Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Meditation |
KAPITEL 7
Uppfyllelsen av hela lagen
Vi har här fått en liten överblick över själva mänsklighetens nuvarande ödessituation.
Vi har berört det viktigaste i den vägledning som den fått av sina stora ledare eller världsåterlösare.
Vi har sett att denna vägledning kulminerade i Jesu liv och sätt att vara som ett levande exempel i kött och blod på det gudsförhållande och den kärlek till nästan som är uppfyllelsen av hela lagen.
Vi har sett hur människorna i sin utveckling ännu inte alls vuxit fram till att kunna uppfylla detta världsfrälsande sätt att vara, inte ens där de kallar sig "kristna".
Följden är att mänskligheten i motsvarande grad måste leva i ett ragnarök eller i en krigets domän med allsköns dödsbringande lidanden och mentalt mörker, fruktan och skräck.
Vi har sett att kärnan i den vägledning som mänskligheten fått, i allt är baserad på den stora kärleksprincipen.
Denna princip, och därmed kärleksförmågan hos människan, blir alltså grunden för hennes befrielse ur ett mörkt öde.
I samma mån som hennes kärleksförmåga är utvecklad, är hon till glädje och välsignelse för sina medväsen och sin omgivning.
Och är det inte just ett sådant sätt att vara som betyder något?
Hur är förhållandena i en religion eller livsuppfattning där det inte finns kärlek?
Hur är förhållandet i politik, i föreningar och sammanslutningar där det inte finns kärlek?
Hur är förhållandet man och man emellan där det inte finns kärlek?
Är det inte kallt, trist och ödsligt och mer eller mindre fyllt av antipati, vrede, bitter kritik, hänsynslöshet, förtal och dylikt?
Den nuvarande moderna kulturen har i stor utsträckning en fulländad teknisk och kemisk utrustning och kan skapa underbara förmåner för människorna, men vad betyder detta när den inte rymmer tillräckligt med kärlek?
Disharmoni, lidande, depression, livsleda och självmord kommer alltid att rymmas där det inte finns kärlek.
Är det inte fullkomligt klart, att om varje människa vore till glädje och välsignelse för sina medväsen och sin omgivning och offrade sig själv för att medverka till andra människors lycka, så skulle det inte finnas någon möjlighet för existensen av ett ragnarök.
Där alla är till glädje och välsignelse för varandra blir den så ivrigt efterlängtade bestående freden ett faktum, liksom det är självklart att där alla är mer eller mindre hänsynslösa, brutala, hämndgiriga, missunnsamma och intoleranta mot varandra, där kan livet omöjligt bli ett uttryck för lycka och glädje.
Vi ser här att framhållandet av kärleken som den enda sanna vägen till ljuset inte är någon fantasi eller bara ett påstående.
Världsåterlösningens anvisade väg ut ur mörkret är levande realistisk vetenskap eller verklighet.
Denna verklighet kan vi ytterligare se framhållen av naturen själv på många sätt. Är inte det levande väsendets organism så skapad att den är till största möjliga glädje och välsignelse för den livsform som detta väsen för ögonblicket i sin utveckling vuxit fram till? Är inte vår egen organism, med dess mångfald av livsfunktioner, till glädje och välsignelse för oss? Är det inte uttryck för kärlek att vi har fått ögon att se med och öron att höra med, förutom alla andra livsbefordrande sinnen som vi är utrustade med? Är inte målet för naturens skapelse detta: att dana ett fullkomligt väsen, alltså ett väsen som inte behöver döda för att leva, ett väsen som inte behöver försvara sig genom våld och makt, ett väsen som kan förstå att allt det så kallade "onda" endast är uttryck för ännu inte färdiga tillstånd i den gudomliga skapelse- eller fullkomnandeprocess som vi kallar utveckling? Och framträder inte detta skapelsens mål tydligt när man ser på utvecklingen i sin helhet? Har inte människorna tidigare stått på medvetandemässigt lägre steg än de gör i dag? Och har inte väsendena på dessa lägre steg stått på ännu lägre steg osv. i utvecklingskedjan nedåt genom allt primitivare former av väsen? Och vad är alla dessa levande väsen på den långa skalan av utvecklingssteg annat än samma väsen som under Guds skapande hand förvandlas från steg till steg för att i dag utgöra den jordiska människan, och därefter föras vidare i skapelsen eller utvecklingen till ännu högre steg, och här utgöra det slutliga målet för den långa skapelsen: "Människan som Guds avbild, lik honom"? Är inte denna skapelse i sig själv en strålande kärleksmanifestation? Är inte jordens föregående skapelseprocesser uttryck för samma skapande hand? Blev inte jorden genom flera epoker förvandlad från ett flammande eldhav till den nu så strålande, beboeliga värld som har möjlighet att bli till ett gudomligt paradis för jordens människor när de har hunnit övervinna den djuriska naturen i sin mentalitet, vilken i dag fängslar dem i mörka öden och lidandetillstånd? Den stora sanningen om livets högsta sätt att vara och den därmed förbundna högsta visdomen och lyckan är således denna: att man måste ge sitt liv för att få äga det. Liksom Gudomen bakom alla naturens skapelseprocesser har offrat sin kärlek på oss, så måste också vi offra oss för Gudomen, vilket vi endast kan göra genom kärleken till vår nästa. Vi mötte Guds kärlek genom ett par föräldrar eller deras ställföreträdare, då vi späda och hjälplösa trädde in i världen. Vi har mött Guds kärlek genom vår organisms utveckling till redskap för ständigt allt högre former av livsupplevelse och därmed för vårt fullkomnande från primitivitet till intellektualitet. Vi mötte Guds kärlek i den omdaning av jorden som gjorde den till en lysande och värmande boplats åt oss i universum. Vi mötte Guds kärlek i den naturens skapelse som varje dag skänker föda och livsbetingelser för de levande väsendena. Vi mötte Guds kärlek genom alla de väsen som älskade oss, men vi lärde oss också förnimma Guds kärlek bakom alla de väsen som förföljer och hatar oss. Vi lärde oss att älska dem därför att vi såg att de var Guds livboj till oss vid en tidpunkt då vi var på väg att drunkna i villfarelsernas, övertrons och själviskhetens ocean. Vi såg Guds allomfattande kärlek i de underbara egenskaper och anlag som ger den utvecklade människan tillträde till hans lysande heliga ande eller kosmiskt medvetande, varigenom hon blir i stånd att vara Guds utsträckta hand, till hjälp för alla dem som ska befrias från mörkret och lidandet och befordras uppåt mot livets lysande höjder. Och vi såg Guds kärlek i det lysande strålflödet på livets tinnar, där Gud i sin allvisdom, allmakt och allkärlek håller varje levande väsens öde i sin hand. Detta är den stora sanningen om kärleken. Det verkliga livet är således en kärlekens kult. Världsalltet är ett kärlekens altare. På detta altare offrar Gud sin kärlek till de levande väsendena och för dem fram till det steg – likaså på detta livets högaltare – där de kan ge sitt liv för medväsendenas befrielse från mörkret och lidandet, varvid de själva kommer att leva i det kosmiska medvetandets eller den heliga andens lysande strålflöde. I sanning! Detta, att älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv, är uppfyllelsen av hela lagen. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt