Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Julevangeliet |
18 KAPITLET
Jordmänniskans organiska struktur och det härpå baserade förhållandet till krig och lidande i världen
Julevangeliets "frid på jorden", "himmelriket" eller den totala nästakärlekens zon kan omöjligt byggas upp av väsen, vilkas organiska struktur endast är skapad till att utlösa hjärnfunktioner i form av åtrådd egendomsrätt över andra väsen och härav följande svartsjuka eller avund.
Då svartsjuka eller avund eller förnimmelse av kränkt egendoms- eller äganderätt är den dräpande principens eller hatets grogrund, blir renodlade hanköns- och honkönsväsen sålunda hatets och därmed krigets, lidandets, sorgens eller det ondas fortplantningsorgan.
Utan detta sexuella tillstånd skulle det onda eller spiralens mörkersfär vara en omöjlighet.
Mörkret eller det onda i världen grundar sig alltså inte på en viljeakt.
Det utgör i stället ett sätt att vara, som betingas av vissa yttre förhållanden och de därtill byggda organen.
Därför kan väsendet inte heller plötsligt genom ett mirakel förvandla sig från "djur" till "människa".
Och det är ju just därför som vi får alla de många olika karaktärsstadierna eller graderna av moral inom den jordiska mänskligheten.
Denna består just av väsen som i särskilt hög grad håller på att förvandlas från "djur" till "människor".
Men i denna process är inte alla lika långt komna, och följaktligen kan detta endast visa sig i form av de många olika stadierna.
Mången jordmänniska av idag har säkert ingen högre önskan än just att kunna framträda som en fullkomlig människa, och om det endast vore en fråga om vilja, skulle jordmänniskornas dagliga liv uppvisa en mängd sådana mirakler, där väsendet plötsligt och på en gång, i kraft av sin vilja, förvandlade sig från "djur" till "människa".
Men detta går alltså inte. Det rent djuriska och rent mänskliga tillståndet är som nämnt verkningar av var sin särskilda organiska struktur. Och den organiska struktur som ett väsen inte har kan det omöjligt representera verkningarna av. Men det kan alltså gradvis i sin dagliga tillvaro träna upp sig till att med sin vilja rent förståndsmässigt eller vaket dagsmedvetet kunna utföra enstaka små detaljer under iakttagande av de lagar som leder mot "himmelriket" eller fullkomligheten. Detta växande iakttagande av lagarna blir så småningom till vanemedvetande. Och när ett visst handlingssätt blivit till vana, har det ju blivit en talang, ett anlag eller en manifestationsform, som man kan utveckla utan att det krävs någon stark, vaken, hjärnmässig koncentration. Vi behöver t.ex. inte tänka på eller sätta in vår vilja, var gång vi skall flytta ett ben när vi går. Vi kan här nästan hundraprocentigt oberoende av denna benflyttning föra ett samtal med en medmänniska, medan däremot det lilla barnet, som håller på att lära sig gå, till hundra procent måste koncentrera sig på varje benflyttning under gången för att därigenom kunna hålla balansen eller jämvikten. Att manifestationen blivit till vanefunktion betyder alltså att den fått ett eget organ, så att hjärnan eller den vakna tankekoncentrationen inte längre behövs. Och när det gäller "mänskliga" manifestationer, vilket vill säga "det goda", föreligger här inget undantag. Dessa manifestationer måste likaledes först utföras vaket hjärnmässigt. Undan för undan, efter hand som de gång på gång blivit utförda, blir de så till rutin eller vanefunktion. Och på detta sätt utvecklar individen förmågan att i fler och fler situationer göra "det goda" som en inlärd rutin eller virtuositet. Men denna sida är ju endast ett yttre vaket dagsmedvetet uppbyggande och fullkomnande av den organstruktur, i kraft av vilken väsendet kan framträda som den fullkomliga människan eller människan som Guds avbild. Den skulle aldrig någonsin komma till utveckling eller manifestation, om det inte existerade en inre uppbyggnadsprocess med avseende på denna organstruktur. Verkningarna av det yttre organuppbyggandet kan endast göra manifestationerna till den kalla, hjärnmässiga korrekthet som är grunden för den så kallade högre bildningen eller goda uppfostran. Men denna kalla, intelligensmässigt inlärda bildning kan också komma på avvägar och är då inte längre någon prydnad för sitt upphov, utan låter detta i stor utsträckning framträda som en – farisé. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt