Stjernesymbol i menu


Martinus artiklar
 

Du kan läsa många andra Martinusartiklar på danska i de äldre årgångarna av tidskriften Kosmos.

Läs mer om tidskriften Kosmos eller teckna en prenumeration. Klicka här.

M1440

Livskraftens ursprung

av Martinus

 

1.Den jordiska mänskligheten är mer eller mindre urspårad

Det finns bland vår tids människor en mängd urspåringar, både sexuella och sådana som består av överdrivet bruk av narkotika och alkohol. Sådan urspåringar kan i kommande inkarnationer bringa människor in i större eller mindre sinnesslöhet, eller leda till medfödda fysiska defekter, som de urspårade väsendena efter några inkarnationers förlopp kommer att ha övervunnit. Dessa väsen, som tidigare gått igenom en urspårings mörka tillstånd, kommer att vara särskilt rustade med erfarenheter och förmåga till medlidande, så att de, när de har återvunnit sin hälsa, blir de allra bästa hjälpare och vägledare för medmänniskor som befinner sig i ett liknande urspårat tillstånd som de själva har genomgått.

Det är alltså riktigt att "det inte finns något ont som inte har något gott med sig", som ordspråket säger. Detta betyder emellertid inte att jag därmed vill rekommendera mina medmänniskor att bli urspårade inom de ovannämnda områdena, det är möjligt att uppnå de nödvändiga livserfarenheterna utan att gå denna väg. Visserligen kan ingen jordisk människa uppnå kosmiskt medvetande annat än genom erfarenheter och däribland obehagliga erfarenheter, som i sig själva är ett slags urspåringar. Kosmiskt sett är det faktiskt på det sättet att så att säga hela den jordiska mänskligheten av i dag på en mängd områden är urspårad. Detta säger jag naturligtvis inte som kritik eller som uttryck för att jag är förargad över tillstånden. Den jordiska mänskligheten kan inte vara annorlunda för ögonblicket, eftersom den är på väg från ett djuriskt tillstånd till ett riktigt människotillstånd. Men den kan bli annorlunda, och den kommer att bli annorlunda.

2. Den falska livsupplevelsen

När jag använder uttrycket "urspårad" om den jordiska mänsklighetens nuvarande situation, menar jag därmed att väldigt många jordiska människor har kommit bort från det uppträdande som är en förutsättning om man vill frigöra sig från svårigheterna och lidandena i det dagliga livet. Många representerar tvärtom ett uppträdande som gör att de får en falsk livsupplevelse. Livet formar sig för dem som något "ont", vilket är den största illusion som finns. Livet i sig självt är inte ont, det är strålande kärlek. Men det grundar sig på logik, vilket vill säga att det inte på något sätt tillåter att någon ostraffat kan utsätta andra levande väsen för lidande eller smärta. "Ostraffat" är emellertid inte det riktiga uttrycket, eftersom det kan få folk att tro på en "vred" gud. Det vi kallar det "onda" är inte ett straff i ordets verkliga mening, det är en företeelse baserad på lagen om orsak och verkan. Och det är en absolut nödvändig företeelse, ty utan den skulle inget levande väsen kunna få medvetande och bli ett fritt skapande väsen, som skall bli i stånd att göra sig till herre över livet och döden och bli "människan som Guds avbild". Varenda jordisk människa befinner sig för närvarande på ett utvecklingsstadium där hon i det förflutna har skapat en mängd orsaker, vilkas verkningar nu och i den närmaste framtiden utlöses som ett på olika sätt olyckligt öde. Världen ser därigenom ut som en "jämmerdal", som en del troende kallar det, eller som ett "helvete", som andra föredrar att kalla det. Båda uttrycken är långt mer uttryck för sina upphovs sinnestillstånd än för den värld som de med sina uttryck vill beskriva. Om man vill kalla världen en "jämmerdal" eller ett "helvete", kan det endast bli uttryck för en absolut falsk världsbild, ja, detta karakteriserar en mer eller mindre sjuk livsupplevelseförmåga.

3. Människornas "defekta" instrument

Det viktigaste i världen för alla människor är att finna vägen ut ur sjukdomarna, ut ur lidandena och bort från den falska livsupplevelsen. Men hur kommer man bort från den? Om det levande väsendets "jag" kan man, som jag så ofta har skrivit och sagt, inte säga annat än att det är "något som är". Alltså kan man inte säga att jaget är falskt och är orsak till en falsk livsupplevelse. Livet i sig självt, hela det levande universum, som utvecklar sin livskraft på grundval av eviga lagar, är inte heller något falskt. Mineralerna har sin livsutveckling, även om människorna inte förnimmer den. Växterna har sin och djuren har sin. I mikro- och makrokosmos med deras "partiklar och tomrum" finns det också en livsutveckling som människan börjar få en aning om. Ingenting av detta är uttryck för falskhet. Det enda som kan vara falskt är människornas föreställningar om världen, och detta är uteslutande därför att de instrument eller redskap som människorna använder antingen är för outvecklade eller för defekta, därför att de har missbrukats.

Med människornas "instrument" menar jag här inte teleskop, mikroskop och andra former för teknisk förlängning av människornas fysiska uppfattningsförmåga. Jag menar människans eget defekta eller bristfälliga livsupplevelseredskap, hennes organism. När jag har sagt detta, torde många mena att jag särskilt avser människans fysiska organism. Men det gör jag inte, ty människans fysiska organism är i själva verket endast ett organ i en mycket större organism, som inte består av fysisk materia och därför undandrar sig eller inte är tillgänglig för fysisk förnimmelse. Det är denna kosmiska organism som för närvarande inte kan ge människan den sanna livsupplevelsen eller den fullkomliga upplevelsen av livet i universum eller den eviga Gudomen. Brister eller någon defekt i människors fysiska organismer är uteslutande en verkan av något som saknas eller är defekt i deras kosmiska organismer. Vägen bort från den falska livsupplevelsen och därmed från sjukdomar och lidanden, vägen till livet eller den fullkomliga livsupplevelsen kan endast etableras genom att man skapar åt sig själv ett fullkomligt livsupplevelseredskap. För att kunna göra det måste man känna till lagarna för skapande och veta vad det är för materier som man har att göra med. Och det har blivit min uppgift att analysera dessa ting för den sökande forskaren, att visa honom eller henne en värld som inte är falsk och en världsbild där det så kallade onda är "det obehagliga goda" och därigenom blir en del av det stora slutfacit: "Allt är mycket gott."

4. Det levande väsendets evighetskropp och dess utbytesorgan

Förutom det organ i den kosmiska organismen som människan känner som sin fysiska kropp, äger hon fem andra kosmiska organ eller kroppar, som också är delar av den kosmiska organismen. Alla dessa sex organ eller kroppar kan bytas ut och förnyas och är alltså tidsdimensionella eller underkastade begreppen början och slut. Detta gäller dock inte för det levande väsendets kosmiska organism, i vilken de nämnda kropparna är utbytesorgan. Den kosmiska organismen är evig, varför jag i mina analyser också betecknar den som det levande väsendets evighetskropp.

Jaget eller skaparen med sin skaparförmåga och sin evighetskropp är en treenig realitet utan början och slut, och därför är alla levande väsen eviga väsen. Men själva deras livsupplevelse grundar sig på att "något" som är evigt skapar och upplever genom "något" som rymmer begynnelser och avslutningar och som ändå är evigt i sin substans. Denna egenskap representerar det levande väsendets evighetskropp, som är evig och permanent som instrument för det levande väsendets skapar- och upplevelseförmåga, men dess sex organ, dess instinktorgan, dess tyngdorgan, dess känsloorgan, dess intelligensorgan, dess intuitionsorgan och dess minnesorgan är underkastade förvandling och därmed början och slut, som alltid efterföljs av en ny början.

Den fysiska delen av ett levande väsen, dess tyngdorgan, är alltså endast ett enskilt organ i väsendets evighetskropp, och det är ett organ som kan bytas ut. Detta sker genom den process som man kallar "döden". Innan väsendet åter skapar sig ett nytt fysiskt organ i sin evighetskropp, alltså en ny fysisk organism, är det en paus, i vilket dess dagsmedvetande bärs av dess känslokropp, dess intelligenskropp, dess intuitionskropp och minneskropp i tur och ordning, vilket är liktydigt med att ifrågavarande väsen upplever ett kretslopp genom de andliga världarna, vilka kan upplevas genom sådana kroppar. Hur mycket eller hur litet en människa upplever i dessa andliga eller strålformiga världar mellan två fysiska inkarnationer är beroende av hur mycket hennes andliga kroppar respektive organ är utvecklade. Eftersom dessa strålformiga sfärer inte är säte för smärtupplevelser och tillstånd av lidande, är det alltså en ljusets värld som en människa går in i, när hon "dör", som man kallar det. Det kan inte nog understrykas att det inte finns någon anledning att vara rädd för döden. Den första övergången kan för vissa människor vara något besvärlig, om de har många mörka tankar, ångest eller dåligt samvete. Men det är ju just allt detta som en människa måste se till att övervinna, medan hon upplever genom sin fysiska organism. Det är därför som hon inkarnerar i fysisk materia för att lära sig att övervinna motstånd ¡ först med våld och makt ¡ det hör de primitiva stadierna till ¡ och sedan med insikt och nästakärlek. Det är detta som leder väsendet ut ur den falska livsupplevelsen.

5. Upplevelsen av "jag" och "det"

Eftersom den fysiska kroppen är organ i en stor andlig organism, är den alltså inte fysisk i renodlad form. Andliga krafter verkar genom denna kropp, och om de inte gjorde det, skulle själva de fysiska processerna avstanna. Genom den fysiska kroppens funktioner avslöjas upplevelse och skapande, det är "något" som upplever och skapar genom den. Det är inte ögonen som ser, och det är inte öronen som hör, dessa sinnesorgan registrerar bara. Detta blir ytterligare till faktum genom vår livsförnimmelse, som upplevs i två väsensskilda detaljer. Vi förnimmer något som är oss själva och något som inte är det. Vi förnimmer något som vi kan knyta oss till och släppa igen, något som vi kan vara bundna av och frigöra oss från. Var går gränsen mellan det som är oss själva och det som inte är det?

Det är inte så svårt att se att vi inte är vår omgivning, vi är inte de andra väsendena, och vi är inte tingen omkring oss. Men är vi då vår fysiska kropp? Nej, vi säger: "Min kropp, mina ögon, mina öron, mina lemmar osv." "Min" och "mitt" betecknar här jaget, som är något annat än kroppen och dess organ. Vi förnimmer att det finns något "bakom". Men jaget kan vi inte komma bakom. Allt som vi kan förnimma och uppleva är åtskilt från detta jag, och det upplevda kan alltsammans sammanfattas i ordet "det". "Det" är något som vi kan knyta oss till eller frigöra oss från, men ingen kan frigöra sig från sitt eget jag, som inte är något man har eller inte har, utan något man är. Jaget är evigt och kan knyta sig till och frigöra sig från "det", där "det" framträder i en oändlig mängd variationer och energikombinationer, vilka dels är skapade, dvs blandade, av andra levande väsens jag och skaparförmåga, dels av oss själva och vår skaparförmåga. Själva vår livsupplevelse är en växelverkan mellan de materiekombinationer eller "det" som vi själva har satt i gång och naturens och andra levande väsens eller jags materiekombinationer, som är en annan variation av "det". Den sistnämnda variationen av "det" är ju i själva verket hela universum, som är en stor sammanhängande, levande kosmisk organism för det levande väsen vari vi alla "lever, rör oss och är till", det är den eviga Gudomen. Därför är det levande väsendets livsupplevelse en evig växelverkan med Gud, med "du som är i himlen&quo

6. Över- och undermedvetande

Genom sin eviga skapar- och upplevelseförmåga och sina ständigt skiftande instrument, organ eller kroppar upplever det eviga jaget en kedja av orsaker och verkningar i växelverkan med "det", som alltså i själva verket är det eviga du's eller Gudomens manifestationer eller svar på det levande väsendets tankar och handlingar. Väsendet sår och måste skörda som det har sått och skapar därigenom sitt öde från inkarnation till inkarnation. Den jordiska mänskligheten av i dag har själv sått sitt "urspårade" tillstånd eller sin falska livsupplevelse. Detta är varken ett resultat av en vred guds straffåtgärder eller av tillfälligheter, utan uteslutande en verkan av de bristfälliga eller delvis förstörda psykiska och fysiska organ som människorna upplever och skapar genom. Alltså måste de jordiska människorna skapa sig bättre psykiska och fysiska kroppar att uppleva och skapa med.

Varje levande väsen har som sagt sex kroppar, som alla är organ i dess evighetskropp, och när väsendet är inkarnerat, bärs dess dagsmedvetande av dess fysiska kropp, som jag kallar tyngdkroppen. För närvarande befinner sig massor av människor i den illusionen att denna fysiska kropp är deras enda kropp, ja, många gör till och med det misstaget att tro att denna kropp är identisk med dem själva. I själva verket är den en kombination av energier som jaget har knutit till sig och som detta jag förr eller senare genom "döden" kommer att frigöra sig från. Vi frigör oss i någon grad från vår fysiska kropp innan vi "dör", det gör vi varje gång vi sover. När vi är fysiskt inkarnerade, har vi nämligen både ett "dagsmedvetande" och ett "nattmedvetande", och medan dagsmedvetandet bärs av den fysiska kroppen, bärs nattmedvetandet av de övriga fem kropparna. Tillsammans representerar de sex kropparna och dags- och nattmedvetandet det som jag i Livets Bog karakteriserar som det levande väsendets "undermedvetande". Detta undermedvetande, som bärs av kroppar som är underkastade förvandling, början och slut, måste naturligtvis också vara underkastat samma principer och alltså vara tids- och rumsdimensionellt. Men liksom de sex tids- och rumsdimensionella kropparna endast kan finnas därför att deras förvandlingar äger rum inom det levande väsendets evighetskropp, som inte är tids- och rumsdimensionell, så kan det tids- och rumsdimensionella undermedvetandet också endast finnas därför att det är rotfäst i och bärs av något icke tids- och rumsdimensionellt, nämligen den evighetsfaktor som jag kallar det levande väsendets "övermedvetande". Övermedvetandet är det eviga organ med hjälp av vilket det levande väsendets medvetandevärden överförs från den ena undermedvetna kroppen till den andra, samtidigt som samma övermedvetande är "lager" och "kartotek" för medvetandeenergier som för närvarande inte används genom de undermedvetna kropparna.

7. Den övermedvetna och den undermedvetna funktionen

Liksom det levande väsendet för att kunna vara ett evigt upplevande och skapande väsen måste äga såväl en evighetskropp som tids- och rumsdimensionella utbytesorgan eller ¡kroppar, måste samma väsen också vara i besittning av ett övermedvetande som är av evig beskaffenhet och ett undermedvetande som är föränderligt och tids- och rumsdimensionellt. Övermedvetandet är som tidigare nämnts permanent organ för medvetandeenergiernas organisation och lagring. Men det är inte tillräckligt att energier och värden organiseras och bevaras. Organisation och lagring av medvetandeenergier ger ingen upplevelse. Och utan upplevelse skulle det levande väsendet vara att betrakta som en automatiskt fungerande maskin. Men så framträder inte det levande väsendet. Eftersom övermedvetandet genom ödeselementet med dess talangkärnor (organet för organisation och lagring av energi) överför medvetandeenergier till de undermedvetna organen eller kropparna, blir energierna något som jaget vaket dagsmedvetet kan uppleva. Dagsmedveten upplevelse äger alltså rum genom de undermedvetna kropparna (för den jordiska människans vidkommande för närvarande genom tyngdkroppen), medan övermedvetandet och evighetskroppen däremot garanterar det levande väsendets eviga energiorganisering, dess talangkärnelagring och anlagsförnyelse genom nyskapande av talangkärnor.

8. Moderenergin och de sex grundenergierna

Med övermedvetandet har vi det första mötet med det vi kallar energi. Energin i denna sin första fas kallar jag "moderenergin". Och liksom de sex undermedvetandekropparna är organ i evighetskroppen, är de energier som de nämnda kropparna består av, sex olika grundvibrationer eller grundarter av moderenergin. Jag kallar dessa sex energier: instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne. Att det är sex organ i evighetskroppen, beror på att jaget har ett organ vari envar av dessa energier dominerar, medan de övriga antingen är under utveckling, under degeneration eller helt latenta i detta organ. Hela tillvarons samlade energimassa består av dessa sex grundarter av energi, och varje levande väsens förmåga att uppleva och skapa grundar sig på dess förmåga att jonglera med de nämnda energierna och kombinera och blanda dem i oändliga variationer. Alla fasta, flytande och gasformiga ämnen är olika blandningar av dessa sex energier, men detsamma gäller för de strålformiga krafter som människor annars inte uppfattar som ämnen. Det är bara andra blandningar av samma energier. Detta betyder alltså att antingen man talar om de hårdaste metaller eller stenarter, om vätskor eller gaser eller om elektricitet eller andra former av strålar och vågor, t ex människornas tankar, känslor, idéer och minnen, så är det alltsammans olika slags blandningar av universums sex grundenergier. Varje energi har liksom tonerna en skala av oktaver från "bas" till "diskant". Men också utöver "basen" och "diskanten" i områden som är otillgängliga för vanlig jordmänsklig förnimmelse. I en del av dessa oktaver är energierna material för makrokosmiska väsen, och i andra är de material för mikrokosmiska väsen, och däremellan finns det jag kallar "de mellankosmiska oktaverna", den värld av levande väsen som vi kan uppfatta med våra fysiska sinnen, nämligen växter, djur och jordiska människor samt psykiska väsen, som inte kan upplevas med fysiska sinnen. I mellankosmos, i synnerhet där det rör sig om människor, vet man att medvetande och energi har något med varandra att göra. Vad gäller djuren kan man också medge att en primitiv form av medvetande ligger bakom deras utvecklande av energi. Redan vad växtriket angår, torde man nog tala om liv, men inte om medvetande. Och när det gäller mineralvärlden, uppfattar man den som "död", även om man dock måste erkänna att den är bunden energi, som kan frigöras, och att den, när man ser den i ett mikroperspektiv, består av partiklar och tomrum. Men att den skulle ha något som helst med begreppet medvetande att göra, har man ingen aning om, därför att de enda livslagar som man ännu känner till, är fysiska lagar.

9. Energi och medvetande, gudasönerna och Gudomen

Även det fastaste ämne består, när man ser det i mikroperspektiv, av partiklar och tomrum, och tomrummet genomstrålas av energi, av strålar och vågor i rörelse. Där det finns energi och rörelse, finns det också liv, även om det är i en materia som av människans fysiska dagsmedvetande uppfattas som "död" materia. Men med den kosmiska synen måste man gå vidare och säga att där det finns liv finns det också medvetande. All energiutveckling i universum, antingen den i det mänskliga perspektivet sker i mikrokosmos eller i makrokosmos, skapas av levande väsens medvetande, levande väsen som utgör universa och ämnen för varandra. Alla "lever, rör sig och är till" i det levande universum som är Guds medvetande, och därför är Gudomen lika nära vartenda väsen, vare sig det är en atom, en människa eller ett vintergatsystem. Och därför betyder alla levande väsen lika mycket oavsett storlek och tidsperspektiv. Därför är en dag som tusen år och tusen år som en dag för den eviga Gudomen, som upplever genom alla tidsperspektiv genom alla levande väsen, som är Gudomens organ. För väsendena i mikrokosmos är vissa oktaver av grundenergiernas skala material för skapande av psykiska och fysiska kroppar, av medvetande och tankeverksamhet och därav följande skapande verksamhet utanför deras egna organismer i den materia som omger dem. Andra oktaver används av väsen i mellankosmos, däribland de jordiska människorna, och andra åter av planet-, solsystems- och vintergatsystemsväsen och ännu större väsen i makrokosmos. Detta betyder att bakom alla rörelser och energifunktioner i hela det levande universum finns det skapande och upplevande medvetande, vars upphov är levande väsen inuti levande väsen. Och uttrycket eller beteckningen "Guds avbild" kan analyseras just som "levande väsen inuti levande väsen". Därför är människan också "Guds avbild, honom lik", eftersom både hennes fysiska och hennes psykiska kroppar är uppbyggda av levande mikroväsen, som "lever, rör sig och är till" i de universa som de nämnda kropparna utgör för dem. Men det är den väsentliga skillnaden mellan den eviga Gudomen och alla de eviga "gudasönerna", som lever i "honom" i spiralkretslopp inom spiralkretslopp, att medan gudasönerna alltid är både makroväsen i förhållande till levande väsen i mikrokosmos eller underliggande spiraler och mikroväsen i förhållande till väsendena i makrokosmos eller överliggande spiralkretslopp, samtidigt som de har sin utåtvända upplevelse i mellankosmos, så har den eviga Gudomen inga väsen över sig eller utanför sig, och "han" har sin upplevelse uteslutande i sin egen inre värld, där "hans" medvetande bärs av gudasönerna, som är Guds organ och redskap. I alla spiralers oktaver av grundenergier växelverkar levande väsen med varandra, och eftersom alla dessa väsens medvetande är en del av Gudomens medvetande, blir deras upplevelse en del av Guds upplevelse. Gud är vartenda väsen lika nära, varje suck, varje rop, varje sorg, varje glädje, allt lidande, all fröjd, all längtan och skapardrift liksom all glädje och tacksamhet över ett fullbordat skaparverk som strömmar genom levande väsens medvetande, strömmar också genom Guds medvetande genom psykiska väsen som är "hans" mottagarorgan. Men liksom alla levande väsen "som hans avbild" har Gudomen inte bara mottagarorgan, utan också avsändarorgan, och detta vill säga levande väsen som representerar skyddsandeprincipen och världsåterlösningsprincipen. Alltså väsen som är med om att hjälpa och beskydda där det passar in i andra levande väsens ödesskapande och att främja utveckling t ex inom ett sådant område som den jordiska mänskligheten.

10. Den bindande känsloenergin

Låt oss från dessa stora kosmiska perspektiv vända oss mot något som för den jordiska människan för närvarande är mycket näraliggande i hennes fysiska kropp och hennes livskraft. Men allra först måste vi koncentrera oss på den fysiska materien som helhet. Det hus som ni för närvarande befinner er i, liksom det hus som ni själva bebor, består av medvetandeenergi. Det måste det ju göra, eftersom det finns medvetande överallt. Alla sex grundenergierna måste finnas i ett sådant hus. Där finns både instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne. Att ni inte är vana att uppfatta det på det sättet, beror på att de nämnda energierna här framträder i oktaver som den jordiska människan vanligtvis inte kan uppleva som medvetandeenergi, utan däremot som stoff eller materia. Det är på grund av den kosmiska perspektivprincipen som det är på det sättet. Det är utvecklande av levande väsens medvetande, som kosmiskt sett är mycket "långt borta" från den jordiska människan. Men hur kan man veta att det är medvetandeenergi? Låt oss se på hur den energi reagerar som jag kallar känsloenergin, när vi ser den i olika perspektiv.

Känsloenergin är en bindande, en sammandragande energi. Det måste vi erkänna, när det handlar om de jordiska människornas känsloliv. Kärleksfulla känslor binder människor samman, antingen det bara är två människor eller en större eller mindre människogrupp. Det man kallar fosterlandskärlek är en sådan bindande känsla, släktkänsla och familjekänsla likaså. Vilka starka känsloband är det inte i moderskärleken? Så starka kan de ibland vara att barnet i en viss ålder, där det önskar större frihet och självständighet, känner sig alltför bundet och söker frigöra sig. Känslor kan med sin bindande kraft vara något mycket positivt i kärlek, vänskap, samarbete och ömsesidig kontakt mellan levande väsen. Men de kan också verka negativt. De kan bli till band som verkar bindande inåt i människans eget sinne. De kan bli till "mentala fängelser", som kan binda en människas tankevärld i en sådan grad, att först skyddsandarna, som hjälper människan i mellantillståndet efter döden, kan suggerera vederbörande ut ur hennes självskapade helvete eller skärseld, som består av svartsjuka, bitterhet, avund, hat eller liknande känslor. Eller kanske av rädsla och dåligt samvete på grund av de handlingar som de nämnda känslorna under tider då de helt behärskade människans medvetande, fick henne att begå. Känslor kan alltså vara mänskligt sett positiva liksom också negativa. De kan verka utåt mot omgivningen, och de kan verka inåt i sinnet. Men de verkar alltid som en bindande energ

11. Spänningsförhållandet mellan eld och köld

Eftersom känsloenergin såväl som de andra grundenergierna verkar i en oändlig följd av oktaver uppåt i makrokosmos och nedåt i mikrokosmos, samtidigt som var och en av dem behåller sin eviga natur och reaktionsförmåga gentemot de andra energierna, betyder detta att känsloenergin i makro- och mikrokosmiska oktaver också är bindande och sammandragande. Var står den jordiska människan inför en kraft i naturen som hon på sitt nuvarande utvecklingssteg inte är i stånd att uppleva som medvetande, men som hon måste inse är en bindande kraft? Det gör hon inför den naturkraft som är världsalltets köld. Kölden är känsloenergi, och den är en kraft som överallt och alltid binder och sammanhåller det som den kommer att behärska. Men världsalltet är ju inte bara en materiekombination som är bunden av köld. Liksom känsloenergin finns i oändligt många oktaver över och under den jordiska människans mellankosmiska dagsmedvetna upplevelseförmåga, finns dess totala motsats också i makro-, mellan- och mikrokosmiska oktaver, och det är tyngdenergin. Denna framträder utanför den jordiska människans medvetandeoktaver som värme och eld, en kraft som utvidgar allt som den kommer i beröring med. Spänningsförhållandet mellan dessa båda kosmiska eller universella energier, den bindande känslan och den utvidgande tyngden, som verkar i alla mikro-, mellan- och makrokosmiska oktaver av grundenergierna, utgör grund för all livs- och manifestationskraft i alla levande väsens fysiska och psykiska utbytesorgan, varigenom de har dagsmedveten upplevelse. Och på detta sätt blir detta spänningsförhållande bakgrund för all livskraft, såväl fysisk som psykisk.

I de oktaver i vilka de jordiska människorna jonglerar med dessa båda energier i sitt medvetande, blir de bestämmande för utvecklande av psykisk livskraft. Men också för deras fysiska livskraft har spänningen mellan tyngd och känsla den allra största betydelse. Men där är det i oktaver där de framträder som eld och köld. I den jordiska människans fysiska kropp framträder spänningsförhållandet mellan den universella elden och kölden, alltså mellan tyngd- och känsloenergin, som ifrågavarande väsens normaltemperatur, vilken ju i allra högsta grad har med människans fysiska livskraft att göra. Om en människas temperatur kommer några grader över eller under det normala, kan detta märkas på ifrågavarande väsens fysiska livskraft, och det är kanske inte långt ifrån att livskraften försvinner från det fysiska planet, alltså att vederbörande väsen dör. Jordklotets normaltemperatur grundar sig också på balans mellan värme och köld, och om detta balansförhållande upphörde, om t ex värmen tog överhanden, skulle jorden få "hög feber", och det skulle kunna leda till döden för allt animaliskt liv i dess organism, däribland de jordiska människorna. Detta behöver nu människorna inte vara rädda för, även om många på grund av världssituationen kanske just menar att en sådan händelse skulle kunna vara i antågande. Världssituationen är emellertid inte uttryck för att jorden är sjuk och nära döden. Den är tvärtom uttryck för en utveckling som medvetandemässigt har med spänningsförhållandet mellan tyngd och känsla att göra.

12. Den psykiska och den fysiska balansen

Den jordiska människans normaltemperatur visar hur det har lyckats för detta väsen att genom långa tiders och många inkarnationers erfarenheter skapa en utbyteskropp med balans mellan tyngd och känsla. Detta har blivit genialitet och automatfunktion. Detsamma gäller för jordklotsväsendets vidkommande i sin spiral, därför passar vi också in i dess organism. Detta betyder att såväl klotväsendet som vi själva har bragt spänningen mellan eld och köld under kontroll och håller denna spänning i ett permanent förhållande, som är detsamma som fysisk livskraft. Det sker explosioner i organismen, men de är alla under kontroll liksom i en motor. Hjärtpuls, blodomlopp och varje rörelse i och av organismen har satts i gång av denna kontrollerade spänning. Men hur är förhållandet mellan tyngd och känsla i klotväsendets och den jordiska människans psykiska område? Är explosionerna också där genom viljan avbalanserade av den bindande känsloenergin? Det är de inte, och detta är hela orsaken till klotväsendets och den jordiska mänsklighetens nuvarande tillstånd. Men jordklotsväsendet håller på datt få denna psykiska balans i sitt medvetande och därmed få samma makt över sitt psyke som det har över sin organism. Detta kommer att ske inom loppet av kort tid ¡ sett i klotväsendets tidsperspektiv. Då kommer klotet att få kosmiskt medvetande. Det betyder ¡ sett i jordmänskligt tidsperspektiv ¡ ca 3000 år, en tidsperiod under vilken människorna skall lyckas ¡ en och en och somliga tidigare än andra ¡ att uppnå psykisk balans mellan tyngd och känsla. Det vill säga behärska sitt sinne, så att hon inte exploderar i hat, vrede och irritation, och inte heller blir ett "känslofängelse" av bitterhet, svartsjuka, besvikelse, rädsla och depression. Människans livskraft, som enligt Försynens plan skall förenas med höga andliga energier, har i de tids och rumsdimensionella världarna sitt ursprung genom tyngdens och känslans balans, och när den jordiska människan uppnår ett liknande herravälde över sitt sinne som hon normalt har över sin fysiska kropp, kommer hennes livskraft som kärlek och visdom, efter vilken hon handlar, att nå sådana höjder att man i dag skulle vara benägen att tro att det endast var en saga. Men ingen saga kan berätta något så strålande och underbart som det människorna själva skall komma att uppleva en gång när deras medvetandes tyngd och känsla är under viljans och förnuftets kontroll.

Från ett föredrag på Martinus Institut söndagen den 21 februari 1954. Manuskript till föredrag bearbetat av Mogens Møller. Bearbetningen godkänd av Martinus. Första gången införd i dansk Kosmos nr. 14-16/1968. Översättning: Rolf Nordström. Artikel-id: M1440.

© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk

Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln kan endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.