Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bönens mysterium |
KAPITEL 8
Bönens slutliga mission i sin sanna gudomliga form
Med denna klarsyn på den bedjandes situation har vi nu fått förutsättningar att i vår bön kunna börja ställa in oss i kontakt med Guds vilja.
Denna situation kan alltså endast utlösas i detta: Antingen ber vi om ynnestbevis, vilket i kosmisk mening är detsamma som att be om favorisering, om att bli en av hans särskilt utvalda, att komma i ynnest hos detta allsmäktiga väsen, och vi kommer då aldrig i evighet att bli bönhörda – eller också är vi hundraprocentigt inställda på den gudomliga viljan, och vi lever då från morgon till kväll i en motsvarande evig bönhörelse.
Det tillhör alltså bönens djupaste struktur och bärande fundament att inte någon som helst bön kan bli hörd eller uppfylld om den vill tillfredsställa ett begär efter särskild favorisering från Gudomen.
Totalt hörd eller uppfylld kan endast den bön bli som uteslutande avser att tillfredsställa begäret efter att den gudomliga viljan med ens eget jag blir hundraprocentigt uppfylld.
I samma grad som den bedjande inte är i kontakt med detta är hans bön i disharmoni med den gudomliga viljan och blir därför ouppfylld.
I motsatt fall skulle gudasonens eller den bedjandes primitivaste önskningar eller vilja uppfyllas, och Gudomens högintellektuella, allkärleksbefrämjande vilja skulle hindras, och universum och därmed livet skulle gå sin undergång till mötes.
Till vad nytta är då bönens stora och eviga princip? När det väsen inte bönhörs, som ber om att få rent själviska begär tillfredsställda, eftersom detta tillfredsställande för honom eller henne förefaller vara den enda nödvändiga eller åtråvärda lyckan, till vad nytta är då detta väsens bön? När en bönhörelse kan äga rum endast när bönen uttrycker begäret efter att Guds vilja till fullo ska ske, då är väl bönen inte nödvändig, ty Guds vilja är ju under alla omständigheter det segrande slutresultatet i varje situation och uppfyller på så sätt den bedjandes begär. Vad ska man då be om? Är det inte så att bönen här visar sig vara totalt överflödig? Nej, tvärtom. Det är just här som bönen börjar visa sig i sin sanna gudomliga form, i sin slutliga mission, nämligen som "ett levande dagligt samtal eller en korrespondens med Gudomen". Den avslöjar ju här att det vi tidigare kände till om dess natur endast var dess fostertillstånd, dess begynnelsezon. Så länge bönen utlöses som ett själviskt begär är den ännu bara identisk med "djurets" ångestskri i djungeln, även om den hos jordmänniskan helt visst yttrar sig i "kultiverade ordformer". Förhållandet mellan den bedjande och Gudomen är i själva verket detsamma som förhållandet mellan det lilla späda barnet i vaggan och dess moder. Den lilla späda varelsen känner inte till någon annan form av kontakt med modern än skriket och gråten när det upplever något obehagligt. Detta obehagliga är i regel något livsviktigt och naturligt, som hunger, skötsel och dylikt. Här är det en påminnelse, ett rop, en bön till modern, som ju är barnets skyddsängel i dess ännu hjälplösa situation. Ett sådant rop eller en sådan bön till modern eller andra i moderns ställe kan inte förekomma under begreppet själviskhet. Tvärtom är skriket det enda medel, genom vilket barnet självt kan stå i kontakt med den gudomliga viljan, vilket vill säga dess egen livsviktiga passning och vård. Utan att skrika, gråta eller gnälla skulle det ju inte kunna påkalla hjälp från de väsen, som är nödvändiga för dess fysiska livs fortsättning. I normala fall blir också en sådan bön hörd. Men när barnet vuxit till, när det kan börja tänka, förstå och tala på det fysiska planet, kan det få begär eller önskningar som inte hör till de livsbetingande, ja, som kanske är direkt skadliga för medvarelserna. Sådana tankar och begär är själviska och således inte uttryck för den gudomliga viljan. Denna kommer däremot till synes i den sunda uppfostran som just innebär ett bekämpande av att sådana önskningar uppfylls, hur mycket barnet än gråter, gnäller och klagar över att inte bli bönhört. På samma sätt är det med gudasonens förhållande till Gud. Alla sådana begär som är livsbetingande eller naturnödvändiga, t.ex. hunger och törst, och utan vilka det dagliga livet omöjligen skulle kunna upprätthållas, är inte själviska utan i direkt kontakt med den gudomliga viljan. Det kan endast vara av godo att fläta in dessa i sin bön om det har uppstått svårigheter eller hinder för deras uppfyllande. Men alla begär, som inte är livsbetingande och som inte kan uppfyllas utan ett större eller mindre ödeläggande av medvarelsernas liv och hälsa, är själviska och alltså inte i kontakt med den gudomliga viljan. Att fläta in dessa i sin bön är att appellera till en bönhörelse som Gudomens uppfostran eller den gudomliga världsordningen är inriktad på att bekämpa. Liksom det i väsendets kontakt med sin moder eller med sina föräldrar kan förekomma många begär som föräldrarna inte kan uppfylla, på samma sätt kan det i den jordiska människans förhållande eller bön till Gudomen finnas många böner eller begär som Försynen inte kan uppfylla. Det är riktigt att det för en människa i allmänhet kan vara svårt att skilja de falska begären från de riktiga och naturliga. Men här har Försynen genom världsåterlösningen sträckt ut sin hjälpande hand och skänkt människorna bönen "Vår Fader". Denna bön är, som jag här ska förklara, en kosmisk bön, fullständigt i kontakt med vad den gudomliga viljan själv önskar få genomfört hos gudasonen i dennes inställning till världsalltet, livet och Gudomen. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt