Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Kosmiskt medvetande |
12 KAPITLET
Där väsendets kosmiska minderårighet gör sig gällande kan det inte se fullkomligheten eller allkärleken i naturen eller universum
Som förut nämnt kan vi se av jordmänniskornas öden att de i mycket stor utsträckning befinner sig på en felaktig kurs.
Tvärt emot religionernas visdoms- och idealföreskrifter och påbud styr hundratusenden sitt öde direkt emot mörkret, mot lidandet, mot "helvetet".
Och den kyrkliga kristendomen spår dem en "evig förtappelse".
Men så sker det inte.
Det är just genom lidandet, ja, i själva "helvetets eld", som vi blir vittne till den Allsmäktiges väldiga, styrande hand, hans eviga logik och kärleksfyllda plan för de levande väsendena.
Aldrig har någon varelse kommit till världen och mött solens klara ljus för att sedan få sluta i ett "evigt helvete", lika litet som ett väsen någonsin har börjat upprätthålla sitt liv genom att inandas klotets kristallklara luft eller atmosfär för att sedan drabbas av en evig hämnd, tortyr eller lemlästning som uttänkts som en försyns "straff för synder".
Nej, genom "helvetets" totala mörker, där nöden är som störst, skall varje varelse oundgängligen känna att Gudomen är som närmast, höra hans stämma, känna hans frälsande och beskyddande, öppna famntag och uppleva att hans smekning aldrig för ett ögonblick kan lämna väsendet utan för evigt är närvarande genom tid och rum, genom ljus och mörker.
Men detta känner den jordiska människan ännu inte.
Hon har ännu inte en så utvecklad förnimmelseförmåga eller så utvecklade sinnen att hon kan se ljuset i mörkret, se kärlek uppenbarad i lidandet eller en gudomlig fullkomliggörelse genom de olyckliga ödena.
Tvärtom, ser eller förnimmer hon huvudsakligen endast mörker i mörkret Hon uppfattar sin nästas eventuella förföljelse, förtal eller antipati som "ondska".
Hon ser i sitt eventuellt olyckliga öde sig själv som offer för ett spel av tillfälliga, överlägsna, döda och blinda krafter eller en vred gudoms onåd, förföljelse och "straff för synder".
Att hon i denna situation inte kan uppfatta livets största facit: "Allt är mycket gott", är självklart.
Hon förnimmer eller tycker att detta facit är absurt.
Hon kan inte tro eller förstå, att lidandet eller hennes olyckliga öde kan tillhöra det goda.
Hon känner sig själv som martyr eller föremål för en stor orätt.
Och här är det som hennes kosmiska "minderårighet" just kommer till synes.
Ty ingen kan, kosmiskt sett, göra orätt eller lida orätt.
Allt i den gudomliga världsplanen är hundraprocentigt nyttigt, vilket åter är detsamma som hundraprocentigt kärleksfullt.
Världsplanen är sålunda kulminationen av kärlek.
Men när den är kulminationen av kärlek, kan den ju omöjligt vara bättre.
Att förstå detta och handla därefter är alltså detsamma som att vara "ett med Fadern", vilket återigen är detsamma som det absoluta villkoret för att få den sanna freden i sitt sinne och därmed få uppleva det "goda behag" som änglarnas julbudskap utlovade.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt