Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Kosmiskt medvetande |
12 KAPITLET
Naturmänniskans och kulturmänniskans förhållande till den kosmiska döden
Att det skulle vara en gudom, ett levande, tänkande jättelikt väsen bakom materien och med universum eller världsalltet till organism, detta är ofattbart för ett sådant mycket starkt materiellt-vetenskapligt inställt väsen.
Det ser endast döden.
Dess uppfattning om liv sträcker sig i mikrovärlden endast till vad det med sina fysiska ögon och med mikroskopet som förlängningsmedel för dessa ögons syn kan iaktta som levande väsen, liksom denna syns gräns uppåt mot makrokosmos stannar redan vid detta väsens egen identitet eller art som själva livets kulmination eller högsta gräns för levande väsen.
I sanning, ett mycket mikroskopiskt livspanorama, när man betänker vilka oerhörda avstånd och rum det är mellan de synliga världarna och stjärnhoparna på den nattliga himlen, och vilket mikroskopiskt, försvinnande litet dammkorn själva jordklotet är i detta överväldigande eller gränslösa panorama.
Att mena att ett sådant litet livskorn som den jordiska människan skulle vara den högsta representanten för liv i detta panorama, där till och med det klot hon befinner sig på genom sin litenhet försvinner i universum som ett enda dammkorn, detta kan absolut endast vara detsamma som att se döden överallt i universum; det kan endast vara att tillbedja denna död i stället för livet.
Det är inte så märkligt att världsåterlösaren sade: "Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till".
Naturmänniskan känner inte till något om ljusets hastighet, hon vet ingenting om hur man binder elementens krafter i maskiner och därmed gör sig till dessa elements herre.
Hon kan inte väga solen eller vetenskapligt mäta stjärnornas gång.
Hon kan inte manövrera atomkraften eller sätta sig in i molekylers och cellers liv eller på ett perfekt sätt handskas med alla de andra materiella företeelser som kulturmänniskan blivit expert på.
Hon lever ännu i ett tillstånd där hon kan gå till en gudom eller en levande försyn med sina bekymmer, liksom hon låter samma försyn bestämma moral och karaktär, samtidigt som hon böjer sig djupt till jorden för detta livets absoluta fundament.
Hon känner därför alls inte till den hopplöshetens och nervsammanbrottens sfär, som kulturmänniskan i kolossal utsträckning våndas i.
Hos naturmänniskan och kulturmänniskan ser vi en bekräftelse på de verkningar, som skulle bli resultatet av ätandet av frukten från kunskapens träd.
Vi ser här hur väsendena äter av detta träds frukter och därvid kommer att "döden dö".
Naturmänniskan är inte "kosmiskt medveten" utan lever i en instinktmässig förnimmelse av Försynens eller Gudomens existens i så hög grad att denna gudom ännu bestämmer hennes moral och uppträdande.
Hon är alltså inte helt "kosmiskt levande" men heller inte helt "kosmiskt död".
Kulturmänniskan ser vi däremot som ett helt "kosmiskt dött" väsen.
Genom sina djuriska tendenser och anlag avslöjar hon att hon till en viss grad ännu är en naturmänniska och endast skiljer sig från denna genom sitt starkt utvecklade intresse och sin begåvning – inte i fråga om livet, utan döden, vilket vill säga materien eller de döda tingen, samt sin totala brist på förmåga att tro på en gudom.
Och då det vidare inte existerar någon viss bestämd, utstakad gräns, utan blott finns en hårfin, stegvis övergång, så fin att det är omöjligt att konstatera var naturmänniskan slutar och kulturmänniskan börjar, så blir det här till ett faktum att kulturmänniskan blott är en i det kosmiska spiralkretsloppet mera framskriden naturmänniska.
Naturmänniskan är alltså i dag på väg att bli kulturmänniska, vilket innebär att hon gradvis är på väg att förlora sin förmåga att tro på en gudom, sin förmåga att tro på att allt är levande.
Hon är således i färd med att förlora sitt kosmiska "grepp", sin kosmiska förnimmelse eller instinktmässiga känsla av sitt eget odödliga liv eller sin eviga existens.
Hon börjar mer och mer att tro på döden, på sitt eget slutliga totala upphörande, liksom hon alltmer tror att hon en gång har blivit skapad på samma sätt som varje annat skapat ting och därför endast kan identifieras som en tillfällig materiekombination som åter skall upplösas.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt