Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
Pingstglans över livet
1 KAPITLET
De tre stora högtidernas fysiska och mentala anknytning till årstiderna
Med pingstglans förstår man i allmänhet strålande solsken och sommar över marker, skogar och ängar, över städer och byar, över djur och människor.
Med begreppet "pingst" förbinder man inte nattfrost, kyla, hagelbyar, slask och sörja.
Visserligen kan det ibland hända att sådana utslag av klimatet också kan göra sig gällande under pingstdagarna, men detta hör likväl till undantagen som bekräftar regeln.
Det är just ett sådant "dåligt humör" hos naturen som förtar pingsten dess glans och får oss att utbrista, att det inte är något riktigt pingstväder.
Detta lynnesutbrott hos vädret markerar alltså för oss hurudant pingstvädret inte bör vara.
Vi önskar sålunda ett helt annat humör hos vädret när det är pingst.
Varför önskar vi då detta andra sorts väder, varför önskar vi just att det skall vara strålande sol och värme?
Därför att pingsten ursprungligen är skapad till att vara en fest till tack och ära för sommarens födelse.
Om denna fest måste hållas i gråväder, regn, slask, kyla och hagelbyar, då är det ju som att fira födelsefest för ett barn som ännu inte är fött.
Det är i själva verket något helt annat med julen som ju på sätt och vis är vinterns speciella fest.
De flesta människor har därför också svårt att känna den "riktiga julstämningen" om julen inte uppträder som en "vit jul", alltså med snöfall, slädföre och bjällerklang.
En julupplevelse i de varma tropikerna med palmer, parasoller och badstränder kan aldrig ha samma julstämning eller julglans över sig som en jul i Nordens kalla nejder.
På samma sätt är naturligtvis påsken – fysiskt sett – festen för vårens födelse. I vårt sinne förbinder vi inte alls påsken med sommardagar, men inte heller förbinder vi påskdagarna med verkligt kalla vinterdagar. Påsken är mer ett uttryck för april med dess begynnande vårsol, tidiga vårblommor, litet nattfrost, hagelbyar och ibland litet tösnö och slask. Här invänder man kanske att denna vår inställning till högtiderna bara beror på det faktum att vi nu en gång är födda här, där dessa högtider just infaller på de speciella årstiderna, varför vi vant oss att göra dem till ett med dessa sina årstider – och detta är ju till en viss grad riktigt. Om vi hade levt lika många liv på motsvarande breddgrader på jordens södra halvklot som vi nu har levt våra liv här norr om ekvatorn, så skulle vi rimligtvis – eftersom årstiderna där är tvärtom mot våra – ha förknippat julen med sommaren, påsken med hösten och pingsten med vintern. Men här får vi komma ihåg att den trakt där man fastställt tidpunkterna för dessa högtiders firande inte ligger på det sydliga halvklotet. Vår kulturs vagga stod varken i Sydafrika, Sydamerika eller i Australien. Den stod just på breddgrader, där man har samma årstider som vi. Att man just förlade varje högtid till en viss bestämd årstid kan bara bero på att det var just den speciella årstiden som man ville hylla eller fira med högtiden i fråga. Men det var ju inte endast naturens årstid som man ville ära och ihågkomma med en fest, det var också den motsvarande, i jordmänniskans mentalitet existerande årstiden som man ville erinra sig, ära och högtidlighålla. Med julfesten erinrade man sig sålunda den mentala vinterns mörker och köld som mänskligheten befann sig i och den gudomliga hjälp i form av mentalt ljus och mental värme som man genom världsåterlösarens födelse fick i gåva av Försynen. Med påskfesten erinrade man sig kampen mellan den mentala vintern och sommaren eller kampen mellan det mentala ljus och mörker som påskevangeliet är ett uttryck för, medan man med pingsten gav uttryck åt ljusets totala seger över mörkret och Guds andes totala överskyggning av allt och alla. Som vi ser är tidpunkterna för dessa högtider genialt valda. Festerna passar inte endast in på de mentala, utan också på de rent fysiska årstider som de är knutna till. Att binda dem till andra tidpunkter eller årstider skulle strax förringa deras uttrycksförmåga eller deras symbolvärde. Detta skulle då i verkligheten bara bli till en skugga av den genialitet som det nu uppvisar. När vi därför firar pingsten på en viss bestämd årstid, så är det endast därför att den årstiden representerar födelsen av det fysiska livets kulmination. Vinterns ofruktbara och ödsliga marker, bladlösa träd, gråbleka och sänka ängar har fått liv och färg. Där det förut var ödsligt, trist och till synes livlöst, väller nu livet strålande och brusande fram under en mångfald av toner, färger och ljus. Tusentals strupar jublar mot himlen av livsglädje över denna ocean av gudomlig alstringskraft, detta skapande av behag för de levande väsendena. Ja, är det inte så, att sommaren är kulminationen av naturens ömhetsbevisning för de levande väsendena? Jo, sommaren är alltså detsamma som "kärlek", och kärlek åter är detsamma som "helig ande". Kärlek kan endast existera som en kulmination av Guds mentalitet inuti och utanför oss och därigenom på alla sätt vara det allra högsta uttrycket för Guds ande. "Den helige Ande" kan sålunda inte existera utan att vara kärlek, och kärlek kan inte existera utan att vara "sommar". Då pingsten är vår högtidsfest för Guds ande, måste den även vara vår högtidsfest för sommaren, i såväl fysiskt som mentalt hänseende. Sommar, pingst, "den helige Ande" och kärlek är en och samma sak. "Pingstglans över livet" är sålunda detsamma som "kärlek". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt