Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Kosmiskt medvetande |
14 KAPITLET
Genom herretillvaro såväl som genom slavtillvaro mister det levande väsendet sin mentala suveränitet
Vi har alltså nu blivit orienterade beträffande kunskapens träd.
Ätandet av dess frukter är detsamma som njutandet eller tillfredsställandet av alla de olika materiella, egoistiska begären.
Dessa begär efter materiella fördelar (pengar, gods och guld) och den därav följande behagliga tillvaron har blivit så starka, att den levande individen eller nästan efter hand kommit att spela rollen av en bisak för väsendet Denna nästa blev således till sist bara ett medel, varigenom man eventuellt kunde komma i besittning av den önskade materien eller livets goda, likgiltigt hur denna nästas liv kom att utformas.
Att denna nästa blev till en kamouflerad slav eller träl, när detta utnyttjande av nästan inte kunde ske så öppet, är självklart.
Hur skulle materien eljest på ett behagligt sätt kunna bli omformad till egoistens fördel? –
Att själv utföra detta arbete var ju inte på långt när så behagligt som att låta nästan göra det.
Den stora faktorn vid förvärvandet av detta livets goda blev således mer och mer att låta nästan få ta stötarna, att på nästan överföra alla svårigheterna, medan de genom dessa svårigheter vunna fördelarna kunde tillfalla det övermäktiga, egoistiska väsendet.
Därigenom kom jordmänskligheten efter hand att framträda i två former, nämligen herretillståndet och slavtillståndet.
Ingendera av dessa två materiella tillvaroformer var någon naturlig, fri form av livsupplevelse.
Herretillvaron var lika bunden som slavtillvaron, även om den till synes kunde ge sitt upphov tillfälliga materiella fördelar.
Men då ingenting mindre än dessa fördelar kunde vara tillfredsställande för egoistens begär, och dessa fördelar åter endast kunde upprätthållas med hjälp av slavar, blev herretillvarons väsen således helt beroende av dessa "slavar".
En individ som utvecklat så starka begär eller en så överdriven aptit på livet, att denna endast kan tillfredsställas med hjälp av ett större eller mindre antal andra människors arbetskraft eller kunskap är ju fängslad av denna kunskap.
Den form av tillvaro som för honom betyder liv och välbefinnande, kan han alltså inte tillägna sig utan att med makt hålla sina medväsen nere, hålla dem maktlösa, så att han kan tillägna sig produkten av deras arbete.
Dessa har således för länge sedan upphört att vara hans verkliga nästa, hans jämbördiga medväsen.
De är för honom endast ett slags väsen, som han med nödvändighet måste hålla sig med, eftersom han vant sig vid en aptit på livet som han genom sin egen personliga kraft inte kan få tillfredsställd.
De är således bara ett slags "husdjur", som egentligen endast kan betraktas som ett slags högre "inventarier".
Men i samma mån som nästan således endast uppfattas eller anses som ett stycke inventarium, som materia, så har vederbörande väsen ju upphört med att kunna "se mänskligt".
Det har således mist sin normala kosmiska syn, genom vilken det eljest skulle se sin nästa som ett "levande medväsen" och inte enbart som ett "redskap", ett stycke inventarium som det kan utnyttja efter behag.
Men att på så sätt endast kunna se det levande livet som någon underordnad död materia som man kan spela boll med eller sparka till om det passar en, detta är ju detsamma som att inte mer kunna uppleva det verkligt levande eller det verkliga livet Och när man har mist något av sin syn eller sin fattningsförmåga, är man ju ofrånkomligt fängslad av den blindhet som denna förlust av upplevelseförmågan åstadkommer.
Det egoistiska väsendet, herreväsendet, vars aptit på livet är så stark att den endast kan tillfredsställas genom utnyttjandet av nästan som "husdjur" eller som materia, är således i motsvarande grad mentalt fängslat.
Det är här lätt att se, hur världsåterlösarens ord är vetenskap när han säger, att det är lika omöjligt för en rik man att komma in i himmelriket som det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga.
Att "komma in i himlen" är detsamma som att se sin nästa, inte som ett "husdjur", inte som en bunt materia, utan som ett "levande väsen", vilket man älskar såsom man älskar sig själv, varigenom livets upplevelse inte kan bli annat än ständig glädje och gamman.
Att slavtillvaron också är ett bundet fysiskt tillstånd och därigenom också blir ett motsvarande mentalt fängelse torde väl vara ett uppenbart faktum för de flesta. Här är väsendet berövat en utomordentligt stor del av sitt eget arbetes frukter, nämligen den del som rövas av dess herre. Och att mista något av frukten av sitt arbete är att mista något av sin rätt, vilket återigen vill säga: något av sin frihet. Och ett väsen som mist något av sin frihet är ju i motsvarande grad fängslat. Såväl herren som slaven är båda mentala livstidsfångar. De har inte alls någon medvetandemässig suveränitet. De är båda slavar under materien. Herren är så beroende och upptagen av materien att han inte mer kan skilja mellan materien och medväsendet. För honom är medväsendet bara ett medel eller redskap för tillfredsställandet av hans begär. Och för slaven har herren också i verkligheten upphört att vara hans nästa, vara ett medväsen. Han har blivit ett slags naturkraft, ett öde som man med nödvändighet måste underordna sig för att få det dagliga brödet. Herren såväl som slaven är således för varandra ett nödvändigt ont. Men ett väsen som är ett nödvändigt ont är alltså blott ett medel för livets upplevelse. Men att endast förnimma ett levande väsen som ett medel, ingenting annat än ett oumbärligt redskap i det dagliga livet, detta innebär inte att man uppfattar det som sin nästa. Denna inställning till det levande medväsendet eller nästan kan realistiskt sett absolut aldrig bli annat än rätt och slätt en upplevelse av materia. Och då ett sådant väsen endast älskar sin äkta maka och avkomma, som ju på sätt och vis är dess eget kött och blod, varigenom denna kärlek endast blir en sympati för det självt, så blir allt levande omkring detta väsen således enbart materia. Men då detta, att inte blott uppleva materien som materia utan att också uppleva det levande eller själva livet, de levande väsendena, som materia, är detsamma som att bara uppleva döden eller det döda, så blir det levande väsendet på detta stadium kosmiskt sett endast ett dött väsen. Men att leva livet som ett dött väsen är detsamma som att leva i ett mentalt fängelse. En sådan tillvaroform utgör återigen kulminationen av kontrasten till upplevelsen av mentalitetens eller medvetandets suveränitet, vilket återigen är detsamma som att uppleva livet som ett verkligt levande väsens eller som en gudoms manifestationer. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt