Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bönens mysterium |
KAPITEL 4
Världsåterlösningen är den stora kärlekskällan
Men hade inte världsåterlösningens stora princip ett ännu större mål än att enbart hjälpa de troende?
Det är givetvis något gudomligt att denna återlösning, vid en tidpunkt då förmågan att tro var det kulminerande medvetandefältet hos det stora flertalet av mänsklighetens individer, kunde skapa en företeelse som förmådde ge alla olyckliga inom detta medvetandefält hjälp i deras nöd, ge dem lugn och jämvikt just genom den förmåga som var högst utvecklad hos dem.
Men det skulle ha varit en mycket allvarlig brist eller ofullkomlighet i världsåterlösningens princip om den inte kunnat räcka en enda hjälpande hand till alla dem som, mot sin vilja dessutom, saknar all förmåga att tro. Om dessa hundratusen, ja, miljoner människor, som i dag alls inte kan tro, endast lever sitt liv för att en gång sluta i helvetet, ett tillstånd varifrån de aldrig i evighet kan befrias när de väl en gång hamnat där, då ger den auktoriserade kyrkliga kristna världsuppfattningen inte någon särskilt smickrande bild av Gudomen, även om man genom terminologin försöker beteckna denna gudom inte bara som allvetande och allsmäktig utan även som identisk med allkärleken. Om Gudomen således är allvetande vet han ju på förhand att alla de ovannämnda vantrogna människorna av i dag ska sluta i helvetet. Varför har han då skapat alla dessa själar? Det skulle ha varit mycket mer kärleksfullt att aldrig någonsin ha låtit dessa olyckliga väsen få uppleva livet. Om han är allsmäktig, varför har han då inte utrustat alla med förmåga att tro? Har han varit intresserad av att skapa varelser bara för att se dem lida? Och varför låta dem lida i all evighet? När de aldrig kan befrias från detta lidande, när de inte genom lidandet kan inhämta erfarenheter och kunskap som skulle kunna göra det möjligt för dem att leva en fullkomlig tillvaro efteråt, vad tjänar då detta fortsatta lidande till? Tycker Gudomen om att se lidande? Är det behagligt för Gudomen att se dessa själar våndas i den mest fruktansvärda pina, eftersom han bestämt att de aldrig någonsin ska kunna befrias? Om inte, varför har han då inte i sin allmakt omskapat denna företeelse till lysande humanitet? Om han inte kan göra det är han ju inte allsmäktig. Och om han inte vill göra det, är han ju inte allkärleken, ty ett lidande som aldrig någonsin ska upphöra kan endast ha en mening, nämligen att vara till underhållning eller vällust för den som upprätthåller dess fortsatta existens, trots att han har möjlighet att låta det upphöra. Är det inte en urgammal, hednisk gudabild som här uppenbarar sig i kristendomens terminologi? Är den inte utrustad med det slags medvetande som väl passar in i den primitiva lågmänskliga nivå, där man inte kan få nog av att hata och hämnas sina fiender – om det hela inte är uttryck för ren sadism eller perversitet? Men detta ser inte den troende människan. Hon har för länge sedan genom sin tro funnit stöd och vila i tron på Jesus, har kommit i ynnest hos Gudomen, har fått sina synder förlåtna. Hon känner sig i kontakt med Gudomen. Hur medvetandelivets olika detaljer hos denna Gudom formar sig, detta är något som helt ligger utanför hennes begär att få besked om. Hon är nöjd med att känna Kristi särskilda medvetandeliv och kärlek. Ja, hon menar till och med att det är blasfemi att sysselsätta sig med Guds medvetande, som hon ju på förhand inte anser vara tillgängligt för någons forskning. Hon finner full tillfredsställelse i den traditionella meningen: "Guds vägar är outgrundliga". Men när världsåterlösningen alltså med så stor säkerhet kan ge de troende frälsning och salighet, är det då inte troligt att den i dag, när världen har fler icke troende människor än någonsin och då de verkligt troende är i minoritet, också har en hjälpande hand att räcka alla dessa själar så att inte någon enda ska kunna gå förlorad eller hamna i ett evigt helvete? I så fall verkar Gudomen mera motsvara kraven på allvishet, allsmäktighet och allkärlek. När Gudomen genom världsåterlösningsprincipen låtit ett väsen födas, vars levnadssätt och framträdande var rena allkärleken, rena älskligheten mot såväl vän som fiende, har då inte detta i någon grad skett för att den gamla hedniska gudabilden skulle komma på skam? Att låta ett väsen födas, som långt överstrålar de begrepp och ideal som människorna hade bildat sig om en gudom, detta måste förr eller senare bringa den hedniska gudabilden på fall. Förr eller senare måste man komma till insikt om att när en varelse i fysiskt kött och blod kunde vara utrustad med en så strålande tillgivenhet för alla, då kan den allsmäktige Gudomen absolut inte vara ett ringare väsen. Man måste förr eller senare bli tvungen att revidera sitt gudsbegrepp. En gudom som blir övertrumfad i intellektualitet eller kärlek av en varelse i fysiskt kött och blod kan inte gärna vara en sann gudom. Alltets högsta medvetande eller väsen måste vara minst lika framträdande i humanitet och kärlek som ett sådant animaliskt väsen. Är det inte här som världsåterlösningens stora kärlekskälla sänder ut sina hjälpande strålar och leder de vantrogna till Gudomens hjärta? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt