Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bönens mysterium |
KAPITEL 3
Den allmänna kristna uppfattningen om och inställningen till bönen
Har då inte den vanliga kristna människan för länge sedan lärt sig att be i osjälviskhetens anda?
Har inte Kristus just med sin bön "Vår Fader" gett henne ett storartat exempel på hur en fullkomlig kosmisk bön, som endast kan vara till nytta för alla och till skada för ingen, bör se ut?
Är inte den bönen till hela sitt väsen kollektiv eller befrämjande för allas väl?
Gör sig inte den bedjande här till ett med sin omgivning eller sin nästa?
Vem är det annars han menar när han säger "vår" och "oss"?
Jo, de kristna har helt visst fått en genial modell av den fullkomliga bönen, men den täcker inte allt det som de ännu så länge önskar eller menar sig vara tvungna att be om för sig själva, rent privat.
De har ännu inte blivit ett med allmänheten i så hög grad att deras egna privata besvärligheter är underordnade eller oväsentliga i förhållande till de mångas.
Och det är i sin självbevarelsedrifts kamp och nöd som de tar till bönen som ett vapen eller medel, genom vilket de hoppas att på ett mirakulöst sätt kunna besegra alla de många mörka företeelser som tornat upp sig i deras öde.
Men här måste man ha i minnet att den hittills allmänna uppfattningen om och inställningen till tillvarons mörka företeelser är baserad på tron att dessa är "straff" från Försynen för begångna synder. De kristna tycker sig alltså stå inför en vred gudom. Deras syn på Gudomen är ännu inte genomlyst av intellektualitetens klara solsken. De är ännu i stor utsträckning bundna av naturmänniskans primitiva eller ännu oupplysta insikt i själva livets verkliga struktur. Att det förmenta upphovet till lidandena och obehagligheterna i deras öde måste vara ett väsen likt dem själva, som lever efter de lagar som gäller inom deras egen primitiva dagsmedvetna horisont, är för dem en självklarhet. De känner ju inte till någon högre form för utövande av medvetandeliv än sin egen, och detta livs struktur är ju i väsentlig grad baserad på hämnd och straff, gunst och tillgivenhet. Det faller sig därför oerhört svårt för dem att förstå en medvetandenivå, där hämnd och straff och i synnerhet ynnest är uteslutna och där en hundraprocentig kärlek behärskar allt. Att anta att de mörka företeelserna i deras öde endast kan vara straff från en gudom är alltså för dem det enda naturliga. Ja, så djupt sitter denna övertro att den inte ens kunde avlivas eller avlägsnas genom Jesu liv, vilket ju var en levande demonstration av att ett sådant kärleksmedvetande verkligen kunde existera. Var han inte just uppenbarelsen av ett högintellektuellt tillstånd, där man varken hatar eller straffar? Ja, vände han inte till och med den högra kinden till när han blev slagen på den vänstra, och bad han inte på korset mitt i sina lidanden för sina bödlar: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör". Trodde man då inte att det var här hans mission kulminerade? Trodde man inte att det var här som Gudomens eget speciella medvetandetillstånd uppenbarades? Trodde man inte att det var här som världsåterlösaren var modellen för den blivande fullkomliga människan, skapad till Guds avbild? Nej, man trodde inte det. Så stark var den primitiva gudsuppfattningen att det ännu skulle förflyta nitton århundraden innan den på allvar började förlora sitt grepp om människornas själsliv. Ja, ännu i dag är tusentals individer anställda som denna gudsbilds statsauktoriserade präster runt om i den kristna världen för att förkunna bön och syndaförlåtelse. Då syndernas förlåtelse endast kan vara detsamma som fritagande från straff, och straff i sin tur i absolut mening endast kan vara hämnd, och hämnd är ett vredens uttryck, visar de kristnas gudsbild således fortfarande en vredens Gud. Ja, denne Gud var till och med så vred på den ogudaktiga mänskligheten att han enligt samma övertro endast kunde blidkas och förmås att frita människorna från straff genom Jesu korsfästelse eller lidande och död. Endast genom att detta oskyldiga väsen inför sin himmelske fader påtog sig straffet för de synder, som all världens människor hade begått och efter hand skulle begå, kunde denna gudoms hämndtörst eller begär att straffa de syndiga människorna tillfredsställas. Var detta inte en ganska hård gudom och fader, men i gengäld en desto älskligare son? Det är inte så konstigt att denna gudsbild mer och mer trängdes i bakgrunden och att den älsklige sonen trädde fram i ljuset, trädde fram i människornas tankar, blev hyllad och tillbedd som deras räddare, och att varje bön till Gudomen i hans namn måste vara nog för att avlägsna alla hinder eller mörka skuggor på vägen till himlen. Så framstår i själva verket den kyrkliga kristendomens struktur i dag, och det kan endast sägas vara lyckligt att koncentrationen på så sätt mera riktas mot den älsklige sonen än på den något egendomlige fadern. Sonens ädla och fullkomliga väsen samt hans beteende mot sina fiender och förföljare har alltså inte kunnat undgå de troendes uppmärksamhet. Ja, dessa har till och med funnit hans sätt att vara så upphöjt och gudomligt i förhållande till sitt eget att de helt enkelt ansett det otänkbart att kunna göra ett så upphöjt sätt att vara till sitt eget. De har inte alls fattat att detta sätt att vara just var modellen för deras utveckling. Resultatet av världsåterlösningen kunde därför tills vidare endast bli frälsningen genom nåden eller Gudomens försoning genom Jesus Kristus. Resultatet av världsåterlösningen blev därför inte någon strävan hos människorna att utveckla Jesu levnadssätt i sig själva för att så på ett naturligt och rättmätigt sätt en gång uppnå himmelriket som ett resultat av egen flit, egna gärningar och manifestationer. Nej, de kunde nå detta upphöjda resultat på ett mycket lättare sätt. De goda gärningarna betydde rent av ingenting. Frälsningen eller himmelriket kunde endast uppnås genom nåden och syndernas förlåtelse. Föreställningen om nåden och syndernas förlåtelse blev till ett sakrament, genom vilket de ångerfulla syndarna och de för den gudomliga vreden skräckslagna varelserna kunde hämta syndernas förlåtelse, bli fria från den gudomliga vedergällningen, oberoende av hur många andra väsen det än fanns som fortfarande var inne i de lidanden eller besvärligheter som deras syndfulla liv fört med sig. De kunde således faktiskt själva få gå in i härligheten, medan deras offer ännu plågades i de lidanden som vållats dem. Detta sakrament fick sin yttre ceremoni i form av den s.k. heliga nattvarden. Som vi här har sett kunde den troende således genom nattvard och bön få sitt dåliga samvete bragt till tystnad. Han kunde få frid och uppnå förnimmelsen av syndernas förlåtelse och hade därmed kommit i ynnest hos Gudomen. Att detta måste ge frid och absolut ro i sinnet hos den troende är ju en självklar sak. Men lägg märke till att tron är absolut nödvändig för att man ska uppnå ett sådant resultat. Men om man nu inte kan tro, hur går det då? Tron är inte en viljeakt. Den är en förmåga som man antingen har eller inte har. De som inte har denna förmåga kan alltså inte alls tro hur gärna de än vill. Bönen fordrar ju också, enligt den kyrkliga terminologin, att man ska tro för att kunna bli bönhörd. De människor som inte kan tro, kan således inte få del av nåden. De är hemfallna åt Gudomens vrede. De är förtappade. Evig pina i helvetets lågor är bestämd för dem. Gråt och tandagnisslan i en evig framtid, där allt hopp är ute, kommer att vara deras enda manifestation. Så sträng är den kyrkliga kristna gudsuppfattningen. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt