Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Kosmiskt medvetande |
11 KAPITLET
Det fullkomligt lyckliga ödet når man inte genom tron på svärdets makt
Att denna "kompass" eller individernas uppfattning om själva livet och tillvaron i stor utsträckning inte är fullt korrekt inses tydligt av den atmosfär som dominerar jordzonen.
Människor svälter och fryser, fastän jorden är till övermått försedd med näringsmedel och värmekällor.
Jordmänniskorna dräper och mördar varandra för att få en plats i solen, fastän alla klotets kontinenter och hav ligger badande i denna strålande stjärnas himmelska ljus.
Samma väsen bedrar och plundrar varandra på värden och skatter, varmed jorden är så överflödande rikhaltigt försedd att dess människomängd i jämförelse därmed är så ringa eller obetydlig att jorden närmast får betraktas som en ännu obebodd värld.
Ruvande på resurser eller näringskällor av så mäktiga dimensioner att de räcker till för tusenden och åter tusenden av kommande generationers myriader av ännu ofödda själar, utvecklar de enskilda nu levande generationernas medlemmar en sådan 1emlästningsprocess eller nedsabling av varandra, att deras blod färgar floderna röda och deras dödsskrik genljuder genom tropik-skogarna såväl som över ändlösa ödemarkers snö.
Och de överlevande, som utskrivits från sjukhus och vilohem, hasar sig fram på konstgjorda ben, arbetar med konstgjorda lemmar, där händerna ersatts med järnkrokar.
Med ögonhålorna utfyllda av målade glaskulor famlar de sig fram i blindo eller leds av dresserade hundar.
I sanning, den så högt prisade "skapelsens herre" har här kommit att byta roll med de "oskäliga " djuren.
Men här måste vi förstå att när vi nämner dessa förhållanden, så är det inte för att underkänna de konstgjorda lemmarna och den övriga stora hjälp som på ett så välsignelserikt sätt kan erbjudas de lemlästade stackarna. Tvärtom måste vi ju också i detta se en emot den olycklige utsträckt gudomlig, hjälpande hand. Vi nämnde dessa förhållanden här blott för att visa resultatet av en felaktig själslig kurs. Säkerligen väntar sig ingen krigare att resultatet av hans hantering skall visa sig vara en så felaktig eller falsk kurs emot välbefinnandet, att den kan föra till en för honom så trist situation som att ständigt få ledas i koppel av ett oskäligt djur. Trodde han inte i stället att han skulle nå lyckan och välfärden med sin kamp? Trodde han inte att lyckan i verkligheten väntade honom, bara han fick se sin nästa, d.v.s. motparten, besegrad eller tillintetgjord? – Trodde han inte på svärdets makt? – Trodde han inte att makt var vägen till allt? Var inte hela denna hans tro eller uppfattning om livet och tillvaron raka motsatsen till vad som var absolut verkligt, vad som var absolut sant? Men hur kan man nå lyckan och välbefinnandet genom att skapa olycka och lidande för andra? Måste man inte vänta sig att dessa andra också vill försvara sig? Men därmed utsätter man sig ju själv för risken att antingen bli lemlästad, bli ett fysiskt vrak, och då få en tämligen spartansk "välfärd", eller också bli segrare för att då vara tvingad att upprätthålla denna sin position genom de andras fjättrande och förtryck och vara tvungen att utstå lemlästning och lidande? Men vem kan leva i en välfärd som hela tiden upprätthålls genom andras lemlästning och olycka, ständigt är ett berövande av andras liv och hälsa? – Är svaret här inte detta, att det kan endast en okänslig människa göra, en människa som saknar medkänsla, en individ som i mentalt avseende befinner sig mycket nära djurets primitiva stadier, om han inte rent av är ett onormalt väsen med sadistiska böjelser? – Men ett välbefinnande, som upprätthålls endast genom kamp, kommer alltid att vara bemängt med fruktan för ett olyckligt slut förr eller senare. Och en välfärd, bemängd med fruktan, är ingen fullkomlig välfärd, ingen fullkomlig lycka. "Ödeskompassens" absoluta precision, vilket återigen vill säga: vår livsuppfattnings absoluta identitet med sanningen eller verkligheten, är således det absolut enda villkor, varpå vi kan bygga upp ett fullkomligt lyckligt öde och därmed komma i full kontakt med hela den övriga omkring oss fortskridande uppfyllelsen av den gudomliga världsplanen och därmed liksom världsåterlösaren bli "ett med Fadern". Endast genom detta, att "bli ett med Fadern", upplever vi julbudskapets förverkligande: frid på jorden, frid i vår mentalitet och fred mellan oss och våra medvarelser, människor, djur och växter. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt