Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bönens mysterium |
KAPITEL 7
Bönens mysterium avslöjas först genom total osjälviskhet
En tillvaro där intelligensförmågan inte kan garantera den sanna lyckan och där smärta och lidande florerar kommer i en sådan grad att avslöja själslig oförmåga att människan intuitivt förnimmer en längtan efter Gudomen.
Men denna längtan är inte ett starkt begär efter att spela en stor yttre glansroll i fadershuset, vara son i huset eller liknande.
Begäret är totalt fritt från fåfänglighet.
Nej, så högt hade "den förlorade sonen" i sin förnedring kommit att älska sin himmelske Fader att enbart tillvaron som denne Faders ringaste tjänare eller daglönare var full livslycka eller högsta åtrå för honom.
Här började bönens mysterium för första gången verkligen avslöjas.
Medan de starkt religiöst troende sänder sina brinnande böner till någon plats hinsides himlen, till ett tänkt strålande väsen, och väntar sig detta väsens mirakulösa ingripande på det ena eller andra området för bönens uppfyllelse, så är den återkomne förlorade sonen endast inställd på att uppfylla – inte sin egen önskan – utan Faderns önskan.
Att han önskar vara daglönare och inte son i huset visar ju att han kommit tillbaka, "inte för bli tjänad utan för att tjäna".
Det var inte så märkligt att Fadern blev glad och ordnade med gästabud för denne son, liksom det heller inte var så märkvärdigt att den andre sonen blev förnärmad över Faderns glädje och fest för den som kommit hem. Det är ju ingenting mindre än själva livets två stora kontraster som kolliderar i de två brödernas mentalitet. Det är i sin tur livets egen demonstration av analysen av det levande väsendets förhållande till Gudomen. Detta förhållande är naturligtvis först och främst den bärande grundvalen för väsendets inställning till bönen. Den son som hade levt hemma hos fadern hela tiden och således ännu inte prövat på att vara borta från fadershuset och inte genomlevt förnedringen, ägde inte ödmjukhetens förmåga. Han var endast inställd på att tjäna sig själv. Med denna inställning blev han vred, då han såg att den fattige och tiggarlike broderns hemkomst skulle firas med fest och att alltså denna trashank till och med skulle hedras. Han tyckte att något liksom gick ifrån honom, ja, att all denna heder egentligen borde tillkomma honom själv, eftersom han trofast hade stannat hemma hos fadern. Vi ser alltså här tydligt att så länge det inte gick honom emot hemma hos Fadern, vilket vill säga så länge han inte hade upptäckt att Fadern kunde skänka lika mycket sympati och kärlek till den "ovärdige" brodern som till honom själv, den värdige, så länge hade han känt sig lycklig nog i sitt förhållande till Fadern. Men nu kom kollisionen, och var inte denna början till den brytning med Fadern som skulle resultera i att det nu blev denne sons tur att lämna fädernehemmet? Han hade alltså varken förstått eller lärt att kärleken, som ju är detsamma som den absoluta rättfärdigheten, inte är något som bara delas ut som ynnestbevis för ett eller annat. Liksom solens ljus skiner på såväl den orättfärdige som den rättfärdige, så ska kärleken från oss stråla lika mycket mot förbrytaren, fattiglappen och trashanken som mot Gudomen, världsåterlösaren eller alla dem som vi annars tycker om eller gynnar. Så länge vi önskar att bli särskilt gynnade med Gudomens kärlek för en eller annan handling och vi ännu inte upptäckt att vi inte får denna önskan uppfylld, så länge kan vi nog vara tillfredsställda i vårt förhållande till denna Gudom. Då tycker vi oss inte ha någon som helst anledning att lämna "fadershuset" utan vandrar efter vårt eget rättfärdighetsbegrepp. Vi delar ut ynnestbevis åt alla som vi tycker om och ger sparkar åt alla vi inte kan tåla, liksom vi väntar oss stora förtjänster eller förmåner från dem vi har gynnat och känner det skriande orättfärdigt, när vi blir förföljda av dem vi sparkat. Här är det som sonen är Faderns största motsats, här är det vi kapitulerar vid styrandet av vårt eget liv eller vid skapandet av vårt eget öde. Här är det vi upptäcker att kärleken inte är en handelsvara. Den kan inte förvärvas som betalning för ynnestbevis. Ja, har det inte ibland hänt att väsen som vi gynnat blivit våra förföljare? Kärleken är Gudomens egen inre strålande eld som genomtränger allt och alla, ja, den är själva världsalltets innersta bärande ande och kraft. Den är Gudomens förnimmelse av gudasonen, och denna förnimmelse är så överväldigande att alla existerande krafter eller företeelser i livet eller världsalltet endast kan utgöra dess underordnade detaljer, dess materia, organ och redskap. Den är varje tings begynnelse, kulmination och avslutning, den är dess alfa och omega. Att en så allt genomträngande och allt behärskande kraft, detta evigt strålande ljusflöde, inte kan försvagas eller förstärkas av att en gudason förnekar eller accepterar dess existens är lika självklart som det är självklart att solens ljus är helt oberoende av vad jordmänniskor menar om dess natur. Det var denna Faderns lysande kärleksutstrålning, vilken är oberoende av föregående tillbedjan eller ynnestbevis, eller kort sagt dess identitet med den totala osjälviskheten, som den hemmavarande sonen inte kunde fatta eller begripa. Men den återkomne sonen hade till fullo insett vad den betydde, vad den var värd. Han hade ju i tron på sin egen rättfärdighet utestängt sig själv från dess strålar och i och med det sett hur livet mist sin glans, blivit till den förnedring och kapitulation som visat honom att allt i fadershuset var fullkomligt, ja, att även tillvaron som Faderns ringaste arbetare eller daglönare var en lysande, åtråvärd fullkomlighet. Vägen tillbaka till Fadern blev således det allt överglänsande, strålande ljuset. Men tänk om Fadern hade jagat honom tillbaka ut i mörkret! Ja, då hade Fadern naturligtvis kommit i ynnest hos den hemmavarande sonen. Men denne skulle då omöjligen ha kunnat upptäcka sitt eget fel eller sin disharmoni med själva kärlekslagen, och den förlorade sonen skulle ha gått under i förnedringens mentala träskmarker. Den hemmavarande sonen skulle aldrig ha lärt känna sin Faders verkliga natur, och den förlorade sonen skulle ha varit tvungen att i Fadern se ett mentalt odjur, värre än de rövare och banditer han mött i livets skuggzoner. Händelsen utformade sig emellertid helt annorlunda tack vare den rena kärlekens oberoende av tillvarons ljusa eller mörka fläckar. Den evige Fadern uppfyllde lika hjärtligt sin älskade sons önskan att få komma tillbaka och vara hos honom, som han tidigare givmilt hade uppfyllt samme sons önskan att få sitt arv utbetalt och få resa ut, bort från hemmet. Var det en olycka att han uppfyllde sonens önskan att få resa ut? Var det en olycka att han däremot inte uppfyllde den hemmavarande sonens önskan att man skulle ignorera den hemkomne sonen och inte på minsta sätt visa denne hedersbetygelser eller fira honom med gästabud? Nej! Skulle det inte tvärtom ha varit en olycka för alla tre parterna om motsatsen varit fallet? Den förste sonen skulle visserligen ha stannat hemma hos Fadern men skulle då aldrig ha kunnat uppleva den förnedringens mörka bakgrund som gjorde det möjligt för honom att se Faderns omätliga storhet. Den förste sonen skulle aldrig ha fått tillfälle att upptäcka att hans rättfärdighetsbegrepp var annorlunda än Faderns. Det skulle hos honom inte ha kunnat uppstå någon förutsättning för en önskan att lämna Fadern. Den disharmoni eller bristande överensstämmelse, som nu omöjligt kan avlägsnas, skulle omöjligen ha kunnat uppstå, utan att att den hemmavarande sonens syn eller rättfärdighetsbegrepp i fråga om den hemvändande brodern blivit ett med Faderns. Och för Faderns gudomliga värdighet skulle ett sådant uppträdande ha varit katastrofalt. Hans identitet som kärlekens evigt strålande sol skulle ha blivit tämligen förmörkad. De två gudasönerna skulle aldrig i evighet ha fått tillfälle att medvetet uppleva sig själva som ett med denne Fader och hans strålande ljushav, hans ande och medvetande. Detta är något att tänka på för den som önskar be till denne Fader. Därmed har vi utrett förhållandet mellan Fader och son, vilket i detta fall alltså vill säga mellan Gudomen och det levande väsendet eller den som vill be till Gud. Antingen måste den bedjande vara den återkomne sonen, eller också måste han vara den som ännu inte varit borta från Fadern. Till vilken av de båda kategorierna den bedjande hör kan helt och hållet märkas av hans bön. Om det utifrån denna bön strålar en önskan att få kraft och styrka till att kunna gottgöra vad man har förbrutit, att få lov att välsigna allt man har förbannat, att få lov att vara till glädje och välsignelse för allt och alla, eller att på allt sätt få lov att följa Gudomens absoluta vilja framför sin egen, och ifall man samtidigt är genomsyrad av en stark tacksamhetskänsla för allt man fått uppleva och genomgå och kan se den gudomliga kärleken i såväl de mörka som de ljusa upplevelser livet skänkt, då är man identisk med den återvändande sonen. Då har man nått visdomen, den kosmiska klarsynen eller den stora födelsen, ingången till det verkliga livets port, ingången till Gudomens egen sfär eller zon. Här är inställningen koncentrerad i detta enda: "Låt din vilja ske". Med denna inställning har den bedjande genom sin bön blivit Gudomens medarbetare. Ifall det från den bedjandes bön utstrålar ett begär att bli fri från ett visst obehag, bli fri från ett visst mörker, ett visst besvär, eller om den bedjande på annat sätt är helt uppfylld av en önskan att endast få sin egen vilja tillfredsställd, då kommer han att i högsta grad bli missnöjd om inte Gudomen uppfyller detta begär. Då kommer han att känna sig mer eller mindre övergiven eller orättfärdigt behandlad av Gudomen. Vantro, antipati, ja, kanske till och med vrede mot Gudomen eller allt vad religiositet heter uppfyller i en sådan situation vårt medvetande. Vi kommer mer och mer att inbilla oss att många andra väsen i långt högre grad än vi själva blir ödesmässigt gynnade av Försynen eller Gudomen. Vi tycker oss till och med kunna konstatera att dessa andra inte på långt när är så plikttrogna eller uppoffrande inför Gudomen eller Försynen som vi har varit. Ja, dessa våra medvarelser kanske inte alls ber till Gud eller kanske rent av hånar oss för att vi är inriktade på detta väsen, och likväl får de njuta av allt detta livets goda: hälsa, rikedom, makt och ära, medan vi själva menar oss vara tämligen onådigt behandlade av Försynen vad detta goda beträffar. Är det inte lätt att se att vi i detta fall är den hemmavarande sonen, som kommer i disharmoni med Fadern om dennes andre son? Vi är uppfyllda av begär efter allt det goda som Fadern nu låter komma honom till del. Men vad är detta goda, som den andre sonen således på ett visst stadium frossar i? Är det inte just det utbetalda fädernearvet? Är det inte de ägodelar som denne son senare förslösade, varigenom han i förnedringens mörker blev i stånd att se sin Faders strålande fullkomlighet eller gudomliga härlighet? Är det inte tydligt att vi är alldeles oförstående när det gäller att se Guds vilja bakom förmånerna, nämligen "sonens omskapelse till Guds avbild, honom lik". Vi tror faktiskt att vi redan är honom lika och har ingen aning om att dessa förmåner är förnedringens fundament och därför endast ett medel för att nå uppvaknandet till gudomligt medvetande eller den hundraprocentigt fullkomliga kontakten med Gudomen. Vi tror att det är Gudomens ynnestbevis och att det därför utgör det slutliga målet för upplevelsen av livet. Därför blir vi missnöjda och tror oss orättfärdigt behandlade, när vi ser hur andra gynnas av Försynen, vilket alltså alls inte är något gynnande i kosmisk mening. Det är uteslutande redskap eller medel utan vilka det skulle vara omöjligt för ett väsen att komma i absolut andlig kontakt med sig själv och därmed med Gudomen eller Försynen. Det är denna själsliga primitivitet eller andliga oförmåga som kommer oss att tillbe eller dyrka medlet i stället för målet, och det är samma primitivitet eller oförmåga som Gudomen genom förnedringen eller mörkret kan avlägsna från vårt medvetande. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt