Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
5 KAPITLET
Guds illustration på hur vi bör möta vår nästa
Härmed har vi fått se första delen av en gudomlig uppenbarelse ur Guds stora bilderbok.
Vi har sett nattens möte med dagen, mörkrets möte med ljuset eller livets möte med Gud.
Men detta möte betecknas i dagligt tal mera allmänt som "morgon".
Detta uttryck inbegriper alltså mörkrets möte med ljuset.
Då mörkret och ljuset är de två största existerande konträra företeelserna eller principerna, har vi alltså i vår upplevelse av nattens möte med dagen bevittnat den största och fullkomligaste form av ett möte mellan två faktorer som överhuvud taget kan manifesteras eller äga rum.
Och det var ju för att riktigt kunna iaktta detta "möte" i dess fullkomligaste form som vi valde en sommarmorgon, då detta möte just kulminerar i fullkomlighet.
I Gudomens stora bilderbok utgör alltså en sommarmorgon en levande illustration av hur ett fullkomligt möte mellan två stora konträra faktorer bör manifesteras.
Denna illustration är så mycket mera nödvändig för oss, eftersom principen "att mötas" utgör en absolut livsviktig faktor i vår dagliga tillvaro.
Utan denna faktor skulle varje upplevelse av livet vara totalt omöjlig.
Hela denna vår upplevelse är alltså avhängig av hur vi formar vårt möte med väsen och ting.
Vi kan forma detta möte på så sätt att det resulterar i ett mörkt öde, och vi kan forma det på så sätt att det skapar ett ljust öde.
Vårt möte med väsen och ting kan vara så fullkomligt tillrättalagt att det resulterar i en solljus och värmande sommardag, men det kan också vara så ofullkomligt format att mörka moln hindrar solen att bryta fram i vårt medvetande.
Sorgens och melankolins mörka natt kommer alltså genom en ogynnsam utformning av vårt möte med väsen och ting att göra vår tillvaro glädjelös och därmed olycklig och smärtsam.
Vi kan med utformningen av vårt möte med väsen och ting rent av låsa in vårt liv i kalla och fuktiga mentala källare långt borta från värme och ljus.
Vad kan vi då en sommarmorgon lära oss av det stora mötet mellan natten och dagen? Ja, här kan vi i allra högsta grad få bevittna att detta möte i sanning är en "soluppgång". Och som en sådan skall varje möte mellan väsen och ting formas. Hur skulle mötet annars bli ljus och glädje, hur skulle nattens mörker annars försvinna? Det levande väsendet skall i nästan alla situationer möta väsen och ting och kan då omöjligt undgå att i manifestationen av detta "möte" utgöra den ena parten. I detta möte känner väsendet mest till den part det självt utgör, då det ju inte kan vara lika medvetet eller hemmastatt i den andra partens liv och medvetande som i sitt eget. Därför utgör väsendet självt "solen" eller "dagen", medan den främmande parten utgör "natten" eller "mörkret" i detta deras möte. Väsendet måste därför också utföra solens roll, om mötet skall få ett naturligt eller normalt förlopp och skapa en verkligt lysande dag för båda parter. Mötet är av naturen bestämt till att vara en "soluppgång". Och i naturens soluppgång denna vackra sommarmorgon som vi just upplevt, har vi alltså en strålande förebild till hur en soluppgång skall te sig för att vara fullkomlig. Fick vi inte just bevittna hur solen på ett kärleksfullt och därmed fridfullt sätt upptog mörkret eller natten i sitt lysande och värmande famntag? De fuktiga dimmorna omskapades till ett pärltäcke av glittrande daggdroppar som med sina strålar återkastade solens liv till allt och alla. Solen utstrålade sin hjärtevärme i samma överflöd till unga och gamla, till fattiga och rika. Den kände inte till någon rangskillnad. Dess givmildhet betingades inte av några egoistiska fördomar. Den slöt absolut alla till sitt hjärta. Intet under därför, att friden, glädjen och lyckan och därmed hälsan och livet vaknade till dådkraft, där mörkret och nattkylan förut regerat. Intet under att varje ting, varje detalj i morgonens panorama – det må vara skorstensröken, den knarrande mjölkkärran, det avlägsna hundgläfset, de unga pojkarna med boskapen eller de glittrande daggdropparna – synes vara oumbärliga detaljer vid skapandet av morgonens frid. Vad skulle annars ha markerat denna frid? Hur skulle vi ha erfarit morgonens frid och välsignelse, om inte just dessa detaljer lyst emot oss? Om soluppgången inte hade varit så strålande skön och förgyllt allting i sitt himmelska ljus, utan i stället varit förmörkad av åskväder, förmörkad av cykloner och stormcentra eller ösande regn, vem skulle väl då ha fyllts av glädje och tacksamhet vid mötet med den nya dagen? Vem skulle mitt i detta buller och brak ha uppfattat den stillhet som lät oss se nattens dimmor och röken från skorstenarna eller de övriga företeelserna? Att sommarmorgonen blev så vacker som den blev berodde ju på den stora och fullkomliga stillhet eller ro som den uppenbarade – alltså en stillhet i vilken även det spädaste eller ömtåligaste föremål kunde göra sig hört eller fick möjlighet att göra sig gällande. Mötet mellan dagens väldiga stjärna eller ljusocean och det roterande klotets yta med dess hav, dalar och berg var så fint avstämt att till och med de minsta och spädaste tingen i naturen oskadda kunde göra sitt speciella väsen gällande ända in i vår ande och tanke. Och det var denna upplevelse av de späda eller ömtåliga tingens manifestation som skänkte oss välbefinnandet och glädjen i förnimmelsen av dagens ankomst. Tänk om mötet mellan två väsen vore lika fint avstämt! Tänk om varje jordmänniska vid mötet med ett annat väsen formade sin energiutveckling på så sätt att detta väsens finaste och spädaste nyanser fick tillfälle att oskadda visa sin spröda natur! Månne man inte då även här skulle få bevittna en hel värld av detaljer och ting som vi omöjligt kan se om vårt medvetande är ett framstormande oväder av hetsighet och hämndtörst. Skulle inte detta oväder rasa så våldsamt att de spädaste och finaste medvetandenyanserna hos den andra parten måste slitas i stycken? Måste då inte denna andra part skyndsammast stänga sitt medvetandes luckor, fönster och dörrar för att skydda sina intimaste och hemligaste tankar för vårt framstormande medvetandes cykloner, orkaner eller jordskalv? Och kommer månne inte dessa luckor, dörrar och fönster lika säkert att slås upp på vid gavel när vi utstrålar vår rena hjärtevärme, sympati eller kärlek i en så kultiverad eller stillsam form att den inte kan slita sönder något, inte kan trampa ned eller krossa motpartens spädaste intima företeelser? Kommer inte de mörka nattdimmorna i motpartens mentala ängsmarker att av denna vår hjärtevärme omdanas till ett daggdropparnas pärltäcke och i rikaste övermått låta återskenet av vår kärlek stråla ut från alla blommor, blad och grenar i motpartens medvetande? Och där daggdropparnas mångfald återspeglar den uppgående solens ljus, där försvinner natten. Där vår nästas ögon bringas att tindra i återskenet av vår kärlek, där börjar dagen. Endast och allenast där vaknar det verkliga livet. Som vi här har sett, kom vår upplevelse av en sommarmorgon – även om den bara var ett enda blad i Guds stora bilderbok – att avslöja ett icke ringa mått av visdom. Vi fick se att mötet mellan de två stora faktorerna, dagen och natten, i sin fullkomligaste form var en förebild för hur väsendena i det dagliga livet bör möta varandra. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt