Martinus: Julevangeliet, kap 9.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-34)

9 KAPITLET

Ett så kallat demokratiskt samhälle, som inte kan visa en besegrad fiende barmhärtighet, bär sitt namn med orätt

Men är det inte också "herodesmentaliteten" som i högsta grad komprometterar sig i den protest, vars giftiga och stinkande rökflammor slår upp mot varje litet försök att gå de olyckliga till mötes, vilka i dag av sitt öde och det stora dramats bränningar spolats upp som flyktingar på "segerherrarnas" annars så solbelysta kuster? – Det är riktigt att dessa olyckliga tillhör det folk som ville göra sig till "herrefolk" över all världens stater eller den samlade mänskligheten, men de är nu lemlästade och slagna i bojor. Deras stora fabriksanläggningar för produktion av krigsmateriel och kanske även deras övriga industriella anläggningar är avlägsnade och överförda till segrarnas områden, och man har styckat sönder vissa områden av de stora gods, vars ägare i särskilt hög grad utvecklade militarism och satte en ära i att uppfostra militaristiska officersaspiranter och betraktade officerstitlar som enda garanti för ära, kultur och bildning. Samtidigt härmed är en synnerligen stor procent av bostadshusen i deras städer endast ruinhögar och aska, och den överlevande, kroppsligt och mentalt stympade befolkningen till hundra procent underkastad segerherrarnas kontroll. Vilken stat behöver i dag vara rädd för dessa havererade materiella och animaliska rester eller trasor från en tidigare kulturs domäner? – Tror man, att det skulle ödelägga en framtida världskultur, om man i dag medverkade till att göra julaftonen litet festlig för flyktinglägrens tusentals små barn, vilka endast kan se världen genom den nåd och barmhärtighet som ett överlägset, fientligt land finner för gott att skänka dem? – Visserligen kan detta land endast ge de hem- och fosterlandslösa människorna en viss mängd kalorier av det ena eller andra slaget, när det rör sig om produkter till näring och livsuppehälle, men det betyder absolut inte att man samtidigt behöver ransonera barmhärtigheten, för att inte säga sympatin eller nästakärleken, gentemot dessa väsen i deras olycka, deras förnedring eller getsemane.
Det är sant att deras eget folk och deras ledare inte visade någon barmhärtighet eller vänlighet mot dem som de tvingade in under sitt herravälde, men betyder detta att alla vi andra skall ta dem till exempel och gå ut och handla på samma sätt? – I så fall har ju dessa människor, dessa "ledare" och "diktatorer", mitt i sitt nederlag, sitt självmord och sin undergång, totalt segrat. Vad är det för nytta med segern över deras döda kroppar, deras ödelagda städer, industrier och krigskunskap, när deras väsen och tänkesätt sluppit helskinnade över till segerherrarnas medvetande och där ges rik grogrund och goda utvecklingsmöjligheter? – Skall då dessa ledares löften om, att deras metoder skall återuppstå på deras länders ruiner och en gång göra deras folk till det ledande "herrefolket" i världen, gå i uppfyllelse och bli till verklighet? – Vad är det för mentalitet som skapar protest mot en smula vänlighet mot de tusentals små barn som ännu nästan bara sett världen som ett fängelse med beväpnade vaktposter och taggtrådsstängsel? Vem skall berätta för dessa barn, vad som ligger utanför de avspärrade områdena? – Ja, finns det några andra som kan göra detta än de äldre, de vuxna som också är fångar i samma läger? – Men vad och vem skall dessa vuxna medfångar berätta för barnen om? Därutanför finns endast segerherrarnas domäner. Och barnens frågor måste ju i första hand gälla den värld som de händelsevis ser genom plankets springor, stängselnätets maskor och mellan de beväpnade vakterna. Och vad berättas det då för dessa tusentals små vetgiriga varelser? – Ja, det kan bara bli berättelsen om en "Herodes" eller en "Kristus". Ifall segerherren (dvs. den av de allierade stater, vars behandling ifrågavarande flyktingläger är beroende av) inte visar barmhärtighet, förståelse och förlåtelse, måste han för dessa små varelser framstå som en grym och människofientlig "Herodes", som endast ruvar på hämnd, straff eller vedergällning och vill undertrycka sina medmänniskor för att bevara sitt renommé som den sanne "konungen", vilket i detta fall alltså betyder "segraren" eller "härskaren". Att man kan skapa goda och fria "demokratiska" medborgare av denna ungdom genom en sådan berättelse eller med sådant upplysningsmaterial om den mystiska världen utanför taggtråden, kan endast sådana väsen tro som "vandrar tryggt där änglar ej törs träda".
Men hur skall dessa föräldrar eller vuxna medfångar kunna berätta något annat för barnen, om det verkligen är en "Herodes" som regerar? – Att denne "Herodes" kallar sig ett demokratiskt samhälle eller på annat sätt lägger kristusord i sin mun, har ju ingen betydelse, om det varken finns förlåtelse eller förståelse och därmed inte heller någon barmhärtighet utan endast ett glödande begär att återgälda ont med ont. Att denne "Herodes" är ett demokratiskt samhälle av ett sådant slag är ju nästan ännu värre, eftersom det då består av – inte ett – utan många "herodesväsen".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.