Martinus: Julevangeliet, kap 2.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-34)

2 KAPITLET

I "trons tidsålder" blev det religiösa behovet tillfredsställt och vidmakthållet av "den gudomliga suggestionen"

I en "trons tidsålder", då hela det jordmänskliga psyket uteslutande upprätthölls genom ett slags hypnos eller suggestion, kunde man ju omöjligt ha klart för sig att man i verkligheten inte alls hade någon faktisk kunskap om alla de nämnda företeelserna. Man behärskades ju totalt av suggestionen eller tron att man just ägde stora kunskaper i dessa ämnen. Hade inte konungen, översteprästen och prästerna talat om det nödvändiga och tillfredsställande i det avseendet? – Och var det inte rent av en synd mot Gud och lagen att tänka eller tro något annat än vad dessa personer auktoriserat? – Och vilka andra än kättarna eller själva satans eller djävulens barn kunde väl tvivla på eller motsäga dessa auktoriserade framställningar? – Nej, den verkligt goda takten och bildningen, den goda tonen i samhällets kultur var inte baserad på kätterska eller djävulska påfund. Att äga kunskap om universum var inte menige mans lott eller något som han skulle syssla med, det var i allra högsta grad något som enbart var förbehållet de av Gud utvalda eller invigda väsendena med konungen i spetsen, han som var själva Gudomens son eller "himmelska ättling" på jorden.
Att menige man själv skulle kunna utforska livet och avkräva universum dess hemligheter var en tanke som ännu aldrig någonsin hade dykt upp i allmänhetens hjärnor. "Guds vägar var outgrundliga" för den vanliga enkla människan. Och följaktligen måste konungens och hans prästerskaps uttalanden härom vara absolut tillfredsställande, fullständigt "mättande". Och människorna kände sålunda inte alls av någon religiös hunger eller svält. De var i verkligheten i det avseendet synnerligen välnärda, ja nästan korpulenta eller övergödda. Hur skulle väl sådana, i sin religiösa välmåga eller fetma pustande och stönande varelser få behov av att ropa efter mer andlig kunskap eller näring? – De hade ju allt som deras hjärta och förstånd kunde begära av religiös tillfredsställelse. De hade konungen och hela hans stora prästerskap och alla övriga visa män, de hade templen med alla dit hörande mirakulösa, gudomliga krafter eller högre makter, de hade alla religiösa förmåner som de var i stånd att tänka sig.
Den automatiskt fungerande hypnotiska eller suggererande kraft, som utgick från konungen eller översteprästen och hans religiösa stab och ockulta hjälpmedel, täckte ofantligt mycket mer än vad som överhuvud kunde uppstå av frågor och mysteriösa problem i denna allmänhets hjärnor. Tillvaron och dess struktur hade alltså för denna allmänhet ännu inte blivit något problem, någon livsfråga. Denna allmänhet var religiöst sett tillfredsställd, glad och sorglös. Den gudomliga suggestionen eller den från konungen och de vise männen utstrålande religiösa makten höll alla samhällets individer i sitt famntag och fick var och en att visa Gudomen (konungen) den allra största respekt, underdånighet och välvilja. De följde orubbligt de föreskrivna ritualerna, lagarna och traditionerna med samma målmedvetna säkerhet och energi som en materialistisk affärsman av idag använder i sitt begär att slå ut konkurrenterna för att skaffa sig kunder. För den religiöst troende är ingenting högre än konungens befallning (Guds ord), alldeles som det för den materialistiske affärsmannen inte finns något högre och bättre än att uppnå största möjliga avans och äga största möjliga kundkrets. Vad profiten och kundernas antal är för den materialistiske köpmannen, det är "Gudomens uppenbarelse" genom konungen och prästerna för den religiöst troende människan. De troende människornas dagliga liv var sålunda ett med deras gudsdyrkan.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.