Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Kosmiskt medvetande |
11 KAPITLET
Naturmänniskan lever mera i vaken dagsmedveten samlevnad med Gudomen och därmed med den verkliga sanningen än den moderna kulturmänniskan
Inom detta kretslopp befinner sig jordmänniskan alltså i dödszonen.
Hon har inte längre något dagsmedvetande på det kosmiska planet.
Naturmänniskan har ännu en del rester av detta forntida "kosmiska medvetande" i form av sin instinkt.
Genom denna instinkt känner hon ännu att det måste finnas något levande och styrande bakom alla rörelser, bakom stormen, bakom bränningarna, bakom trädens växande, bakom de levande väsendenas öden, bakom solen och stjärnorna eller bakom universum.
En sådan naturmänniska kan omöjligt tänka sig att så inte skulle vara fallet.
Hon saknar bara ännu så mycket intelligens eller intellektualitet att hon kan forma sig rent vetenskapliga, dagsmedvetna analyser av själva livets kosmiska sida.
Men genom sin instinkt och sitt ännu blott föga utvecklade förstånd kan hon dock genom fysiska föreställningar hålla kvar de grundfacit som är analoga med hennes eget nuvarande väsen.
Alldeles som hon själv blir vred, menar hon att också Försynen blir vred och straffar eller hämnas på sina fiender, liksom denna försyn naturligtvis också förmodas belöna och favorisera sina vänner, precis som hon själv straffar och belönar.
Endast på detta ofullkomliga sätt kan naturmänniskan uppfatta och ge uttryck åt själva karmalagen.
Även om hon inte på annat sätt kan fatta de dagliga upplevelserna, så visar detta dock att hon endast kan uppfatta naturen som "ett levande väsens" handlingar eller uttryck för liv. Vad är då mera naturligt än att hon uppfattar detta liv analogt med sitt eget, blott i ett långt större och mäktigare eller allt behärskande framträdande. Hon måste självfallet på detta stadium skapa gudar till sin egen avbild. Men denna gudomsbild lever hon på. Den bildar grunden för hennes ideal, moral och uppträdande, eftersom det ju är omöjligt för henna att mena att detta levande väsen med dess långt större makt och inflytande kan begå de misstag hon själv gör. Vildmarkens eller urskogens naturmänniska lever således fundamentalt på ett oumbärligt gudsbegrepp, hon tror på osynliga väsen, andar eller gudars existens bakom livet och dess energi- eller rörelsearter. Hon är genom denna sin starka instinkt således oupplösligt knuten till detta sitt gudsbegrepp. Om hon i detta sitt gudsbegrepp räknar med en gud eller flera gudar, om hon tror att denne gud eller dessa gudar ser ut eller framträder på det ena eller andra sättet, det förändrar inte principen. Ett sådant väsen lever mera i en medveten kontakt eller i ett vaket dagsmedvetet samliv med Gudomen än den mycket längre fram i spiralkretsloppet framträdande moderna kulturmänniskan som är kolossalt kunnig i fråga om materien, vilket vill säga kunnig i fråga om rörelsearter, hastigheter, mått och vikt, tid och rum, men som helt förnekar liv eller försyn och därmed en medveten intellektuell styrning bakom hela den ocean av rörelsearter eller logiska skapelsearter som naturen utgörs av. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt