en stor fundamental och tusenårig världsmoral befann sig i starkt tilltagande degeneration eller förfall.
Denna världsmoral var identisk med det vi i dag kallar "hedendom", vars fundamentala bärkraft baserade sig på tron på hämnden, tron på en vredens gud eller gudar som "hämnades", "straffade" och undertryckte.
Det högsta idealet var "öga för öga och tand för tand" eller liv för liv.
"Hämnden" och inte "förlåtelsen" var vägen till "himmelriket".
Detta var ju "salighetens boning", där hämndens "hjältar" och de genom kampen avlivade individerna fortsatte sin "ärorika" tillvaro, vilken kulminerade i materiella njutningar, stora måltider, "fläsk och mjöd", sköna kvinnor, "valkyrior".
Att dö av ålderdom, att förlåta, att avstå från uppgörelser genom kampens medel, att vara kärleksfull och ädelmodig inför motståndarna, detta var "svaghet" och "feghet", var vägen till "helvetet", det vill säga den hinsides vistelseorten för denna mord-, kamp- och erövringsmorals "veklingar". Allt som i dag genom de störste vise förkunnas som ljus, som ideal och högsta moral, var för dåtidens medvetenhetsnivå ännu så okända realiteter, stod ännu till den grad i strid med den härskande uppfattningen och den barbariska naturen, att man absolut bara kunde uppfatta detta som något onaturligt, som omoral, något som måste bekämpas och utrotas. Den då rådande moralen var identisk med vad vi i dag inom den högsta upplysningen betecknar som djupaste "mörker". Men eftersom detta mörker är identiskt med den jordmån, utan vilken kärleken och humaniteten aldrig någonsin skulle kunna komma att spira eller få näring, aldrig skulle kunna bli till upplevelse för något väsen – och detta mörker alltså därigenom är en absolut oumbärlig anordning i den gudomliga världsplanen – har jag i "Livets Bog"* betecknat det som också varande en utstrålning från "den gudomliga skaparprincipen". Då den ju utgör en motsats till det som den högsta uppfattningen nu betecknar som ljus, har jag i nämnda bok kallat den för "den mörka utstrålningen". Detta mörker, denna moral, låg som ett töcken över världens andliga horisont och utestängde allt verkligt ljus, all verklig kärlek och humanitet. Men eftersom en sådan utestängning oundgängligen medför lidande, och detta i sin tur lika oundgängligt leder till en utveckling av känslan, och känsloutvecklingen återigen innebär utveckling av kärleken – och denna tar sig uttryck i alla de realiteter som var i strid med den gängse mörka moralen, var "svaghet", var "omoral" – betydde detta alltså, att ju mer man odlade den mörka moralen, desto mer utvecklades man fram emot ett medvetenhetstillstånd av motsatt natur. I individens medvetande började liksom en ny natur att gry, en natur som efterhand födde tvivel på den gängse moralen eller uppfattningen. Individen började förlora tron på de årtusenden gamla traditionerna. Detta att hämnas, dräpa, erövra och undertrycka började komma i konflikt med individens framskridna känsla. Längtan efter en ny moralitet började här och där spira fram. Och det var denna längtan som i sin tur födde profetiorna om en kommande världsåterlösning, om en kommande ny idealism. Eftersom längtan eller begär är identiskt med en dragningskraft mot uppfyllandet av begärets mål, och dragningskraften i detta fall ytterligare förstärktes och stimulerades av profetiorna, blev den efterhand av sådan natur, att den blev grundvalen för skapandet av mottagligheten för en ny, stor andlig kraftvåg, som just vid denna tidpunkt började utstråla i riktning mot jorden. Denna kraftvåg eller världsimpuls var identisk med koncentrationen av en energiart, som till stor del var sammansatt av grundenergierna "intelligens" och "känsla", på ett sådant sätt att den i särskild grad visade sig som kärlek och visdom, när den manifesterades genom mottagliga individers medvetande. Energierna hos denna världsimpuls var den begynnande "heliga anden". Här bör det påpekas att alla andliga energier kan sägas vara av elektrisk natur och att individernas hjärna och nervsystem utgör ett "antennsystem" för dem. Mottagligheten för kvaliteten hos energierna är dock beroende av utvecklingsstandarden hos ifrågavarande väsens medvetandesystem. Väsen med en robust och låg medvetenhetsnatur, väsen som till följd härav ännu bara har ett kroppssystem av primitiv natur, kan naturligtvis endast ta emot motsvarande primitiva eller grova medvetenhetsenergier eller "vågor". Med grova medvetenhetsvågor förstås här hämnd- eller mordtankar, girighet, högmod, svartsjuka eller allt som har att göra med "egoism". Tankar eller tankevågor av denna art hör inte hemma under begreppet "den heliga anden", men däremot sådana medvetenhetsvågor som har att göra med alla former av osjälviskhet, uppoffrande inställning, trofasthet och ärlighet, allt som kan betecknas som verklig kärlek och visdom. Medvetenhetsvågor av detta slag kunde alltså – om än naturligtvis bara i en mycket primitiv och svag form – börja påverka de människor i ovan omtalade tid hos vilka längtan var störst, de människor vilkas kroppssystem var finast och mest framskridna i utveckling. Dessa människor var så många till antalet att den nya världsimpulsens energier kunde vinna insteg, kunde börja få "anhängare". Där fanns jordmån för sådden av en ny säd. Det saknades blott "såningsmän" av en så fundamental utveckling och styrka, att de kunde så "den nya säden" – den verkligt nya världsimpulsens absoluta visdom och moral – och kunde börja utstråla "den heliga anden" i renodlad form i den begynnande "jordmånen". Men Försynen, den evige Skaparen, låter inte frambringandet av en brukbar jordmån äga rum för att den skall ligga obrukad och öde, bli till en öken, liksom han ju heller inte tillför jorden sin gudomliga säd i form av nämnda impuls eller "heliga ande" för att den skall upplagras någonstans till ingen nytta. När Försynen genom "den mörka moralen" och dess verkningar hade börjat skapa jordmån för en ny säd på jorden och även hade sänt denna nya säd till jorden, måste den ofrånkomligen också ställa "såningsmän" till förfogande. Dessa "såningsmän" måste till en viss grad vara av sådan natur, att deras kroppssystem, deras nerver och hjärna kunde vibrera i kontakt med den heliga andens vågor, så att deras medvetande, deras manifestation, deras ord och tal kunde genomsyras av denna gudomliga andes strålande ljus och klarhet, dess kärlek, dess odödlighetsmedvetande och realistiska gudomsupplevelse. Den nya världsmoralen måste för dessa väsen vara – inte en utopi – inte en teori, utan ett realistiskt eller absolut uppenbart faktum. Endast därigenom kunde dessa väsen få tillräcklig kraft att träda fram mot hedendomen, barbariet och mördarmoralen och bli tillräckligt lysande exempel på en ny tillvaroform, bli ett iögonenfallande, fullkomligt uttryck för en ny stor natur och kraft. ____________ * Livets Bog (= Livets bok) är Martinus centrala verk. Det utges även i översättning under sin danska originaltitel. (Övers, anm.) |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt