Sammanfattning av symbol 34 ─ Parningsakten eller Guds ande i mörkret

Symbolen symboliserar de samarbetande stora principerna i parningsakten. Martinus beskriver hur det är livsupplevelsens allra högsta princip, att Guds ande direkt genomströmmar alla levande väsen. Väsendena måste passera mörkret för att därigenom få förmågan till självupplevelse av kunskap, skönhet, kärlek och salighet. Men inget väsen är utlämnat åt sig självt i mörkerupplevelsen. Genom särskilda inbyggda organ i det levande väsendets organism har det möjlighet att mitt i mörkret helt påtagligt uppleva en ljusstråle från Guds eviga ljusocean eller kärleksflöde. Det är denna gudomliga stråle från Guds eviga ljusocean som är väsendenas högsta ledande och styrande kraft i deras primitiva tillstånd och upplevelse av mörkret. Här upplever de glimtvis livets allra högsta behags- eller vällustförnimmelse i form av ”den högsta elden” i parningsakten. Parningsakten blir en livslustbefrämjande stimulans, samtidigt som den ger en organisk möjlighet för väsendena att födas på nytt i fysisk materia.

Centrala detaljer i symbolen:

• Den runda figuren längst ner till vänster symboliserar hankönsväsendet och figuren till höger honkönsväsendet.
• De stora gula strålarna som utgår från dessa väsen symboliserar att de befinner sig i en parningsakt.
• Den runda figuren upptill symboliserar ett diskarnerat väsen som lever i salighetsriket. Det gulgrå fältet omkring salighetsväsendet symboliserar en atmosfär som är en blandning av de fysiska väsendenas parningsaura och salighetsväsendets aura. Denna atmosfär åstadkommer salighetsväsendets förbindelse eller kontakt med fosterskapelsen i moderlivet.
• Den till hälften strålformiga korsfiguren mellan de två parningsväsendena symboliserar parningsaktens kulmination.
• Utifrån denna figurs utstrålning utgår en indigofärgad trådliknande figur, som går runt om salighetsväsendet upptill. Den förbinder detta väsen med honkönsväsendet och besjälar fostermaterialet i moderlivet. Och härmed börjar skapelsen av en ny fysisk organism.

Läs Martinus egen symbolförklaring i Den eviga världsbilden, del 4.