Stjernesymbol i menu


Martinus artiklar
 

Du kan läsa många andra Martinusartiklar på danska i de äldre årgångarna av tidskriften Kosmos.

Läs mer om tidskriften Kosmos eller teckna en prenumeration. Klicka här.

M2522

Världsalltets livsfundament (de tre kosmos)

av Martinus

 

Makrokosmos

1. Människornas bristfälliga syn på stjärnorna

Människorna har sedan urminnes tider stirrat upp mot stjärnorna utan att veta vad det är de verkligen ser. De har upptäckt att de utgör planeter, solar och vintergator eller galaxer. De har också efter hand tillägnat sig kunskap om några av dessa solars och planeters banor i rymden. De har också börjat komma bort från den gamla övertron, att jorden var det enda klot som var bebott. De har också tillägnat sig en viss kännedom om dessa himlakroppars materiella stoff. De tycks också till en viss grad kunna tillägna sig kunskap om dessa nämnda solars och stjärnors avstånd från jorden och likaledes deras rörelsehastighet och ljusstyrka. Men vad säger denna kunskap människorna? Den berättar bara för människorna om materiers reaktioner, rörelse- och vibrationsarter. De ser också, att det i hela denna materiefunktion pågår logiska skapelseprocesser. Men de ser likväl endast materien och dess rörelser och omvandling till logiska och nyttiga eller livsbetingande företeelser för levande väsen, människor, djur och växter. Men de ser inte att det är medvetande och levande upphov bakom dessa företeelser.

2. Är makrokosmos med dess planeter, solar och vintergator en totalt livlös materiemassa?

Hur kan dessa ofantliga materiemassor, stjärnor, solar och vintergator eller det vi kallar "makrokosmos", utföra de logiska skapelseprocesser som utgör livsbetingelser för oss och alla våra medväsen på jorden? - Hur kan en logisk skapelse äga rum utan föregående tänkande? Skall inte en logisk skapelse just planläggas i förväg? - Men vem har då planlagt jordens struktur och placering i solsystemet på ett sådant sätt, att vi kan uppleva livet och till och med förkovra oss i att själva göra detta lyckligt? - Har dessa medvetslösa materiemassor, som vi kallar makrokosmos, av en slump format sig logiskt, format sig på ett sådant sätt att de har blivit livsrum med alla möjliga betingelser för vår livsupplevelse på det fysiska planet? Kan det vara vetenskapligt att uppfatta denna kolossala, logiska eller ändamålsenliga utformning av materien som något helt slumpartat utan någon som helst medverkan av högre medvetandemässig funktion? - Kan det vara logiskt att anta, att vårt makrokosmos uteslutande är en medvetslös materiemassa? Om den är det, hur har den då kunnat skapa så totalt fullkomliga betingelser för vårt fysiska liv och framträdande här på jorden?

3. Varför tror människorna att makrokosmos är döda materiemassor?

Naturligtvis kan ingen logisk skapelse äga rum utan medvetande. Man har ännu aldrig sett - inom det område som människorna har nått fram till att kunna förnimma - att logisk skapelse kan äga rum utan föregående planläggning, utan föregående intellektuell insikt i det man vill skapa. Till vad nytta är annars intelligens eller intellektuella förmågor? Inom det område där vi fullt ut är i stånd att förnimma, upplever man som ett orubbligt faktum, att ingen som helst materia av sig själv kan forma sig i intellektuella och logiska skapelser. Hur skulle en byggnad kunna bli till av sig själv? - Och hur skulle en byggmästare kunna skapa en byggnad, om han inte hade intelligens? Hur kan det då komma sig att människorna till och med tror att makrokosmos endast är medvetslösa materiemassor, som slumpartat utan medvetande och utan intelligens har kunnat formas så intellektuellt, att det har blivit en livsbetingande värld för myriader olika levande väsen och av en sådan fullkomlighet att dessa levande väsen dessutom kan utvecklas till en fullkomlighet, i vilken de utstrålar en sådan allkärlek, visdom och makt att de är uttryck för "Guds avbild, honom lik"? – Varför lever människorna i en sådan okunnighet och blindhet, som är så skriande emot allt logiskt tänkande, skriande emot varje form av faktum? – Denna människornas uppfattning av makrokosmos beror uteslutande på detta, att människorna ännu inte har fått det sinneskomplex utvecklat, som ger dem tillgång till förnimmelse på kosmiska eller högpsykiska områden. Detta sinneskomplex existerar under benämningen "intuitionen". Denna förmåga utvecklas endast i förhållande till människans växande bort från den djuriska naturen i hennes psyke, vilket vill säga det kärlekslösa eller onda i väsendet. Detta onda försvinner allteftersom människorna kommer igenom sin mörka karma. Jag kan inte mer gå in på detta här, utan får hänvisa till mitt huvudverk Livets Bok.

4. Varför den materiella vetenskapen inte kan berätta för människorna om makrokosmos verkliga livsstruktur

Att vetenskapen eller forskarna inte kan berätta om makrokosmisk identitet som liv eller levande väsen, beror alltså på avsaknad av intuition. Hög utbildning i materiell vetenskap utvecklar inte intuitionsförmågan. Den kan man inte tillägna sig på läroanstalter eller högskolor. Den växer som nämnt endast automatiskt i förhållande till utvecklingen av människans sympatiska förmågor, vilket alltså vill säga nästakärleken eller allkärleken, den kärlek som med utvecklingen för människan fram till att kunna älska sin nästa så som hon älskar sig själv. Med denna utveckling av kärleken växer intuitionen. Den kan som nämnt inte läras in. Den uppstår automatiskt, allteftersom människan utvecklar sig i allkärlek. Med avseende på tillägnandet av kosmiskt medvetande, betyder det därför ingenting om man är expert, doktor eller professor i rent materiellt vetande eller vetenskap. Dessa personer har tillägnat sig ett vetande i kraft av sin intelligens. Men kosmiskt medvetande eller vetande kan absolut endast vara självupplevt i kraft av intuition och kärlek. Har man inte fått dessa två stora mänskliga egenskaper utvecklade, kan man inte genom sina andra sinnen uppleva kosmiskt medvetande. Ja, man tror i värsta fall heller inte på att andra kan uppleva detta höga medvetandetillstånd.

5. De moderna materiella kritikerna eller anmälarna av högkosmisk litteratur

Därför kan man också uppleva att moderna kritiker som anmäler böcker och tidskrifter, kommer till korta när det rör sig om att anmäla böcker, tidskrifter och föredrag baserade på kosmiskt vetande. Då de ännu inte har utvecklat någon särskild intuition och i regel också har en mycket ringa nästakärleksförmåga, har de ju alls ingen känsla för den kosmiska världens närvaro bakom den fysiska. De kan endast föreställa sig högre kosmisk litteratur som övertro och begreppsförvirring. Och i brist på nästakärlek och i tilltro till sin egen kapacitets ofelbarhet kan de till och med vara ganska hänsynslösa, förvränga och förlöjliga den kosmiska litteraturen och vetenskapen, som de i kraft av sin ställning som kritiker skall till att anmäla för allmänheten. En sådan kritiker måste man förlåta. Han vet ju inte själv hur han avslöjar sin kolossala naivitet och okunnighet med avseende på kosmiskt medvetande eller det toppmedvetande, som i årtusenden förkunnats för människorna som deras höjdpunkt eller slutfacit, som "människan som Guds avbild, honom lik", och utan vilken det aldrig någonsin skulle bli verklig, varaktig fred på jorden. Men det kosmiska medvetandet växer automatiskt fram i varje människa, också i den negativa kritikern, som ett led i Guds skapelseplan och kan därför omöjligt stoppas av kosmiskt medvetslösa eller okunniga väsen, alldeles oavsett vilken materiell glansfull titel de än kan briljera med, och oavsett hur intelligenta de än måtte vara i materialistiskt hänseende.

6. Vad är det man ser, när man riktar blicken upp mot stjärnorna?

Vad är då makrokosmos sett med intuitionens utvecklade sinnesuppsättning? – Att rikta blicken upp mot makrokosmos, denna ofantliga stjärnocean, denna mängd av solar, klot och vintergator, är - för den intuitiva synen - att se in i ett ofantligt, levande väsens inre. Vi ser detta inre i en så gigantisk förstoring för vår kosmiska syn, att dess minsta detaljer visar sig för oss i makrokosmiska format. Vår sinnesutrustning och framträdande inför detta gigantområde, detta ofantliga uttryck för liv, är så mikroskopisk att vi ser dess allra minsta detaljer i jätteformat. Hur ser då dessa gigantväsens minsta detaljer ut för vår syn? – De ser ut som partiklar och tomrum. Partiklarna är av högst olika storlek och manifestation. Och tomrummen är mycket, mycket större än partiklarna. Vad är nu dessa partiklar och detta tomrum? – De utgör den stjärnhimmel, de solar, klot och vintergator som mänskligheten i årtusenden och åter årtusenden har tittat upp mot utan att veta vad det är de har tittat på, utan att veta att den klara stjärnhimlens ljusa och mörka partiklar, vilket alltså vill säga dess solar respektive planeter med deras rörelser och reaktioner, är livsfunktioner i ett gigantiskt väsens inre. Men detta väsen är i sin tur inne i ett större väsen, som åter är inne i ett ännu större väsen och sålunda fortsätter det uppåt i det oändliga. Stjärnvärldarnas kosmiska struktur visar oss alltså här, att vi befinner oss inne i ett levande väsens livsfunktioner, som återigen är detsamma som organismfunktioner. Vi befinner oss alltså inne i ett levande väsens fysiska organism. Utanför denna organism har dess upphov sitt fysiska dagsmedvetande och sin livsupplevelse, reinkarnationstillstånd och upplevelse av sitt skapelsetillstånd från djur och djävulsväsen till "människan som Guds avbild, honom lik", precis som jordmänniskorna är i färd med i sin spiral. Men makroväsendet befinner sig bara i en ovanför vår utvecklingsspiral förekommande utvecklingsspiral. Världsalltets alla levande väsen befinner sig således i högre och högre utvecklingsspiraler. Här måste jag också hänvisa till mitt huvudverk Livets Bok.

Mellankosmos

7. Hur vi själva är ett makroväsen och boning för mikroväsen

Kan vi inom det rent jordmänskliga förnimmelseområdet få bekräftat en liknande makrokosmisk livsstruktur, som den vi nu här har sett? – Ja, det kan vi till överdåd. Vi behöver blott ingående iaktta vår egen organism. Det har för länge sedan blivit ett faktum för forskare, att vår organism består av myriader av olika former av liv eller levande väsen, celler, molekyler och många fler ned i mikrokosmos: atomer, elektroner osv. Alla dessa kraftenheter är uttryck för liv. Hur skulle de annars kunna röra sig? – Dessa väsen bildar våra organ: hjärta, hjärna, lungor, lever, njurar, muskulatur, körtlar, nerver, senor och skelett m.m. Dessa organ utgör, förutom att vara mikroväsen i vår organism, med sin organism en liten värld för sig, som också är boning för mikroväsen och uppfyller deras livsbetingelser. Att deras liv är helt annorlunda än vårt liv, förändrar inte att de är levande väsen i ett levande makrokosmos. Detta makrokosmos är alltså vår samlade organism. Den är således ett makrokosmos för levande väsen. Vi är alltså ett väsen inuti vilket de levande väsendena "lever, rör sig och är till". I detta makrokosmos, som vi utgör med vår fysiska organism, känner vi oss som ett dirigerande jag som bestämmer över denna organism. Men när vi själva är ett makrokosmos med livsrum och betingelser för levande väsens upplevelse av livet och utrustade med medvetande, vilja och tankeförmåga, har vi ju här i vår egen struktur och livsbetingelse uppenbarelsen av att det makrokosmos, som vi tidigare omtalade, och som vi själva "lever, rör oss och är till i", också har ett dirigerande jag som kan bestämma över det makrokosmos eller den värld vi befinner oss i, och som alltså är detta jags fysiska organism. Jordklotet och allt vad som är utanför oss, och som vi kallar naturen: planeter, solar och vintergator, är således detta gigantmakroväsens organ och livsfunktioner, styrda och ledda av detta väsens jag, medvetande, tankeförmåga och vilja.

8. Varje levande väsen är på samma gång ett makroväsen och ett mikroväsen

Men när vi således är inuti ett makroväsens system, som ger boning och livsrum för människor, djur och växter, hur förhåller det sig då med våra egna fysiska organismer? – Är inte dessa också ett makrokosmiskt system, som ger livsrum för myriader av levande väsen i mikrokosmiskt format? – Jo, det är ju just vad de gör. Därmed blir vår organism ett makrokosmos för dessa väsen, och vårt jag dess dirigerande upphov. Hur skulle annars alla de mikroväsen, som upplever livet i vårt inre, kunna existera fysiskt? – Det är alltså en livsbetingelse för varje levande väsens fysiska existens, att det existerar i ett levande väsen - som är makrokosmos - och själv utgör ett makrokosmos för levande väsen. Hur skulle det kunna leva i en fysisk organism som inte till hundra procent bestod av levande väsen? – Att detta är omöjligt, är ett lika orubbligt faktum som det är ett orubbligt faktum att varje levande väsens organism just består av levande väsen. Men dessa i varje levande väsen existerande levande väsen har ju också en organism, som åter består av levande väsen. Därmed blir dessa väsen också makroväsen för levande mikroväsen, som också i sin tur har organismer bestående av levande väsen och på detta sätt fortsätter det. Alla levande väsen blir därmed synliga som makroväsen för deras organismers levande mikroväsen. Men de blir också själva mikroväsen för de makroväsen, i vars organismer de upplever livet. Alla levande fysiska väsen är således var och en på samma gång både ett makroväsen och ett mikroväsen. Det är en livsprincip, som är en absolut orubblig betingelse för varje levande väsen för att kunna framträda och uppleva livet på det materiella eller fysiska planet.

9. Varför vi ser makrokosmos och mikrokosmos som partiklar och tomrum

Men liksom vårt makroväsen är en yttre värld för oss, så är våra mikroväsen, som vi är makroväsen för, en inre värld för oss. Vi befinner oss således i ett mellankosmiskt tillstånd. Alla väsen: människor, djur och växter i vårt spiralkretslopp utgör således ett mellankosmos. Vi gränsar nedåt till mikrokosmos och uppåt till makrokosmos. Då vi som mellankosmiska väsen inte kan se våra mikrokosmiska väsen eller våra makrokosmiska väsen i deras mellankosmiska tillstånd, det tillstånd i vilket de dagsmedvetet upplever sina livsformer, kan vi endast se dem i deras mikroskopiska tillstånds sista analyser. Den sista analysen av spiralkretsloppens stoff visar sig som partiklar och tomrum. Analyserar vi mikrokosmiska materier i deras sista fundamentala princip, visar de sig som en stjärnhimmel med solar, klot och vintergator. Vi har här kommit till gränsen för den fysiska materien i mikrokosmos. Ser vi uppåt mot vårt makrokosmos, ser vi också detta i sin för våra sinnen sista mikroskopiska analys. Och vi ser då också materien här framträda i partiklar och tomrum, alltså som stjärnhimlen med dess solar, planeter och vintergator.

10. Gud kommer till synes som ett faktum för den utvecklade forskaren

Vår primära värld är alltså den makrokosmiska organismen, i vilken vi lever, rör oss och är till, liksom vår organism är den primära världen för de levande väsen som lever inne i den. Vår organism är alltså en makrokosmisk värld för dessa väsen, liksom vårt jag blir dessa väsens översta bestämmande upphov. Jaget utgör således ett översta bestämmande upphov i varje organism eller makrokosmos. Alla makrokosmos blir organ i samma organism, eftersom ett makrokosmos inte kan existera utan att vara ett mikrokosmos i ett högre makrokosmos. Denna organism kallar vi världsalltet. Och jagen i alla dessa makroväsen, som världsalltet består av, utgör en kosmisk enhet eller ett enda stort jag. Och det är detta som genom alla tider har legat till grund för människornas instinktiva uppfattning av och föreställning om en gudom. Då alla makrokosmos såväl som mikrokosmos i detta världsallt således utgör en livsbetingande samarbetande enhet, har vi alltså här som ett faktum den levande alltbehärskande Gudomen. Vi är således alla gudar, som Kristus har uttalat. Varje levande väsens organism är således ett makrokosmos med ett dirigerande jag. Varje människa är således en gudom för levande mikroväsen i hennes organism. Vi är med om att skapa deras livsmöjligheter, deras lidande såväl som deras lycka och välfärd.

Vi har således här i denna vår upplevelse av världsalltet sett en skiss av dess livsstruktur. Vi har sett att världsalltet är en kombination av levande väsen fördelat på så sätt, att de befinner sig som ett makrokosmos eller som ett världsallt för levande väsen, som i förhållande till dem själva är i mikroformat. Och då detta gäller ett levande väsen vilket som helst, är alla levande väsen således oupplösligt sammanväxta. Därmed kommer världsalltet att framträda som ett levande, manifesterande och upplevande väsen. Då detta levande väsen utgör världsalltets helhet, är det avvikande från alla andra levande väsen genom att vara det absolut enda makrokosmos som inte samtidigt är mikrokosmos i ett större levande väsen. Det är inte så märkligt att detta väsen därmed blir det absolut allra högsta väsendet. Då detta väsen som nämnt utgör helheten, blir det således till faktum att detta väsen har allmakten, allvisdomen och allkärleken. Att ett sådant väsen endast kan betecknas som den evige, absolute och verklige Gudomen, är här ett orubbligt faktum för den utvecklade forskaren.

11. Guds primära och sekundära medvetande. Gud som världsalltets livsfundament eller ett absolut levande väsen, i vilket vi alla "lever, rör oss och är till"

Alla levande väsen är således mikroväsen i Guds organism (världsalltet). Dessa levande väsen utgör alltså tillsammans det redskap med vilket Gud skapar och upprätthåller sitt medvetande. Då medvetande skapas, är det alltså underkastat tid och rum. För att Gud därför kan ha ett medvetande, som alltid är på sin högsta nivå, måste det vara i en permanent förnyelse. Denna förnyelse sker genom de levande väsendenas passage genom mörkret. Det består alltså av de väsen i Guds organism, vars kosmiska medvetande har degenererat. Gud kan alltså inte längre uppleva och manifestera sin totala allkärlek och därmed sin allvisdom och allmakt genom dem. Därför utgör de mörkret, alltså ett livstillstånd som återigen förnyar dessa väsen med kosmiskt medvetande. Men därmed blir de redskap för Guds skapelse av sitt "primära medvetande" och primära livsmanifestation, till dess att deras kosmiska medvetande åter degenererar. Då måste de åter ha sitt medvetande förnyat, och det sker alltså genom det kosmiska kretsloppet. Allteftersom deras kosmiska medvetande degenererar, förs de åter från salighetsriket (mineralriket) genom växtriket och djurriket och fram till det riktiga människoriket, där de återigen har fått kosmiskt medvetande och här åter ingår som celler eller livsenheter i Guds primära medvetande, till dess att de åter degenererar och åter måste igenom mörkret eller den fysiska världen för att få kosmiskt medvetande och tillsammans med alla andra kosmiska väsen bli redskap i upprätthållandet av Guds primära medvetande. Som väsen i den fysiska världens mörker kan de ju endast utgöra Guds sekundära medvetande. Men kretsloppet gör alltså att Guds medvetande permanent är primärt och på sin högsta nivå.

Vi har här sett världsalltets livsfundament eller organisering av liv, och att detta liv är en evig allsmäktig, allkärleksfull och allvis Gudom i vilken vi alla lever, rör oss och är till.


Artikeln är en återgivning av ett manuskript till ett föredrag av Martinus som hölls i Institutets föredragssal, måndagen den 5 oktober 1970. Styckerubriker av Martinus. Korrektur av Torben Hedegaard. Första gången indförd i dansk Kosmos nr. 9/2008. Översättning: Mona Rehn. Artikel-id: M2522

© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk

Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln kan endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.