Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
7 KAPITLET
Alla fakta i naturen pekar på en evig tillvaro
Om livet endast vore en "timlig" företeelse, existerade det absolut ingen annan plan med själva "utvecklingen" eller med "livets lagar" än blott denna: att "pina" de "levande väsendena".
Att bli berikad med en mängd företeelser som man aldrig har saknat och aldrig önskat sig, kan inte vara någon särskilt strålande lycka.
Och att vara tyngd av en stor saknad och av önskningar som man aldrig någonsin kan få tillfredsställda, detta kan omöjligt vara lycka.
Har man någonsin eller någonstans i naturen eller livet sett ett motstycke till en så sadistisk eller djävulsk plan?
Visar inte alla företeelser i naturen en gränslös utveckling till gagn för det "levande väsendet"?
Är inte organismen i sitt normala och sunda tillstånd på ett rent av genialiskt sätt till gagn för väsendet?
Den rymmer organ för syn, hörsel och andra sinnen.
Med hjälp av denna organism kan väsendet "tänka" och "förstå".
Är inte organismen sålunda in i minsta detalj avsedd att skapa välbefinnande och lycka för individen och därmed skapa dess glädje av att vara till?
Är det inte ett faktum att endast vanskötsel och därigenom uppkomna sjukdomar kan gripa störande in i detta det "levande väsendets" underbara redskap för upplevelse av livet?
Är inte jorden fylld av näringskällor för de "levande väsendena"?
Är det inte dessutom ett faktum att allt det obehagliga här, alltså människors svält, brist och nöd och allt som hänger samman därmed och med de krigiska tendenserna, enbart kan tillskrivas deras eget ännu helt ofärdiga tillstånd i "utvecklingen", deras ännu mycket stora brist på högintellektualitet?
Är inte sommarens färger och blomdoft också till de "levande väsendenas" glädje och gagn?
Är inte den ljumma brisen och det svala sommarregnet, det ljusa solskenet, de gröna skogarna, det blåa havet och de silvervita månskensnätterna ömhetsbevis som väsendet gläder sig över och gång på gång önskar sig tillbaka till?
Är inte jordens gång kring solen till gagn för det "levande väsendet"?
Skapar den inte "sådd och skörd, värme och kyla, sommar och vinter, dag och natt", kort sagt väsendets alla fysiska livsbetingelser?
Men när nu väsendets organism och den däromkring befintliga livsbetingande naturen i så utomordentligt hög grad är till gagn för det "levande väsendet", vilken grund har man då att påstå att naturens eller Försynens högsta avsikt med livet är att klippa sönder det i stycken på ett sådant sätt att inget enda väsen och därmed ingen enda generation får lov att uppleva tillfredsställelsen av sina djupaste begär eller önskningar i fråga om "utvecklingen" eller "livsformen" utan tvärtom får sig tilldelad eller blir nedtyngd med den saknad och de lidanden eller ofullkomligheter som har framkallat begären och önskningarna? Sådana blir ju de logiska konsekvenserna av de påståenden som går ut på att livet inte är "evigt" och att väsendena sålunda oåterkalleligen endast upplever det enda jordeliv som vi här med våra fysiska ögon bevittnar. Tror man att en sådan livsfilosofi i längden kan skapa glädje och livslust eller "pingstglans över livet"? En tillvaro, vars högsta ändamål alltså enbart är att i varje generation skapa hunger, längtan och ett begär som den aldrig någonsin skall uppleva att få tillfredsställt, kan ju bara vara uttryck för en tanke eller livsfilosofi som är kulminationen av primitivitet, helt bortsett från att den bara kan vara ett hån mot sanningen, i och med att den aldrig kan bli något annat än motsatsen till vad som är absolut faktum, nämligen detta att "livet är evigt". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt