Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Meditation |
KAPITEL 12
Domedagen är kosmisk psykologisk undervisning
Genom det kulminerande mörker- eller domedagstillståndet kan Gud således omskapa väsendena till människan som Guds avbild.
Här får väsendena erfara verkningarna av den dödsbringande, mörka tillvaro som de åsamkar sina medväsen.
Genom de verkningar som utlöser de olyckliga ödena och lidandetillstånden lär väsendena sig hur de ska leva och hur de inte ska leva, hur de ska vara mot sina medväsen, och hur de inte ska vara mot dem.
Då vi lever i den domedagsepok som är förutsagd i Bibeln, är det inte svårt att kunna iaktta den och se hur Gud i kraft av den skapar den verkliga, fullkomliga människan.
Vi ser hur gamla traditioner bryts ned.
Det religiösa kungaväldet, genom vilket Gud styrde och vägledde människorna i äldre tider, existerar nu blott som en skugga av vad det tidigare varit.
Människorna vill själva ha makten, de vill själva regera.
Lågt utvecklade människor, hos vilka det djuriska ännu var starkt framträdande, har vi sett komma på maktens tinnar och med vapenmakt, pukor och trumpeter dirigera miljoner människor ut i krigets och mördandets eller den dräpande principens urspårningar och lemlästningar.
Och vad blev resultatet av deras makt?
Vad lämnade de efter sig till människorna?
De efterlämnade stora kulturcenter eller miljonstäder i ruinhögar.
De mördade miljoner barnafäder, miljoner äkta makars makar, gjorde miljoner människor till invalider, bortsett från de miljoner som försmäktade till döds i koncentrationsläger och gaskamrar eller omkom på själva slagfälten.
De efterlämnade svält, nöd och elände överallt.
Demoralisering, materialism och gudlöshet blev resultatet för stora befolkningsskikt och blev i viss utsträckning idealbildande inom vetenskap, konst, litteratur och film.
Den bestående verkliga fred som människorna börjar längta efter, är en omöjlighet i världen så länge krigen ännu rasar över jorden, endast här och där hållna i schack genom ohyggligt väpnade vapenstillestånd och maktbalanser.
Och hur har det gått för dessa krigbefordrande makthavare som trodde att de med vapenmakt, tortyr, mord och dråp skulle frälsa mänskligheten?
Har de inte själva ömkligen omkommit i de krigets svavelsjöar som de med så stor energi förde människorna ut i?
De kände inte till den eviga lag som bjuder: "Stick tillbaka ditt svärd.
Alla som griper till svärd skall dödas med svärd."
"Vad man sår får man också skörda."
"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."
Vi har här sett lite av domedagen eller mörkrets kulmination på nära håll och blivit vittne till skräckinjagande tillstånd. Som vi tidigare nämnt, är dessa tillstånd inte på något som helst sätt straff för synder som människorna begått. Det är absolut inte fråga om någon vrede, om straff eller hämndlystnad från Gudomens sida. Det vi bevittnat är uteslutande att människorna har begått våld mot de lagar och principer som betingar universums eller världsalltets bestånd. Då dessa lagar och principer är eviga realiteter och omöjligt kan upphävas eller tillintetgöras, blev det människorna som kom till korta. Och på så sätt ska alla som begår våld mot det eviga eller oförgängliga komma till korta. Det är en evig, ofrånkomlig lag att man endast kan skörda det man har sått. Man kan inte så korn och av detta utsäde skörda vete. Man kan inte så vrede, hat och bitterhet mot sina medväsen och sedan skörda deras sympati eller kärlek. Sådd och skörd, antingen det gäller rent fysiskt eller det gäller andligt, är evigt knutna till en bestämd lag, nämligen lagen om orsak och verkan. I sin okunnighet handlar människorna på ett sätt som utlöser olycksbringande verkningar i deras eget öde. Men i kraft av ödeslagen, som betingar att all energiutlösning måste vända tillbaka till sitt upphov, kommer alla väsen att få uppleva verkningarna av sitt uppträdande gentemot omgivningen. Därigenom kommer de att bli i stånd att själva skapa sitt öde så att det blir till välsignelse, lycka och glädje för både dem själva och andra. De kommer att upptäcka att när de sår hat, kommer de att få skörda hat, och likaså att de kommer att få skörda kärlek när de sår kärlek. Domedagsepoken är således ingenting mindre än en kosmisk psykologisk undervisning. Genom dess utlösta skeenden demonstrerar Gud för människorna vad de ska göra och vad de inte ska göra, vilka människor de ska sätta till att regera och vilka de inte ska sätta på maktens tinnar. Detta århundrades mörka händelser talar sitt tydliga, gudomliga språk och visar som faktum att krig föder krig, att krig omöjligt kan utplånas genom krig. Vi måste här upprepa: Alla som griper till svärd skall dödas med svärd. Vad är det vi blir vittne till i domedagens fasor? Varför var dessa miljoner människor, som pinades i detta helvete eller denna ragnarök, inte beskyddade? De var inte beskyddade därför att det var verkningarna av olyckligt beteende som de i många tidigare liv hade utlöst, som nu drabbade dem. Det var en säd som de i dessa liv hade sått, som de nu fick skörda. Det är riktigt att dessa människor inte kan minnas sina tidigare liv och därför inte kan förstå att de själva är orsak till sitt olyckliga öde. Men det kan inte befria människorna från detta öde. Detta olyckliga öde har just till syfte att utveckla sympatianlagen hos individen, så att den humana förmågan kan uppstå och denne med dessa anlags tillväxt kan komma att älska sin nästa som sig själv, vilket ju är uppfyllelsen av hela livslagen. Eftersom väsendet således kommer att skörda det öde som det påfört andra, kan det inte i längden undgå att upptäcka denna sin situation. Och med denna upptäckt börjar det ändra på sina handlingar och sitt beteende, så att det blir till glädje och välsignelse för sin omgivning eller sin nästa. Då vi vet att den organism eller kropp som dräps och lemlästas inte är identisk med det levande väsendet, utan endast är ett redskap för detta väsen, är det således ingen som i absolut mening dör på grund av mörker- eller domedagstillvaron. Alla överlever även de värsta mörkertillstånd och har erfarenheterna med sig in i det nya jordelivet i form av begåvning, talanger och karaktärsegenskaper. Lidandeerfarenheterna främjar inte enbart intelligensutvecklingen, utan de ger också väsendet, som tidigare nämnts, den humana utvecklingen. För varje jordeliv som det levande väsendet upplever i mörkt öde och mörkt sätt att vara, blir det mer och mer humant eller kärleksfullt, för att till sist helt kunna uppfylla detta: att älska sin nästa som sig själv, och därmed vara uppfyllelsen av Guds skapelse av människan till sin avbild, till att vara lik honom. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt