Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
10 KAPITLET
Om de levande väsendena inte kunde inkarnera i en högre kultur eller livssfär
Om reinkarnationen eller återfödelsen inte existerade, vad skulle det då bli av ett sådant väsen som inte längre kan känna sig lyckligt bland sina "egna" utan i sitt medvetande är fyllt av en oemotståndlig längtan efter att vara en "vit man", trots att det inte önskar ha den "vite mannens" moral?
Hur skulle denna längtan kunna bli uppfylld?
Vore det inte bättre för ett sådant väsen att aldrig ha blivit fött?
Om väsendets nuvarande liv vore det enda som det fick lov att uppleva, så hade det varit långt bättre att aldrig få födas än att få utstå detta långvariga "helvete" eller den "livsleda" som det nu under sina återstående dagar, helt utan egen förvållan, skulle vara dömt till att uppleva.
Vem skulle ett sådant "misslyckat" liv gagna?
Vem skulle glädja sig över detta väsens mentala kval?
För vem skapar dessa kval någon lycka?
För absolut ingen.
Om detta väsen aldrig tidigare hade existerat och aldrig mer skulle få vara bland de levandes tal, så vore ju detta dess enda jordeliv endast en fullständig plåga och absolut inte till välbehag för något väsen – det skulle i så fall vara för den eventuella gudom eller försyn som skapat detta väsen och sålunda var dess upphov!
Men en gudom som finner välbehag i att skapa ett väsen enbart för att låta det sluta sina dagar i "pina" eller med en själslig längtan som det aldrig någonsin kan få stillad, är inte någon gudom.
Det är ett sadistiskt monster, alltså ett "djävulskt väsen", som inte har något som helst med kärlek, humanitet eller mentalt ljus att göra.
Ja, det är ett väsen som tusenden och åter tusenden av jordmänniskor i sin karaktär och sitt moraliska framträdande står skyhögt över.
Nej, tro inte att en sådan gudom kan kasta någon "pingstglans" över den utvecklade intellektuella människans jordeliv eller den materiella och andliga värld som omger henne.
Att de efterlevande generationerna får det fullkomligare eller bättre, detta kan inte på något vis verka som förmildrande omständigheter. Om de tidigare generationer som saknat och längtat efter en fullkomligare tillvaro är absolut "döda", är de ju helt uteslutna från möjligheten att uppleva livets förbättring eller högre fullkomlighet. Denna fullkomlighet blir alltså tilldelad väsen som aldrig känt saknaden av den, och den kan därför omöjligt av dem förnimmas som lycka. – Nej, med ett tvivel på eller ett förnekande av väsendets eviga liv blir det ingen "pingstglans över livet". En livsfilosofi som endast befordrar dessa två företeelser är till hundra procent illusion, till hundra procent emot sanningen, emot den levande existerande verkligheten. Och en sådan materialistisk inställning till livet har då heller aldrig någonsin kunnat tillfredsställa individen, utom undantagsvis vid sådana tillfällen eller i kortare perioder då ödet varit honom gunstigt, vilket vill säga att han varit utan sjukdomar, utan sorg och olycka. Under en sådan period kan de vanliga dagliga materiella värdena ofta verka tillräckligt tillfredsställande för det materialistiska väsendet. Och det har under dessa perioder inget som helst bruk för Försynen eller en beskyddande Gudom. Men när sorgerna, lidandena och olyckorna infinner sig eller hopar sig i väsendets öde, kommer det nog – alldeles som djuret i sin dödsångest – att ropa mot den okända Försynen. Det kommer nog efter hand att upptäcka att det finns en levande, intellektuell, styrande vilja bakom naturen, livet och tillvaron. "Den förlorade sonen" skall helt visst komma tillbaka till "Fadern". Kretsloppsprincipen skall efter hand göra sig gällande här såväl som på alla andra ställen i naturen. Ingen kan hamna utanför denna eviga företeelse. När sorgens och olyckans timme är slagen, när man mist sin make eller maka, sitt barn eller någon annan av dem man älskat högst, eller när man är bunden vid sjukbädden av en fruktansvärd, förlamande och obotlig sjukdom som gör livet till en utdragen dödsprocess, då gagnar det inte mycket att man vet hur långt det är till solen eller känner till ljusets hastighet eller månens vikt. Detta kan inte göra en frisk. Inte heller blir ens öde på detta område ljusare för att man vet att jorden är rund eller att man känner till havets djup eller vattnets kemiska sammansättning. Den älskade bortgångne förblir borta, och sjukdomen fortsätter att göra livet till en utdragen dödsscen, en färd bort mot den förmenta stora tillintetgörelsen. Nej, någon verklig "pingstglans över livet" kan sådant vetande inte skapa vid denna sjukbädd eller för detta ödets offer. "Djurets ångestskrik" finns där alltjämt, även om det nu uppträder i en mer kultiverad form, iklätt kultiverade mänskliga ordformer eller kanske bara består i en stilla suck. Den lidande "gudasonen" vänder åter blicken mot sin "evige Fader". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt