Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
13 KAPITLET
Hur Gudomen genom sin bilderbok inviger det levande väsendet, gör det till ett med sig själv, med evigheten, oändligheten och allmakten
Vår tur ut i sommarnattens drömrike blev alltså till ett heligt möte med en Fader som i solens gestalt lät dagens strålande klarhet lysa och tindra över andra nejder, sfärer och väsen än dem som framträder där vi hör hemma.
Men icke desto mindre ser vi att det allsmäktiga himmelska väsendet, trots sin frånvaro från våra breddgrader, likväl låter dessa bli skådeplatsen för sin kärleksfulla närhet.
Tänk när den jordiska människan kommer så långt att hon kan göra detsamma!
Tänk när hon blir uppfylld av en sådan kärlek till nästan att den kan skapa en lysande midsommarnattsdröm, vars kolorit är ömhetsbevis, vars stämning är salighet och vars struktur är visdom för de väsen som skall sitta vid hennes dödsläger eller begrava hennes döda kropp!
Tänk att kunna göra sin egen gravplats eller sitt eftermäle till en så allt överskyggande lysande sfär i våra efterlevandes sorg och nedstämdhet över vår fysiska frånvaro, att detta mentala mörker blir till en gyllene aftonhimmel, på vilken minnena framträder som siluettscenerier och blir till en lysande sommarnatts panorama av ömhetsbetygelser, varmed vi kan hänföra och inspirera våra vänner på det fysiska planet och därmed skapa omkring dem den salighetens atmosfär som endast kan vara kontrasten till saknadens och sorgens mörkaste natt!
Tänk vilken gudomlig avbild av Gudomen vi då representerar!
Men det var icke blott inspiration till att uppfylla den gudomliga kärleksmanifestationen som Gudomen uppenbarade för oss i den ljusa sommarnatten. På ett underbart sätt fick vi även det gudomliga löftet om den stora hänförande upplevelse som det är att bli ett med Gudomen, en upplevelse som ju är kärlekens resultat. Genom att älska vår nästa så högt eller med ett så stort övermått av kärlek att denna kärlek överskyggar honom med salighet, såväl i hans frånvaro som i hans samvaro med oss, vilket vill säga såväl i hans antipati som i hans sympati för oss, blir vårt väsen som solens sken, som lyser över alla levande väsen oberoende av deras mentala struktur och oberoende av deras organismers eller kroppars utseende. Det blir solsken på vår färd. Den svarta detaljlösa natten försvinner från vår väg. Där vi inte med vår högintellektualitet är i färd med att genom en blid, gyllene sommarmorgon upphäva nattens mörker för vår nästa eller att med kulminationen av vårt ljusflöde låta en sommardags bländande middagstimme stråla in över hans mentala kontinenter, där förgyller vi med vår kärlek själva mörkret i hans medvetandes sfär och gör hans mentala natt till en lysande midsommarnattsdröm, en förtrollad värld av ömhetsbevis, en sfär som mättats av salighet. Ja, där är vi den stora ljuskällan mitt i natten. Och där vi är den stora ljuskällan mitt i natten, där är vi ett med Gudomen. Där vi sålunda, ett med Gudomen, färdas hän över nattens kontinenter, där uppstår saligheten. Vi har blivit dagens och nattens herrar. Vi är höjda över tiden och rummet. Vi skådar in i evigheten, oändligheten och allmakten. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt