Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
4 KAPITLET
Det eviga livet
Så överjordiskt paradisisk i sitt tal, och dock så realistisk, så fysiskt framträdande och överskyggande det "levande väsendet", framträder alltså den årstid vi kallar "sommar".
Var eller hur visar Gudomen en rikare utveckling, var levandegör han sin allomfattande skaparmakt mer än just genom "sommaren"?
Uppvisar inte de övriga årstiderna en lägre grad av utveckling?
Är inte vintern här på våra nordiska breddgrader i stor utsträckning ett "sovtillstånd"?
Är inte den frusna jorden, de bladlösa träden, de blomsterlösa ängarna och de vida snömarkerna i sig själva representanter för en "stillhet" som måste betraktas som "vila" eller "sömn"?
För den utvecklade människan, som hungrar efter upplysning, hungrar efter sanningen, är "sommaren" kulminationen av Guds eget absoluta och korrekta svar på de stora frågorna "varifrån", "varför" och "varthän". Vi ser hur sommaren har sin upprinnelse i våren, som i sin tur har uppstått ur den kalla och isande vintern. Kan ens "döden" vara mera kall och livlös än vintern? Och dock är det i sista hand ur vintern som den färgstrålande, praktfulla sommaren uppstår. Men vad är det då Gud säger till oss genom denna förvandlingsprocess, som under ett jordeliv försiggår inför våra ögon, icke blott en gång, icke två gånger, utan sjuttio till hundra gånger? Säger han inte just här, att även den kallaste och isigaste form av "död" i själva verket inte är någon "död"? Visar han oss inte att den "frusna" jorden, de "vissna" ängarna och "bladlösa" träden inte utgör någon absolut "död"? Den "frusna" jorden kan tina upp, de "vissna" ängarna kan bli till hav av blommor, de "bladlösa" träden till lövrika, doftande gröna skogar. Där isande snöstormar förut drog fram över markerna och begravde allt i sitt vita liklakan, där jublar nu tusentals strupar i en kör av harmonier, toner och klanger upp mot en lysande och värmande sommarhimmel. "Döden" är förvandlad till lust, glädje och lovsånger till livets ära. Kan "livet" i någon situation vara mera "levande", förnimmas i en högre kulmination, än just där det uppenbarar sig som jubel eller salighet? Men om det "frusna" och "vissna" livet, den "isande döden", kan förvandla sig på detta sätt, är den inte någon "död", ty en "absolut död" kan överhuvud taget inte frambringa något. För att "något" skall kunna frambringa "något", måste det finnas "rörelse". Där "rörelse" inte finns råder absolut "stillhet". Och en absolut "stillhet" är en "död punkt", som aldrig någonsin skulle kunna komma i gång – ty vad skulle kunna åstadkomma dess igångsättning annat än "rörelse"? Endast "rörelse" kan alstra "rörelse". "Stillhet" kan ju omöjligt åstadkomma rörelse. Detta betyder återigen att det inte finns någon absolut "död" inom "vinterns" område. "Vintern" är "rörelse", "energi". Och då utgör ju "vintern" och "sommaren", "döden" och "livet", en och samma sak, nämligen "energi" eller "rörelse". Och då "livets" och "dödens" energier alltså är identiska, kan det ju inte finnas något verkligt eller absolut energistopp och därmed inte heller något "livets" verkliga eller absoluta upphörande. Och då det inte existerar något "livets" upphörande, inte finns någon absolut "död", blir "livet", här identiskt med "evig tillvaro", samtidigt som även Bibelns tal om ett "evigt liv" här blir till verklighet. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt