Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
9 KAPITLET
Guds illustration av hur en människas mandom måste vara kulminationen av kärlek
Vad är det då som Gudomen genom dagens kulmination speciellt önskar skänka oss av sin allt omspännande visdom?
Ja, är det inte en bild av hur väsendets egen kulmination av livet bör vara? Är det inte just samma stora ljus som uppvisas av den kulminerande middagstimmen och som markerar ynglingens förvandling till man? Vad är den så kallade "mandomen" annat än en mental middagstimme? Är inte det levande väsendets mandom detsamma som dess kulmination eller middagstimme? Framträder inte dess eget mentala ljus i denna "stund" i ensamt majestät på en lysande och klar himmel? Vet ett sådant moget väsen ännu vad det vill och vad det kan? Om icke, så är denna mandom inte i kontakt med den yttre världens middagstimme. Då måste det finnas mörka moln som grumlar ljuset från väsendets egen medvetandebana. I stället för det strålande klara solsken, som skulle lysa upp alla rämnor och klyftor och göra alla floder, åar och bäckar till solstrimmor i väsendets mentala inre och få dess medvetandes kontinenter att tindra av bländande intellektualitet, finns där bara ofruktbara och frusna tundror. Ja, kanske rent av själva polarnattens vintermörker härskar över kontinenterna i ett sådant väsens medvetande. Men mandomens kulmination är inte fullständig när den yttrar sig i köld och mörker, vilket vill säga: i ett framträdande där väsendet är fyllt av irritation, avund, hat och svartsjuka, onaturliga begär, laster och sjukdomar. En mandom med sådana företeelser skiljer sig lika mycket från den fullkomliga mandomen som ett oväder med jordskalv, cykloner och översvämningar skiljer sig från en fullkomlig sommardags stilla, solljusa middagstimme. Den stillhet som gör att den lilla fjärilen utan hinder kan fladdra från blomma till blomma, den frid som gör att korna kan ligga och tugga i maklig ro i trädets behagliga skugga, den rikedom av överjordisk kraft som får såväl semestrande som arbetande människor vid strand och gård att dåsa och vila eller som får de levande väsendena att vara i stillhet medan det himmelska ljuset passerar över dem, allt detta saknas helt och hållet hos en mandom som i sig själv är ett mörker, ett oväder, en naturkatastrof. Middagstimmen är dagens "mandom", liksom mandomen är ett jordelivs "middagstimme". Analogt härmed är morgonen dagens "födelse" och "barndom", medan födelsen och barndomen är ett jordelivs "morgontimme" och "soluppgång". Med ett jordeliv förstår vi här den upplevelseperiod som sträcker sig från vaggan till graven eller från födelsen till döden. Eftersom det levande väsendet inte i absolut mening kan dö och dödsprocessen alltså endast är dess övergång till en "andlig" upplevelseform – samma upplevelseform som väsendet övergår till på kvällen när det faller i sömn – så skall det "vakna upp" eller åter övergå till fysisk upplevelseform på samma sätt som det på morgonen åter inträder i den vakna fysiska tillvaron. Från denna tillvaro skall det så återigen övergå till den andliga tillvaron och därifrån på nytt vakna upp till fysisk tillvaro, och så vidare. Analogt med de fysiska dagarna och nätterna upplever det levande väsendet alltså en i evighet fortsättande serie av "kosmiska dagar och nätter". Ett jordeliv är blott en kosmisk "dag", och den period som väsendet befinner sig i mellan två jordeliv, dess andliga tillvaro, är endast att betrakta som en "kosmisk natt" i dess eviga tillvaro. Mandomen är sålunda "middagstimmen" i det levande väsendets "kosmiska dag". Och alldeles som den fysiska dagens middagstimme endast kan kulminera i skönhet och harmoni på en stilla, solljus sommardag, så kan den "kosmiska dagens" middagstimme endast kulminera i harmoni och skönhet på en "solljus kosmisk sommardag". I en solljus fysisk sommardags middagstimme har vi alltså förebilden till hur den "kosmiska dagens middagstimme", dvs. väsendets mandom, måste vara för att vara fullkomlig eller i kontakt med den högsta upplevelseformen. För att uppnå denna kontakt måste mandomen alltså vara strålande "solljus". Men en mandoms solljus kan endast vara "högintellektualitet", vilket åter i manifesterad form är detsamma som "kärlek". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt