Martinus: Bönens mysterium, kap 14.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-17)

Innehållsförteckning för Bönens mysterium

KAPITEL 14

"Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss"

Därnäst har vi den sjätte tankekoncentrationen i "Vår Fader", som uttrycks "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss". För den moderne andlige forskaren låter kanske denna tankekoncentration i "Vår Fader" lite överflödig eller meningslös. Eftersom studiet av den gudomliga världsplanen eller livet visar oss att "allt är mycket gott" och att ingen i själva verket kan lida orätt eller göra orätt, kan ju ingen komma i en sådan situation att det kan bli tal om någon skuld, d.v.s. en synd eller orätt som man begått mot någon och som man därför i absolut mening skulle vara skyldig att be om förlåtelse för. Men då det ju är ett kosmiskt väsen som föreskriver denna tankekoncentration som ett led i den bedjandes bön, finns det ingen logisk grund för att anta att koncentrationen i fråga skulle vara en illusion eller en produkt av övertro. Det måste alltså finnas en fullständigt logisk grund för rekommendationen av denna bön i "Vår Fader". Vilken kosmisk sanning eller absolut realitet kan då ligga gömd i denna ytligt sett missvisande ordform? Ja, är det inte så att denna bön ska råda bot på ånger eller skuldmedvetenhet? Är inte en sådan skuldmedvetenhet i sin värsta form ett av de allra största själsliga lidanden som kan drabba en jordmänniska? Är det inte just detta, som i form av dåligt samvete pinar den döende på dödslägret, ger honom en kvalfull död och skapar hans skärseld efter döden? Kan inte samma dåliga samvete skapa olyckliga tillstånd på många andra av livets områden, såsom i äktenskapet, i vänskapen, i förhållandet till överordnade, underordnade och likställda? Ja, kort sagt, ödelägger det dåliga samvetet inte individens alla i övrigt lyckliga och harmoniska förhållanden till nästan, om det inte får utlopp i form av skuldmedvetenhet och bön om förlåtelse? Utgör den moderne andlige forskaren något undantag från detta? Kan han med sitt höga teoretiska vetande göra sig fullständigt immun mot eller vara själsligt oberörd av varje slags obehag eller olycka som han eventuellt kommit att åsamka sin nästa? Kan han överlägset lugna sig med att denna händelse, detta obehag eller denna olycka var hans nästas eget öde, d.v.s. en verkan som hans nästa varit den ursprungliga utlösande orsaken till, och att han därför inte kan ha det minsta krav på någon ursäkt från dennes sida? I så fall har den andliga forskningen ännu inte blivit någon allvarlig fråga för denne andlige forskare utan är bara ett behagligt tidsfördriv, en slags teoretisk käpphäst, bakom vilken han för sig själv och andra söker bortförklara sin ännu förefintliga stora brist på kärlek till nästan. Denna brist, som avslöjas genom en sådan hållning inför oriktiga handlingar mot nästan, röjer nämligen hos vederbörande en primitivitet som hör hemma på utvecklingsstadier, vilka står långt under de vanliga, äkta troendes och vantrognas stadium. Skulle inte var och en av dessa sistnämnda bli mer eller mindre olycklig i varje situation, där han råkat åsamka en annan varelse stor olycka eller stort lidande? Skulle det göra nämnvärt till eller ifrån, om han alls inte medvetet hade avsett denna olycka för nästan utan helt oavsiktligt kommit att vålla den? Finns det inte exempel på hur bilister eller förare av andra fortskaffningsmedel rent av fått själsliga sammanbrott i situationer, där de med sina fordon kommit att skada eller döda andra människor, även om skulden till olyckan alldeles uppenbart till hundra procent varit den förolyckades? Nej, tro för all del inte att den sjätte koncentrationen i "Vår Fader" så lätt blir överflödig. Vi ser alltså här att för den sympatiskt eller kärleksfullt inställde individen kan inte ens det förhållandet att han fysiskt sett uppenbarligen är helt utan skuld förhindra en mer eller mindre påtaglig kris eller sorg över att han blivit det utlösande redskapet för sin nästas olycka.
      Men när denna uppenbara brist på skuld inte ens kan lugna det med nästakärlek mindre begåvade väsendet, hur kan man då tro att en sådan uppenbar brist skulle kunna lugna det väsen som är långt mer moget i sin kärlek till nästan?
      Nej, saken är den att problemet i sin djupaste kosmiska analys inte alls är en fråga om skuld eller oskuld, utan i stället en fråga om kontakt med ens eget självs allmäntillstånd eller nästakärleksstandard. Denna standard utgör området för vad man kan nännas göra mot sin nästa, och den standarden är mycket individuell. Somliga väsen kan nännas utsätta sin nästa för svåra mentala och kroppsliga lidanden, medan andra väsen inte tillnärmelsevis kan tillåta sig ett sådant uppförande gentemot medväsendena. Ja, finns det inte rent av väsen, som hellre vill lida själva än vålla andra det minsta lidande?
      Väsendena tillhör alltså skilda, högre eller lägre, former av nästakärleksstandard. Men gemensamt för dem alla är att om de vållar sin nästa skada eller lidande och i och med det underskrider sin speciella kärleksstandard eller normen för vad de annars kan nännas påföra sin nästa av obehag eller lidande, så kolliderar de med sin vanliga eller verkliga medvetandestandard. Eftersom denna medvetandestandard är detsamma som deras mentala allmäntillstånd, kolliderar de alltså genom handlingen i fråga med sitt mentala allmäntillstånd. De blir mentalt sjuka, och deras sjukdom kallar vi samvetskval.
      Samvetskval är alltså detsamma som förnimmelse av ånger och "förkrosselse" inför det obehag eller lidande man åsamkat sin nästa. Man känner sitt handlande som en begången synd eller orätt mot nästan. Denna känsla låter sig inte väsentligen ändras genom medvetandet, förklaringen eller övertygelsen att man är oskyldig. Endast det mycket kärlekslösa eller föga skuldmedvetna väsendet kan bedyra sin "oskuld" med hjälp av de kosmiska analyserna eller vetskapen om att varje väsen är sitt eget ödes första egentliga utlösare, orsak eller upphov. Det mycket kärleksfulla och därför mycket ångerfulla väsendet kan inte lugna sig med enbart denna vetskap om kosmisk oskuld.
      Då samvetskval alltså, som här framhållits, gör sig gällande hos det kärleksfulla väsendet även i situationer där vederbörande fysiskt sett är helt utan skuld, liksom det också gör sig gällande hos det kosmiskt medvetna väsendet, för vilket det för länge sedan blivit till realistiskt vetande att ingen kan lida orätt eller göra orätt, blir det ett faktum att samvetskval inte enbart beror på ånger eller skuldförnimmelse, utan att det måste vara uttryck för någon annan, av absolut skuld eller oskuld helt oavhängig, djupare liggande, normal själslig företeelse. Denna företeelse vill jag här kalla individens "medvetandeaxel". Då denna "axel" är den för individens utvecklingsstadium normala harmonin i växelverkan mellan de egna medvetandeenergierna och omgivningens, medväsendenas och därmed nästans energier och alltså och utgör fundamentet för vederbörandes mentala eller själsliga allmäntillstånd, kommer naturligtvis detta allmäntillstånd att störas i samma mån som "axeln" kommer ur balans. Man måste således förstå att "axeln" har en bestämd mental "lutning", som håller väsendets medvetande i en för dess normala välbefinnande passande kontakt med den mentala struktur som utgör fundamentet för universums högsta, eviga lagar och styrelse (Guds medvetande), på samma sätt som jordens axellutning utgör den för planetens nuvarande välbefinnande (dess invånares normala utveckling och erfarenhetsskapande) nödvändiga kontakten med solen. Väsendets normala mentala axellutning är således detsamma som dess normala inställning till dess nuvarande speciella utvecklingsstadium, och denna inställning är detsamma som dess tillfredsställelse med de företeelser som är utmärkande för detta stadium. Med andra ord: En individs normala mentala axellutning är detsamma som den manifestationsform eller medvetandeutveckling som är det högsta idealet på dennes stadium. Detta ideal är således individens högsta mentala balanspunkt eller normen för hans normala vilja och förmåga. I denna balanspunkt har vi alltså den ovan nämnda kärleksstandarden för väsendet eller området för vad det kan nännas göra gentemot sin omgivning eller medväsendena och tingen. Den mentala axellutningen är högst olika hos olika levande väsen. Jämvikten mellan rovdjurets och omgivningens mentalitet har en annan balanspunkt än jämvikten mellan de växtätande djurens och omgivningens mentalitet, liksom medvetandets axellutning eller jämvikt mellan t.ex. en huvudjägares och nästans mentalitet är en helt annan än jämviktspunkten mellan världsåterlösarens och nästans medvetande. Men vi vet ju att hur olika väsendenas standard än visar sig vara med avseende på vad de nänns göra gentemot nästan, innebär den likväl för var och en det för tillfället rådande, högst normala tillståndet. Att det inte blir kvar där utan rör sig framåt mot en högre och högre moral eller kärleksstandard, är ju endast vad vi redan känner till som utveckling.
      Utveckling är alltså endast en normal förändring av den mentala axellutningen, en normal förskjutning av förhållandet mellan väsendet och Gudomen. Alla levande väsen är följaktligen genom sin mentala axellutning själsligt, organiskt rotfästa i ett bestämt förhållande till Guds medvetande (omgivningen och nästan), alldeles på samma sätt som himlakropparnas inbördes förhållanden och banor i rymden är bundna vid jämvikten i växelverkan mellan deras ömsesidiga energiutstrålning i den oändliga rymden. Denna jämvikt kommer alltså till synes i deras axellutning. Också himlakropparnas axellutning undergår en normal förskjutning. Polerna flyttar sig. När denna förskjutning försiggår på normalt sätt, förekommer ingen störning i allmäntillståndet i jordklotets liv. Men om det inträffar att jordklotet plötsligt kommer för nära en annan himlakropp, kommer dess normala axellutning att störas av det främmande klotets dragningskraft, och en oerhörd förödelse med jordskalv, cykloner och översvämningar blir följden för dess levande väsen. Ja, själva jordklotet kan i värsta fall totalt splittras och förbrännas och således försvinna från det fysiska planet.
      Men liksom det finns onaturliga axelförskjutningar hos himlakropparna, finns det också onaturliga axelförskjutningar hos de övriga existerande levande väsendena, t.ex. hos jordmänniskan.
      Medan det vid den naturliga eller normala axelförskjutningen (den normala utvecklingen) inte inträder någon störning i individens allmäntillstånd kommer däremot den onaturliga axelförskjutningen att medföra en störning i allmäntillståndet, vilket i värsta fall även här kan bli en fysisk, dödsbringande katastrof för individen. Denna onaturliga förskjutning av axellutningen beror liksom hos himlakropparna alltid på en för stark påverkan från krafter i omgivningen. Denna alltför starka påverkan utifrån ingriper plötsligt i stabiliseringen av den för väsendets normala välbefinnande nödvändiga axellutningen, varefter de främmande krafterna, alltefter sin överlägsenhet, behärskar väsendets medvetande och leder det mot katastrof eller lemlästning. Det är dessa främmande krafters övertag vi märker i form av samvetskval, ånger eller skuldmedvetande. Men det är också dessa krafters förskjutning av den normala axellutningen som ligger till grund för psykisk sjukdom och utvecklingsstörning eller, kort sagt, för alla mentala abnormiteter.
      För samvetskvalets eller skuldmedvetandets vidkommande gäller bara att individen upptäckt sin abnorma själsliga förskjutning.
      Vi har således alla en viss bestämd mental axellutning som är förutsättningen för vårt mentala balansförhållande eller den medvetandemässiga harmonin mellan oss själva och vår omgivning. Om vi nu t.ex. råkar vålla vår nästa en större eller mindre skada eller ett obehag som ger oss samvetskval eller ånger, vill detta alltså säga att vi utlöst en handling som öppnar vägen till vårt medvetande för främmande mentala energier. Det är naturligtvis självklart att tillströmningen av främmande energier snabbt förskjuter vår normala mentala axellutning (vår normala förnimmelse av ett gott förhållande till omgivningen eller nästan). Ju mer axellutningen förskjuts, desto mer kommer vi bort från förnimmelsen av att besitta den normalitet som ensam betecknar kulminationen av vårt normala mentala allmäntillstånds högsta sundhet, vilket i sin tur är detsamma som den naturliga glädjen i att vara till.
      Glädjen över att finnas till, vilket betyder den för detta utvecklingsstadium avpassade sanna lyckokänslan (det för stadiet gällande allmänna välbefinnandet), är alltså en själslig, organisk funktion. Den är frukten eller verkan av en för just denna upplevelseform harmoniskt avpassad växelverkan mellan individens medvetandekrafter och naturens och medväsendenas allmänna livsyttringar (Guds medvetandeyttringar).
      Allt som förekommer under begreppet samvetskval är alltså detsamma som främmande energiers okontrollerade passage in i individens medvetandeområde, där de genom sin okontrollerade frammarsch förrycker balanspunkten för den harmoniska växelverkan mellan individens egna och omgivningens energier, som uteslutande är villkoret för det normala mentala välbefinnandet. Denna okontrollerade inmarsch av främmande energier skapar en annan balanspunkt i växelverkan mellan energierna i väsendets medvetandeområde. Det uppstår en konflikt mellan vad individen vill och vad han kommer att utlösa. Det är en sådan situation som Paulus uttrycker med orden: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." Det "goda", som Paulus ville, uttrycker den normala balanspunkten i växelverkan mellan hans egen och omgivningens och därmed också nästans energiutveckling. Det betecknar således hans normala mentala axellutning. Det "onda" som han inte ville, men som han ändå gjorde, visar oss alltså förskjutningen av hans axellutning över mot en balanspunkt eller jämvikt hos hans medvetandeenergier, som var helt emot hans vilja och därmed emot hans normala livsglädje eller lyckokänsla. När individen alltså, liksom Paulus, upptäcker att jämvikten eller tyngdpunkten i hans samlade energifunktion eller växelverkan mellan hans egna och omgivningens energier utlöser sig i manifestationer som avviker från vad han i själva verket anser vara det riktiga, det normala, det naturliga och mest kärleksfulla, är det klart att denna upptäckt endast kan ta sig uttryck i skuldförnimmelse eller ånger, alldeles oberoende av om det rent praktiskt kan dokumenteras att individen själv är helt oskyldig till vad som hänt.
      Att väsendet är utan skuld till vad som skett betyder alltså inte, som läsaren här sett, att dess mentala axellutning inte är rubbad och att väsendet inte varit utlösande redskap för den kraftutveckling som det är emot dess vilja att vara redskap för. Då den rubbade axellutningen betyder disharmoni i dess förhållande till livet, till omgivningen eller nästan, vilket är detsamma som förhållandet till Guds medvetande, är det naturligtvis endast i överensstämmelse med väsendets normala standard eller utvecklingsstadium att söka få denna disharmoni bragt ur världen och att därigenom åter få harmoni i sitt medvetandeområde.
      När därför väsendet i sin själsnöd ber dem, inför vilka det känner sig skuldmedvetet, om förlåtelse för vad det har gjort eller, om detta inte är möjligt, ropar till Gudomen om förlåtelse för sin "synd" eller "skuld", vill detta i själva verket endast säga att väsendet med detta rop antingen medvetet eller omedvetet bönfaller Gudomen om hjälp att få sin mentala axellutning tillbaka i dess naturliga läge och därigenom få sitt naturliga förhållande till omgivningen och nästan och därmed till Gudomen återupprättat.
      Problemet är således, som tidigare sagts, i sin högsta analys inte en fråga om skuld eller oskuld, utan en fråga om att hejda okontrollerade krafters onaturliga förskjutning av individens normala mentala "axellutning" och få denna återställd i dess naturliga läge, och därmed upprätta den för väsendets utvecklingsstadium normala harmonin mellan det självt och dess omgivning.
      Att problemet är detsamma beträffande "dem som står i skuld till oss", och att det även här mera är tal om en mental axellutning än om skuld och oskuld, är också en självklar sak.
      Tankekoncentrationen "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss" är alltså inte något överflödigt och naivt påstående, något traditionsbundet resultat av primitiv övertro, utan uttrycker en strålande, gudomlig inställning av medvetandet till förmån för stabiliseringen av en permanent, normal mental axellutning och det härav följande, för väsendets särskilda medvetandestadium normala allmäntillståndet eller gudomliga välbefinnandet.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.