Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Julevangeliet |
19 KAPITLET
Religiös och materialistisk fariseism
Från Bibeln vet vi ju att fariséen tackade Gud för de många dygder och den laglydnad som han kunde praktisera.
Han var ingen äktenskapsbrytare.
Han var inte som de andra, tjuv eller rövare.
Han praktiserade inte någon av de många överträdelser av moselagen som de andra nästan höll på att drunkna i.
Och det är säkert riktigt att en stor del av dessa fariséer eller judiska yogi verkligen hade tillägnat sig en rutin som gjorde dem till virtuoser i att kunna uppfylla lagens bokstav.
Men Bibeln säger oss dock någonstans genom Jesu mun: "Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar.
Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent.
På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet."
Det är sålunda inte nog med att kunna efterleva en massa juridiska lagar, ja inte ens att vara virtuos på detta område.
Detta kunnande är nämligen i sig självt alls inte nästakärlek, även om det helt visst är en rutin som omöjligt kan undvaras om nästakärleken skall bli hundraprocentigt fullkomlig.
Så länge laguppfyllelsen endast är en av intelligensen uppställd viljeföring, är dess motiv som regel endast en beräknad mental utsmyckning.
Dess upphov försöker med denna utsmyckning höja sig över det mentala proletariatet, höja sig över "publikaner och syndare".
Det är samma princip som går igen i västerlandet, men på ett ännu mer materiellt plan.
Här är det inte så mycket praktiserandet av de religiösa idealen som man hjärnmässigt försöker tillägna sig rutin i för att därigenom kunna höra till överklassen.
Här står nämligen de religiösa idealen inte längre så högt i kurs som i österns länder.
I dessa länder var det förr i tiden prästerna, med konungen i spetsen som överstepräst, samt de vise som utgjorde den erkända aristokratin.
Den som inte kunde yttra sig här och inte hade de religiösa kunskaperna och färdigheterna, han hörde till proletariatet.
I dag är det annorlunda, särskilt i västerlandet.
Här är konungen inte längre någon överstepräst, och de religiösa kunskaperna är numera inte heller fundament eller måttstock för flockens eller samhällets aristokrati.
Tvärtom uppfattas de religiöst intresserade närmast som samhällets andliga proletariat.
Konungen har i stället blivit en världslig person och har därmed räddat över något av sin position till den moderna aristokratin, som ju uteslutande är så att säga baserad på materialism eller ekonomisk position.
Alla storkapitalister, magnater och krösusar eller alla med stort ekonomiskt oberoende bildar i dag samhällets erkända aristokrati, helt bortsett från vilket religiöst intresse och kunnande eller icke-kunnande dessa människor har.
De har den idealtillvaro som utgör modellen för huvudparten av massans önskedrömmar, tills det går upp för denna massas individer att deras livsvandring inte alls kommer att främjas av ett lika gynnsamt öde.
Efter detta blir de i många fall bittra och missunnsamma mot denna aristokrati och söker utlösning för sin bitterhet genom någon för aristokratin underminerande politik.
Att denna politik mer blir ett kamouflerat uttryck för missunnsamhet än en manifestation av sann idealism är inte så svårt att förstå.
Och den sortens politiker eller idealister är det moderna materialistiska samhällets fariséer.
De utgör Bibelns fariséprincip överförd till det materialistiska planet.
För båda formerna av fariseism gäller, att de varken är idealism eller sann nästakärlek, utan tvärtom i allra högsta grad egenkärlek, kamouflerad som idealism.
Båda söker utlösning för själviska intressen.
Den religiösa fariseismen försöker imponera på medmänniskorna med sin upptränade virtuositet i laglydnad för att därigenom vinna massans beundran, medan den materialistiska fariseismen försöker imponera med sin som politik kamouflerade utlösning av missunnsamhet för att därmed vinna en liknande beundran, plus tillfredsställelsen av den hemliga hämndlystnad som de hyser mot de av ödet mer gynnade individerna.
Vi har i dessa två former av fariseism tillfälle att se, hur omöjligt det är för nästakärleken att utveckla sig i den jordmänskliga mentaliteten enbart genom en yttre hjärnmässig viljeföring.
Intelligensen kan visserligen bringa ordning i de yttre, rent tekniska företeelserna, så att man liksom fariséen ser ut att lyda lagarna till fullkomlighet, men som vi just har sett var denna laglydnad, lika väl som den omtalade krösus- eller kapitalistfientliga politiken, absolut inte någon nästakärlek.
I stället visar den vad en människa som mest kan prestera av kristusideal gentemot sin omgivning, så länge hon inte äger den utvecklade inre organiska struktur, av vilken den verkliga och sanna nästakärleken är en produkt, ett utflöde eller ett resultat.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt