Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Blad ur Guds bilderbok |
10 KAPITLET
Gudomens tal genom en sommardags middagstimme direkt överfört till jordmänskligt språk
Guds tal till den jordiska människan genom en fullkomlig sommardags solljusa middagstimme kan därför, överfört till människornas eget språk, ges följande uttryck:
"Alldeles som jag under en solljus sommardags middagstimme skrider hän över jorden och på min bana förgyller kontinenter och hav, sänder mitt överjordiska ljus långt ned i skrevor, klyftor och avgrunder och med min andes tindrande strålgloria, dess ljus och värme omfamnar allt och alla, på det att de levande väsendena på min bana inte skall märka vinterns köld eller nattens mörker utan tryggt vila i mitt himmelska famntag, så skall också din ande vara ett tindrande ljusflöde som omfamnar din nästas kontinenter och hav och tränger djupt ned i hans mörka klyftor och avgrunder. Och liksom jag i mitt tindrande sken lät mitt hjärtas värme dallra, bölja och vibrera ut över jorden, ut över alla väsen i sommardagens middagstimme, så må också ditt sken vara en uppenbarelse av innerlig hjärtevärme som inom din nästa kan få mentala isregioner att smälta, skapa en vårflod och få en solljus sommar att dallra, vibrera och bölja ut över hans medvetandes terränger. Blott där du är dessa terrängers strålande middagssol, utgör du min eld, min ande, min kärlek. Och blott där kan du själv skåda mitt anlete i din egen avbild." Den fullkomliga sommardagens middagstimme är sålunda Gudomens högsta fysiska uttryck för hur ett väsens mandom skall framträda när den befinner sig i sin högsta fullkomliga utveckling. Ett väsen i sin mandom är ju ett väsen som gått igenom barndomens och ungdomens lärotid och nu står där med sina gjorda erfarenheter. Det är dessa erfarenheter som gör mandomen lysande. Det är dessa erfarenheter som gör att väsendet i detta tillstånd inte längre är så mottagligt för rent materiell undervisning utan mera är inställt på att lära andra. Med mandomens inträde har väsendet nått en ålder då det normalt inte längre behöver sin fars och mors undervisning eller vägledning, utan har blivit ett väsen som självt har barn som skall undervisas eller fostras. Mandomen är alltså ett uttryck för mognad. Den är blomman i sin fulla utveckling. Denna utveckling är i sitt högsta eller fullkomligaste framträdande intellektualitet, vilket åter är detsamma som allkärlek. Det vuxna, mogna väsendet skall med denna kärlek lysa för ungdomen och värna om ålderdomen. Det skall vara den strålande förebild som barnet gläder sig åt att få växa upp till och efterlikna och i vars närhet andra känner sig stolta och glada att få vistas. Blott på detta sätt kan väsendet bli till en middagssol för sin omgivning – och så länge som mänskligheten inte förstår detta, kommer den att vara utan verklig kultur. Så länge kommer hatets och krigets mörka cykloner och stormar att rasa över dess väg, och blodsutgjutelser, invaliditet och ruinhögar att besudla dess fotspår. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt