Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Julevangeliet |
28 KAPITLET
Förälskelse är som en berusning och beslöjar sanningen
Men vad har nu dessa analyser angående varuhuset, konstmuseet, vetenskap och konst, med jungfrufödelse att göra? –
Vi kom ju in på dessa analyser just genom detta ämne.
Jo, dessa analyser har visat oss att det i den jordiska människans mentalitet och livsföring börjar skapas en upplevelsesfär som inte har något som helst med den djuriska fortplantnings- eller förökningsprocessen att göra.
Den visar sig vara en intressesfär som skiljer sig från djurets genom att den ligger helt utanför dyrkan av hankön eller honkön.
I sitt högsta framträdande utlöses den i skapande endast för skapandets egen skull.
Detta skapande är alltså i detta sitt högsta framträdande inte ett hanväsens uppvaktning av ett honväsen eller tvärtom.
Det är inte en skogsduvas kuttrande för sin maka, även om det kanske i sin lägsta eller spädaste begynnelseform stundom i någon grad ännu är smittat eller inspirerat av förälskelseenergier.
Det är denna skapartendens som slutligen blir till renaste och ädlaste konst.
Men i denna konstens nybörjarvärld finns det alltså fall, då konstnärerna ännu endast genom ett förälskelserus kan inspireras till skapande.
När sådana konstnärer inte är förälskade, kan de inte skapa.
Det gäller i vissa fall både skrivande och avbildande konstnärer.
Men när de så verkligen blivit förälskade, är de ibland i stånd att producera i rikt mått, men deras produktion är då nästan alltid ett överdimensionerat eller svulstigt lovprisande, i dikt-, roman- eller bildkonst, av manlig och kvinnlig älskogsatmosfär och är sålunda inte hundraprocentig, verkligt sann konst.
Dessa under älskogsrus skapade konstverk kan naturligtvis vara utomordentligt vackra och betagande för den känslobetonade läsaren eller åskådaren och därigenom göra sitt upphov berömt och dyrkat som geni.
Men på den nyktre tänkaren, som söker den absoluta sanningen, har de ingen dragningskraft.
Då de skapade alsterna inte är manifesterade i en nykter, total opartiskhet, kan de som nämnt omöjligt vara något absolut fullkomligt eller hundraprocentigt uttryck för den verkliga sanningen på sitt område och är sålunda i motsvarande grad inte att räkna som konst.
Konst måste vara ett verkligt uttryck för sanningen.
I motsatt fall är den inte vetenskap.
Och när den inte är vetenskap, kan den endast vara uttryck för sitt upphovs eller sin skapares illusion eller misstag, hans berusning och den härav följande tendensen till överdrift eller partiskhet på ifrågavarande område.
Och mycket inom konst och litteratur, som tidigare uppfattats som berömda mästerverk, kommer som följd härav så småningom att bli till makulatur, allt eftersom utvecklingen framskrider och jordmänsklighetens iakttagelseförmåga genomskådar dess olika brister.
Då konst kan vara verkligt sann konst endast genom att vara verkligt sann vetenskap, och sann vetenskap endast kan existera som ett hundraprocentigt uttryck för den absoluta sanningen, och ett sådant uttryck för den absoluta sanningen omöjligt kan existera utan att vara totalt fritt från partiskhet, blir det här till påtagligt faktum att ett väsen, vars organiska struktur betingar att det endast kan förnimma eller uppleva partiskt, omöjligt kan uppleva den absolut fullkomliga sanningen. Ett väsen, för vilket det är en livsbetingelse att äga ett annat väsen som favorit och att självt bli älskat tillbaka av detta väsen som favorit, kan omöjligt vara annat än partiskt när det gäller detta andra väsen. Denna partiskhet är dess glädje, dess högsta livslycka och därmed dess normalitet. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt