Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
13 KAPITLET
Den absoluta sanningen är ande och kan endast bli känd i kraft av ande
Det är sådana väsen vi kallar "profeter", och i deras högsta framträdanden "messiasgestalter" eller "världsåterlösare".
Här står vi sålunda inför personer som är helt oberoende av vad andra har skrivit, talat eller sagt.
Deras högsta vetande om sanningen, om livets lagar och universum, deras kännedom om väsendenas odödlighet eller eviga existens, är inte något som de bara tillägnat sig från "heliga böcker" eller från andra väsen, profeter eller världsåterlösare.
De framträder inte som dessas plagiatorer eller eftersägare, liksom de naturligtvis aldrig i någon situation kan framträda som missunnsamma kritiker eller förvanskare av dessa andra väsens speciella terminologier eller ordformer.
De utgör i hög grad motsatsen till det slags idealister som har så oändligt arbetsamt med att för världen påvisa de verkliga andliga kapaciteternas "ofullkomligheter" och "misstag" och som frossar i att finna "motsägelser" i de sanna vises terminologier och som därigenom avslöjar den andliga barnslighet som ännu behärskar dem samt sin totala oförmåga att förstå själva kärnan eller det väsentliga i stoffet – vilket är det första villkoret för den som verkligen vill göra sig någon förhoppning om att enbart genom ord och texter komma till full förståelse av de högsta andliga kapaciteternas innersta tankar eller livets högsta visdom.
De är "forskare", vilkas förmåga på det andliga eller kosmiska området ännu är av en så ringa kapacitet att den knappt kan överleva sådana situationer där texten – av oundvikliga orsaker – måste förutsätta att vissa saker är underförstådda.
Skillnaden mellan en sådan forskares och den vises arbetsmetoder är därför mycket uppenbar.
Medan den förstnämnde, som inte har förmåga att komma igenom de underförstådda situationerna i stoffet och alltså inte är i kontakt med detta utan nästan enbart är upptagen av "ordet" eller "texten", på så vis kanske till och med mot sin vilja förvanskar stoffet, anden eller meningen bakom den således missförstådda texten, så avslöjar den vise en så överflödande rik kunskap om stoffet bakom texten, att de underförstådda situationerna här överhuvud taget inte spelar någon roll i hans förståelse av meningen i stoffet.
Ja, han är till och med i stånd att bygga ut texten i de underförstådda situationerna eller "motsägelserna", så att den röda tråden i stoffets helhet klart framträder, varigenom han sålunda i kraft av sin kärlek kan påvisa att det i realiteten inte finns några "motsägelser".
Han understöder det upphöjda eller heliga stoffet i och med att meningen eller tråden i detta stoff i hans tolkning blir just den som stoffets upphovsman avsåg att uppenbara.
Den inkompetente och själviske forskaren, som i verkligheten inte ser den röda tråden i stoffet och således är mycket vacklande i fråga om dess sanna mening, utnyttjar varje tillfälle till att i de underförstådda situationerna, då texten skenbart eller rent ytligt formar sig till en "motsägelse", bryta sig in i detta stoff för att där, till gagn för sin självdyrkan, placera in sin egen mening, vilken ju endast går ut på att dra fram ytterligare eventuella "motsägelser", varigenom stoffets ursprungliga mening smulas sönder. Och kvar för denne forskare och hans anhängare eller läsare finns då bara det rena struntpratet. Här om någonsin gäller orden: "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud". Alla slag av mental orenhet förblindar eller fördunklar den andliga synen och gör även den minsta lilla eventuella brist i språket eller terminologin till en fallgrop, till en "tröskelns väktare". Endast i samma grad som man själv har kärlek, vilket alltså vill säga "nästakärlek" eller "allkärlek", skall man finna kärlek, vilket vill säga logik, mening eller högintellektualitet, bakom de högsta vises ord eller texter. Blott "kärleken" kan vara den bästa "kännaren" av "kärlek". Den kärlekslöse eller andligt primitive skall därför i stor utsträckning bara finna "motsägelser", "fel" och "meningslöshet" bakom den högste vises ord och text. Han ser ännu bara "emballaget" och kan därför ännu inte ha någon absolut mening om detta "emballages" innehåll. Det är inte mycken "pingstglans" över ett sådant väsens liv. Men bortsett från dessa visdomens olyckliga uttolkare strålar och tindrar världsåterlösningens stora stjärnor på den andliga himlen. Deras bländande strålflöde är alltför överväldigande för att inte kunna skina igenom varje jordmänsklig språklig ofullkomlighet. Den som verkligen har kommit så långt att han fått "ögon att se med" och "öron att höra med", han skall nog kunna både "se" och "höra" den absoluta sanningens strålande ljus, i vad eller vem detta än må visa sig. Han skall "se sanningen" även i den mest eländiga och på "motsägelser" fyllda terminologi, och han skall "höra den" även i den mest stammande uttolkares tal. Sanning är "ande" och kan blott upplevas och förnimmas i kraft av "ande". Ord och tungomål är endast underordnade redskap, anpassade efter tid, plats och utvecklingssteg. Den som själv ännu bara är "tid", "plats" och "steg" ser och hör bara "tid", "plats" och "steg". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt