Martinus: Bönens mysterium, kap 15.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-17)

Innehållsförteckning för Bönens mysterium

KAPITEL 15

"Och utsätt oss inte för prövning"

I den sjunde tankekoncentrationen i "Vår Fader", "Och utsätt oss inte för prövning", är det i själva verket också en medvetandets "axelfråga" vi har att göra med. Den kosmiske forskaren ryggar kanske också här tillbaka, i den mån han menar att det väl måste vara bra att bli "utsatt för prövning", eftersom detta ju enbart kan föra individen till en sådan erfarenhetsupplevelse eller kunskap som är nödvändig för att han i framtiden, på det speciella område som "prövningen" avser, inte längre ska låta sig "utsättas", och detta är naturligtvis också logiskt. Men det dagliga livet är mycket mera förfinat i sin struktur än just denna grövsta form av erfarenhetsupplevelse.
      Varje individ har ett visst kvantum kunskap, inhämtad genom redan genomgångna erfarenhetsupplevelser. Med hjälp av denna kunskap kan han till en viss grad i förväg skapa sig en uppfattning om efterverkningarna av de situationer eller handlingar han önskar sätta i verket. Om kunskapen är fullkomlig kommer efterverkningarna att bli exakt sådana som individen i förväg hade tänkt sig, och han blir i så fall inte besviken. Det han önskade sig blir förverkligat. Men om kunskapen inte är fullkomlig inom det aktuella området, är den uppfattning av efterverkningarna som individen i förväg hade bildat sig i motsvarande grad ofullkomlig, och efterverkningarna visar sig då bli helt andra än den fullkomliga bild eller den måluppfyllelse han i förväg hade föreställt sig. Ja, de blir ibland det rakt motsatta och kan i värsta fall bli till en katastrof för honom. Men denna katastrof förvandlas till en fördel genom att vederbörande nu är i stånd att skapa sig den fullkomliga bilden av situationen, varigenom han kan skydda sig mot en upprepning.
      Om individen inte hade tillräcklig kunskap att avvärja katastrofen och inte heller hade förmåga att av andra ta emot den kunskap han själv saknade, var katastrofen eller olyckan den absolut enda vägen framåt i utvecklingen. Här är denna erfarenhetsupplevelse i kosmisk mening inte något "ont" utan något "gott", om än ett "obehagligt gott". Och det är inte för att fritas därifrån som den sjunde bönen i "Vår Fader" blivit given åt jordmänniskan, som ju i särskilt hög grad befinner sig på de stora och grova erfarenhetsupplevelsernas stadium. I så fall skulle denna bön ju innebära att man bad om att ens utveckling skulle avstanna. Det är en självklar sak att denna gudomliga bön inte ska uttrycka ett sådant hejdande av utveckling och därmed av liv.
      Men en katastrof behöver inte alltid bero på bristande erfarenheter. Tvärtom kan det ibland hända att ett väsen råkar ut för en katastrof som det i själva verket mycket väl kunde ha undgått, om det bara hade tänkt sig för. Vad vill det säga att tänka sig för? Det betyder att i minnet återkalla allt man känner till av upplysningar angående ett bestämt problem. Denna mobilisering av minnen eller upplysningar är i sin tur detsamma som koncentration, liksom de mobiliserade upplysningarna eller minnena är detsamma som kunskap. Det är denna mobilisering av minnen som ligger till grund för allt som hör till begreppen forskning, studium och undervisning. Den härur utvunna kunskapen är alltså en företeelse som kan sätta individen i stånd att utnyttja hela sitt erfarenhetsmaterial för att skapa sig en fullkomlig insikt i efterverkningarna av de situationer och handlingar som han önskar manifestera. Det är alltså för att fullkomliggöra denna insikt som alla skolor, universitet och läroanstalter arbetar. Det är nämligen inte bara sina egna erfarenheter eller minnen man kan inhämta och använda vid mobiliserandet. Man kan också tillägna sig andras erfarenheter, bara de är någorlunda besläktade med ens egna realistiska upplevelser. Det är sådana främmande, mobiliserade erfarenheter vi har tillgång till genom böcker, föredrag och all övrig undervisning. Denna mobilisering av erfarenheter eller koncentration av kunskap har alltså det värdet att den inom ett visst område kan frita väsendet från upprepningar av grova och smärtsamma erfarenhetsupplevelser.
      Men om väsendet inte på förhand använder sig av sådan kunskap, om det inte mobiliserar ett tillräckligt kvantum av upplysningar eller tänker sig för tillräckligt med avseende på den speciella situation som det önskar manifestera eller skapa, ja, då kommer ju situationen att i motsvarande grad medföra samma obehagligheter för sitt upphov som den skulle gjort, om vederbörande inte haft några kunskaper alls inom det aktuella området. Detta att inte tänka sig för eller att på annat sätt låta bli att mobilisera kunskap före en handling som man önskar manifestera medför besvikelser och lidanden. Att däremot i förväg tänka sig för eller mobilisera kunskap om efterverkningarna av en handling som man önskar sätta i verket, garderar eller beskyddar en mot obehagliga överraskningar eller erfarenheter, och de bittra erfarenheterna kan bara komma på de områden där man själv inte har så många erfarenheter att de kan ge den nödvändiga kunskapen, och där man inte heller har förmåga att förstå andras erfarenheter.
      Men när denna mobilisering av kunskap eller upplysning således förebygger lidande, då måste det ju vara helt ologiskt att inte använda sig av den. Varför använder då inte alla de kunskaper som de i själva verket besitter eller har tillgång till tack vare att andra mobiliserat dem i böcker, undervisning, rådgivning o.s.v.? Ja, en av huvudorsakerna till detta kan helt enkelt vara en viss mental lättja. Man har ingen lust att koncentrera sig eller att söka råd och undervisning. Men detta hindrar inte alltid väsendet från att ändå vilja utföra en viss handling, och man försöker då hjälpa upp sin bristfälligt koncentrerade kunskap med den tomma tanken eller föreställningen att "det går nog".
      Det är självklart att en handling eller manifestation för sitt upphov måste bli mindre lycklig i sitt förlopp och i sina efterverkningar, när den helt planlöst sätts i verket på vinst och förlust, än när den sätts i verket av en för dess gynnsamma förlopp logiskt och planmässigt manifesterad viljeföring. Lika självklart är att det ogynnsamma förloppet blir mera plågsamt för manifestationens upphov i ett fall, där det inte beror på bristande erfarenheter, utan bara på försummelsen att mobilisera dessa erfarenheter eller att sammanställa dem till den koncentration av kunskap, varmed individen på förhand kunde ha skyddat sig, än i ett fall där den olyckliga situationen beror på total avsaknad av erfarenheter på det aktuella området. I det förra fallet får väsendet samvetskval i form av förargelse, och ju större katastrofen eller de ogynnsamma efterverkningarna är, desto större blir dessa samvetskval eller mentala lidanden. Väsendet är inte längre i en sådan kontakt med sin upplevelse av livet som det kunde och därför borde ha varit. Det upplever följaktligen också här en onormal förskjutning av sin normala mentala axellutning.
      Det finns således anledning nog för väsendet att uppmärksamt mobilisera sina erfarenheter, dels genom koncentration av egna upplevelser, dels genom att via studier och undervisning tillägna sig kunskap genom andras erfarenheter, där de egna erfarenheterna inte är tillräckliga. Att underlåta detta är en försummelse som alltså kan få de allvarligaste följder.
      Orsaken till denna försummelse kan som tidigare nämnts vara mental lättja. Då lusten eller begäret att utföra handlingen eller manifestationen inte blir mindre genom denna lättja, frestas man att ignorera tankemobiliseringen eller den för handlingens fullkomliga genomförande nödvändiga kunskapsberikningen och stöder frestelsen med alla möjliga lösa eller ytliga, inbillade ursäkter, varmed man lugnar sitt samvete för denna sin "låtgåmentalitet".
      Det är en sådan situation vi återfinner hos en människa som t.ex. utför ett halsbrytande eller mycket livsfarligt dödsnummer på en cirkus. Ett sådant dödsnummer kan, för att verkligen göra skäl för sitt namn, enbart utföras under åsidosättande av alla de logiska säkerhetsåtgärder som skulle göra numret ofarligt och därmed värdelöst som attraktion. Då sådana åtgärder här ignorerats, har den artist som ska utföra dödsnumret inte någon som helst garanti för att han ska slippa helskinnad ifrån sitt experiment. Även om han fullt ut känner risken och således inte saknar vetskap eller erfarenheter om farans existens, tar han risken och hoppas innerligt att "det går nog".
      Men det är inte bara på cirkus som sådana "dödsnummer" manifesteras. I jordmänniskornas dagliga liv förekommer ett sådant åsidosättande eller ignorerande av redan inhämtade erfarenheter i långt högre grad än man i allmänhet tänker sig. Begås inte en mängd förbrytelser just på grund av ett sådant åsidosättande av erfarenheter? Är inte många sådana förbrytelser rena "dödsnummer" med åsidosättande eller ignorerande av inhämtade erfarenheter om dödsstraff, fängelse, beväpnad polis, hemliga alarmapparater, vakthundar o.s.v. och därmed i stor utsträckning baserade på tankeinställningen att "det går nog"? Har inte också många krigsförklaringar utlösts på samma grund? Vad kan man säga om den vanliga, dagliga dosen osanning som torgförs för att befordra hämnd eller antipati, förföljelse och underminering? Har den inte i en mängd fall lanserats trots vetskapen om riskerna och även i förhoppningen att "det går nog"? Ja, har vi inte när det gäller ljugandet kommit in på ett område, där ignorerandet av inhämtade kunskaper om riskerna rent av blivit en automatfunktion, som yttrar sig i det vi kallar tanklöshet? När en människa handlar tanklöst betyder det inte alltid att hon inte har tankar eller kunskap inom området i fråga; tvärtom betyder det just att vederbörande inte koncentrerar sina tankar bakom viljeföringen. Det blir därför bara tanklöshet bakom den. Väsendet ljuger i sådana situationer utan att på minsta vis dra nytta av de kunskaper eller erfarenheter om riskerna som det i själva verket har på detta område. Det har här blivit till automatfunktion (vana) att låta det "gå som det går". Ingen tanke ägnas åt risken för ett eventuellt avslöjande och en härav följande kompromettering, trots att väsendet i djupet av sitt medvetande har ett överflöd av erfarenheter eller kunskaper som det hade kunnat mobilisera (tänkt sig för) och varigenom det med lätthet kunde gett sig själv en varning.
      Det är alltså ett utomordentligt stort område i väsendets dagliga liv där mobiliserandet av kunskaper bakom viljeföringen ignoreras och väsendet tar risken, och bara inom detta område kan det vara tal om det vi kallar "frestelse" eller "prövning". På de områden där väsendet absolut inga kunskaper har och inte heller kan tillägna sig några, kan det omöjligt "frestas" eller "prövas". Här är det endast en väg som håller, nämligen den realistiska erfarenhetens väg. Varningar har väsendet inte kunskap till att förstå; därför är det ur stånd att tro på sådana. Och i dess egen kunskap existerar absolut ingenting som kan låta det ana eller begripa faran. Här måste livet självt tala. Inget annat kan här påverka individen. Helt annorlunda är det alltså i situationer där väsendet har rikligt med kunskaper både till att förstå andras varningar och till att kunna bilda sig en egen uppfattning om risken eller faromomenten i de speciella handlingar som det önskar sätta i verket eller manifestera. Endast här kan det bli tal om "frestelse".
      "Frestelse" är alltså detsamma som att förledas till att ignorera medvetna faromoment hos en manifestation eller handling som man önskar sätta i verket. Hur uppstår då en sådan situation där man blir förledd eller "frestad" att ignorera alla naturliga varningar? Ja, den uppstår, som redan nämnts, till följd av en viss mental lättja eller energiförsvagning, som i sin tur skapar olust mot att företa den i den givna situationen nödvändiga mobiliseringen av den genom tidigare erfarenheter inhämtade kunskapen. Man vill alltså här uppnå vissa mentala fördelar utan att iaktta de säkerhetsåtgärder som är nödvändiga. Man vill uppnå ett begärs tillfredsställande helt utanför de lagar som är naturliga för det säkra och fullkomliga eller farofria uppnåendet av detta tillfredsställande. Det är denna mentala inställning vi känner från det något missvisande begreppet dumdristighet.
      Då en dristighet som är baserad på dumhet, vilket vill säga okunnighet om faran i en viss situation, i absolut mening varken kan vara dristighet eller mod (man kan ju inte tala om dristighet eller mod där man inte anar någon fara), kan begreppet inte uttrycka den dummes dristighet eller mod. När det därför i detta sammanhang talas om dristighet eller mod kan det enbart gälla en situation där individen känner faran men ändå mer eller mindre handlar såsom den "dumme", som inte känner faran, skulle ha handlat i samma situation. Dumdristighet förekommer alltså i en situation där den "kloke" låter sig förledas eller "frestas" till att handla som den "dumme". Att detta inte kan vara något fullkomligt förvaltande och utnyttjande av de redan förvärvade erfarenheterna eller kunskaperna och därför måste leda individen till ett onödigt risktagande framstår här som ett uppenbart faktum. Det gör inte saken bättre att denna "frestelse" ytterligare kan stimuleras genom andra väsens mer eller mindre suggererande övertalningar till handling och bortförklaringar av faromomenten. Sådana medväsen blir alltså "frestare" eller medarbetare i vår egen "frestelse" av oss själva. Det är därför inte alls så märkligt att man i den kosmiska bönen "Vår Fader" har sökt komma den bedjande till hjälp i en sådan situation. "Och utsätt oss inte för prövning" är alltså inte en bön om att slippa ifrån realistiska, bittra verkningar av vårt handlingssätt, när vi är så oerfarna att vi inte ens kan ta emot kunskap, råd eller undervisning, och då dessa bittra erfarenheter därför är den absolut enda vägen till kunskap. Att en sådan bön skulle stoppa all utveckling och därmed all upplevelse av liv, om inte naturen gjort dess uppfyllelse till en total omöjlighet, är ju uppenbart. Att be om att inte bli "utsatt för prövning" är alltså endast detsamma som att be om kraft och styrka att hålla sig fri från den kraft som hindrar kunskaps- och erfarenhetsmobiliseringen och som förekommer dels i form av en vid ett alltför starkt begär uppkommen böjelse eller "frestelse" att ignorera de faromoment som begärets tillfredsställande innebär, dels i form av suggererande övertalningar (frestelser) från medväsen och omgivningar som stöder individens egen ignorering av faran. Detta att hålla sig fri från "frestelse" eller "prövning" är alltså att hålla sitt erfarenhetsmaterial i högsta beredskap så att vår kunskap eller vårt mentala ljus i sin fulla styrka kan lysa och stråla bakom varje slags viljeföring och manifestation som vi har för avsikt att utlösa. Och är det inte just till gagn för denna högsta beredskap som Bibelns ord så manande talar: "Vaka och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag."

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.