Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bönens mysterium |
KAPITEL 6
Intelligensens otillräcklighet vid skapandet av den sanna lyckan
Men då ett väsen, även om det har stor intelligens, inte självt kan se vad som är absolut sanning, måste det leva på sin egen filosofi som dess spirande intelligens skapat.
Då denna filosofi inte är baserad på de auktoriserade religiösa föreskrifterna och inte heller kan vara baserad på en högre kosmisk insikt i livets absoluta analyser, kan den endast baseras på de företeelser och erfarenheter som är mest dominerande i det dagliga samlivet jordmänniskorna emellan.
Och för den ännu späda intelligensförmågan kan dessa företeelser och erfarenheter bara utlösas i föreställningen: "Var och en är sig själv närmast".
Men då denna filosofi utgör raka motsatsen till det facit som uttrycker den absoluta vägen till lyckan, nämligen att "var och en är sin nästa närmast", kommer varje väsen som lever efter den först nämnda föreställningen att förr eller senare kollidera med de lagar som är ett villkor för jordmänniskans framtida och fullkomliga lycka. Nu anmäler sig sjukdomar, olycklig kärlek, söndring i familjelivet, ekonomiska strider eller många andra av det dagliga livets besvärligheter vars bekämpande långt överstiger vad man kan råda bot på med hjälp av sin intelligens. Resultatet av detta är den situation som vi känner till från liknelsen om "den förlorade sonen", när denne kommer till besinning och inser sin egen andliga oförmåga, vilket i sin tur får allt det självgoda och högmodiga hos honom att kapitulera, det som hade fört honom bort från fädernehemmet. Han ser att hans eget, av honom själv så lovprisade eller beundrade vetande, inte ens kunde ge honom en tillvaro så fullkomlig och åtråvärd som den som kom hans faders daglönare till del. Den ödmjukhet som endast begär att få bli en av dessa ringaste i fadershuset, fyller nu hela hans medvetande. Han reser sig och går tillbaka till fadern, och tack vare denna ödmjuka inställning, vilket vill säga upptäckten av den egna hjälplösheten, finner han lycka och glädje i sin faders armar vid återkomsten till sitt hem. Här har vi alltså en lysande bild av materialistens situation. Så länge materialisten inte prövat sin egen intelligensförmågas otillräcklighet vid skapandet av den sanna lyckan, så länge är fadershuset, vilket vill säga allt det religiösa i tillvaron, allt tal om en gudom, om ett liv efter döden o.s.v. inte någonting för honom. Han känner sig i de flesta fall bortstött från dessa medvetandelivets högsta ämnen. Även om han nått så långt fram att han verkligen har ett intresse för dessa frågor och i en rad fall med sin intelligens kan se att de innehåller sanningen, kommer hans materialistiska inställning ändå att dominera i de fall, där han ännu inte upptäckt sin intelligensförmågas begränsning utan tror att alla livets problem uteslutande löses med denna förmåga. Här på dessa områden går han så, till följd av sin överdrivna tillit till eller föreställning om sin intelligensförmågas kapacitet, till rätta med alla som han möter på sin väg, även med absoluta auktoriteter på dessa områden. Ja, inte ens världsåterlösaren skulle han göra något undantag för om det föll på hans lott att möta denna sanningens verkliga auktoritet. Han går alltså till rätta med fadern och måste därför ännu någon tid leva borta från fadershemmet, d.v.s. borta från den absoluta sanningen i sitt hjärta och därmed borta från den verkliga glädjen i livet, även om han teoretiskt kan jonglera med några av dess analyser i sin hjärna. Men att leva borta från den verkliga sanningen i sitt hjärta är detsamma som att i stort sett vara utan förmåga att praktisera dess speciella väsen i det dagliga livet. Och då varje liv som inte är ett praktiserande av den absoluta sanningen endast kan existera som en kollision med livets lagar, och kollisionerna endast kan resultera i ett så kallat olyckligt öde, kommer materialisten eller det gudlösa väsendet oundgängligen att möta eller bli inhöljd i detta öde. Det är här som "den förlorade sonen" upptäcker sin egen maktlöshet och åter får användning av den evige Fadern. På detta stadium av "den förlorade sonens" kretslopp återfinner vi i dag en stor del av de så kallade moderna människorna. Dessa är alltså väsen som för länge sedan lämnat "fadershuset", vilket vill säga tron på det religiösa, och som genomlevt en gudlös tillvaro och den därav följande smärtans och lidandets zon. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt