Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
6 KAPITLET
Utan odödlighet ingen som helst logik i individens tillvaro
Här vill man kanske invända, att människorna, djuren, växterna eller kort sagt alla kända former av liv "dör".
Våra föräldrar blir gamla, skröpliga och "dör".
Mängder av träd, blommor eller plantor "går ut" för att inte mera visa sig på det fysiska planet.
Normalt "dör" vi alltså i tur och ordning.
Att vi alla skall dö, vilket i detta fall vill säga: totalt upphöra med att vara till, måste då antas vara ett av de mest fastslagna och därmed orubbliga fakta.
Om "livet" vore "evigt", måste vi ju kunna se "de döda" bli "levande" igen och framträda i fysiskt kött och blod.
Men vem har sett det?
Vem har sett sina avlidna föräldrar, vänner och bekanta bli "födda" igen?
Vem har sett höstens "vissna" blad bli till unga, friska och gröna "löv" igen?
Att "sommaren" efter varje "vinter" vänder tillbaka kan väl inte vara något uttryck för att de "levande väsendenas" "död" bara är en övergående "vinter", efter vilken de åter skall "vakna upp" och framträda som de "levande väsen" de en gång varit.
Ja, man vill kanske till och med poängtera det motsatta förhållandet ytterligare och t.ex. framhålla att "nyfödda" väsen utan undantag är "nya väsen", vilka sålunda aldrig kan identifieras som väsen som tidigare existerat eller levt på jorden.
Man vill därför hävda att "livets evighet" inte kan gälla den enskilde individen.
Ett sådant väsen är ju en produkt eller ett barn av sina föräldrar.
"Livets evighet" fortplantar sig därför endast från föräldrar till barn och från dessa till deras barn osv.
Men kan ett sådant liv kallas "evigt"? –
Om den enskilde individen inte har något "evigt liv", vem har då "upplevt" detta "eviga liv"? –
Om livet bara existerar i ett "levande väsen" så länge det har sin fysiska organism, kan överhuvud taget inget levande väsen någonsin bli i stånd att "uppleva" ett "evigt liv" som en realitet.
Varje väsen måste nöja sig med att endast "uppleva livet" i den lilla korta period som utgör organismens livstid eller dess så kallade "jordeliv".
Men till vad nytta är då denna lilla lokala tillvaro?
Till vad nytta är "utvecklingen"?
Varför finns det hos väsendet en väldig lust till att "utvecklas"?
Varför insamlar många väsen ända fram till sin dödsdag väldiga mängder av kunskap och vetande?
Varför måste de "levande väsendenas" dagliga liv ända fram till deras dödsdag innebära upplevelser och skapa erfarenheter?
Vem skall dra nytta av dessa erfarenheter och kunskaper?
Själva får de ju ingen som helst nytta eller glädje av dem, då de ju efter sin "dödsstund" inte längre befinner sig bland "de levande".
Visserligen kan dessa erfarenheter och upplevelser vara till gagn för efterlevande generationer, men varför skall de efterlevande generationerna ha denna nytta och glädje? Varför skall de inte lika väl själva i sina jordeliv tillägna sig samma erfarenheter genom "självupplevelse"? Varför skall de föregående generationerna utstå lidandena och besvärligheterna vid erfarenheternas inhämtande, medan de efterföljande generationerna kan leva gott på deras efterlämnade erfarenheter och kunskaper och därigenom undgå de besvärligheter som brist på erfarenheter eller kunskaper skapar? Varför skall föregående generationer ha mödan med att "så" och "odla" kunskaper och vetande, när de aldrig själva någonsin kan få "skörda" frukterna härav, vilka i stället överlämnas till de efterföljande väsendena, som på så vis blir fritagna från "självupplevelsen" av det obehag som erfarenheternas inhämtande ofta har kostat de föregående generationerna? Varför skall ett väsen som i dag föds inom den moderna kulturen få åtnjuta alla de behagligheter som denna kultur kan erbjuda, såsom varma och mjuka kläder, goda sängar, befrielse från hårt arbete tack vara maskiner, goda resemöjligheter, järnvägar, ångbåtar, bilar och flygmaskiner samt sådana tillgångar som elektricitet, telefon, levande bilder, radio etc. etc.? Varför skall en nutidsmänniskas "enda existerande" jordeliv vara berikat med dessa förmåner? Och varför skulle inte forntidsmänniskan, neanderthalaren och cromagnonmänniskan, ha sitt "enda existerande" jordeliv välsignat med samma förmåner? Om deras tillvaro fullt ut kunde tillfredsställas i ett primitivt liv och skapa en fullkomlig lycka, varför skulle då inte en liknande tillvaro duga för nutidsmänniskan? Och ifall levnadsvillkoren inte var tillfredsställande för forntidsgenerationerna, vad gagnar det då dem, att efterföljande generationer får sina villkor förbättrade? Vem får på det hela taget "glädje" av "utvecklingen" eller "levnadsvillkorens förbättring"? De "levande väsen" som önskar "förbättringen" dör ju och kommer sålunda aldrig att få uppleva den, utan måste leva i "saknaden". De efterföljande generationerna får sig "förbättringen" tilldelad redan vid födelsen men har aldrig känt denna saknad och kan därför heller aldrig ha önskat "förbättringen". Om ett väsen endast lever ett enda jordeliv, betyder alltså "utvecklingen", vilket vill säga livets lagar, att ingen enda generation är lycklig. Varje generation får sig nämligen genom "utvecklingen" tilldelad en hel rad förmåner som den aldrig kan ha önskat sig, eftersom den ju aldrig har levt tidigare och därför aldrig kan ha känt saknaden härav, medan den samtidigt måste uppleva ett stort mått av saknad och därav följande önskningar, som den aldrig kan få tillfredsställa, då ju "döden" oundvikligt sätter hinder i vägen härför. Detta vill alltså säga att de väsen som känner saknaden och de därav skapade önskningarna aldrig någonsin kan få dessa önskningar tillfredsställda eller uppfyllda, medan de däremot har tilldelats en mängd förmåner som de aldrig kan ha önskat sig. – Var finns logiken i "utvecklingen" eller "livets lagar", ifall inte varje enskild individs liv och därmed livet bakom varje generation är "evigt"? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt