Ældre Kosmos og Kontaktbreve

 

All kunskap, också våra anlag och våra automatiska kroppsfunktioner är, skriver Martinus, en produkt av föregående inlärande. Att lära något förutsätter att återappleve det tills man erfarit tillräckligt, d.v.s. först medvetet, sedan omedvetet behärskar det. Ett anlags första stadium, som är vanligt vetande eller erfarenhet, kallar Martinus A-kunskap.

Denna A-kunskap blir grunden för individens livsyttringar. Det enda medel en individ kan reglera sin vilja med, är sina erfarenheter, sin kunskap eller det den tror sig veta. Det är därför mycket viktigt, att denna A-kunskap meddelas fullt korrekt. Om vi ser på kurva 1, som visar minnesförloppet hos A-kunskap, finner vi att den har en ganska kort, dagsmedveten varaktighet.

Denna A-kunskap kommer att reglera viljan och blir därmed omsatt i handling. Då handlingen repeterats så många gånger, att den har blivit klart medveten, och utan svårighet kan utlösas av viljan, uttrycker Martinus detta stadium som B-kunskap. Minnesförloppet hos denna B-kunskap är, som framgår av kurva 2, mera utdraget och den dagsmedvetna varaktigheten sträcker sig över en längre tidsperiod än A-kunskapen.

När en handling tillräckligt länge upprepats, blir den till en vana, d.v.s. en självständig funktion, som i vissa situationer automatiskt utlöser sig, t.o.m. utan att individens dagsmedvetna vilja medverkar. En vana är alltså en automatfunktion eller en automation, som individen utvecklat genom långvarig repetition eller övning. Att en länge upprepad repetition av en handling övergår till automatfunktion, beror på, att det i hjärnan utvecklas ett självständigt verkande centrum för denna funktion. En s.k. »betingad reflex« har utbildats. Individens dagsmedvetande blir härigenom avlastat och frigjort för nytt inlärande. När en viljeyttring i B-stadiet utförts så många gånger att den blivit en automatfunktion, som huvudsakligen kan fungera utan medveten koncentration, övergår den alltså i ett nytt stadium. Detta stadium motsvarar det vi kallar anlag, och betecknas av Martinus som C-kunskap. Förloppet illustreras med en viss generalisering av kurva 3, som visar ett permanent kunnande eller en automatfunktion.

Med denna analys som utgångspunkt, och utan annan utbilding i pedagogik utprovades vid Falks Bilskola i Stockholm en undervisningsmetod med hjälp av bilattrapper. Anläggningen kallas i det följande »körtränare».

Först nogra ord om apparaturen.

Annlägningen innehöll vid leveransen 15 st. bilattrapper, ett centralinstrument samt en 16 mm filmprojektor. Bilattrapperna var utrustade med bilens normala manöverorgan, d.v.s. gaspedal med motorsimulator, bromspedal, kopplingspedal, ratt, växelspak, handbroms m.m. Centralinstrumentet innehöll registreringsutrustning för kontroll av attrappernas manövrer. Registreringen skedde på en perforerad pappersremsa med en kanal för varje attrap. Filmprojektorn var utrustad med s.k. slingmagasin, så att filmen utan omspoling omedelbart kunde köras på nytt.

Första lektionen gavs följande innehåll:
      körställning
      rattfattning
      växling
      koppling
      igångsättning och avstannande.

Som framgår av kurvan för A-kunskap, som vi ju först måste ge eleverna, har denne en mycket kort varaktighet. Vi börjar därför endast med de två första momenten, körställning och rattfattning, som A-kunskap. Detta går till så, att instruktören sätter sig i en av attrapperna och samlar eleverna omkring sig. Därefter visar han mycket tydligt hur dessa moment går till. När de på detta sätt fått sin första A-kunskap, som enl. kurva 1 har kort varaktighet, får de omedelbart inta sina platser i attrapperna, och får där på instruktörens kommando öva de två momenten, tills de behärskar dem väl. Nu har eleverna fått en vis B-kunskap och enligt kurvan framgår, att denna har betydligt längre varaktighet än A-kunskap.

Vi lämnar så dessa två moment för att meddela kunskap för nästa moment, som är växling. Instruktören samlar återigen eleverna vid en attrapp och visar dem växlingsmomenten. När han ser, ät de fattat dem, får de återgå till sina attrapper och där öva sig på instruktörens kommando, tills de erhållit en god kunskap. Eleverna får ej göra några misstag när instruktören kommenderar snabbt.

När växlingen utförts tillfredsställande, samlar instruktören åter eleverna kring en attrapp, och går igenom nästa moment, kopplingen. På detta sätt fortsätter sedan instruktören, tills hela kunskapsvolymen gåtts igenom.

När alla moment på detta sätt hos eleverna överförts till B-kunskap, övar instruktören samtliga moment i följd på kommando. Övningen är ju upplagd så, att man under första lektionen lär sig rörelserna för att sätta igång och stanna bilen. Detta går först rätt långsamt och trevande. Man ser tydligt, att eleverna arbetar med B-kunskap, då de måste tänka fram varje rörelse eller moment.

När han ser att eleverna klarar en långsam hastighet, ökar han den med en trediedel. Det visar sig då, att eleverna i allmänhet klarar även detta. De får nu öva sig c:a 5 min. och därefter vila i 5 min. Efter rasten övar man åter med slingan under c:a 10 min. och gör sedan ett avbrott, då man övar något enstaka helt fristående moment under c:a 5 min. t.ex. rattvridning.

Dessa 5 min. pauser i övningsprogrammet är inlagda för att ge de mikrovarelser, vars medverkan är nödvändig för bildandet av anlag, tid att anpassa sig och organisera sitt arbete. Efter pausen övas åter med filmslingan under c:a 10 min. Eleverna har därmed utbildad en grad av C-kunskap, som fungerar utmärkt, även om det skulle dröja veckor, innan de kommer ut i bil och får praktisera sitt kunnande.

Som ett mått på C-kunskapen kan följande lilla historia tjäna: övningen i attrapp var i början upplagd så, att eleverna varje gång filmslingan gick runt, startade motorn genom att vrida nyckeln i botten medurs. Övningen i bil går emelertid till så, att man, när man sätter igång och stanner bilen, låter motorn gå, och därför ej heller behöver vrida om tändingsnyckeln då man starter igen. Det visade sig nu, att nyckelvridningsrörelsen hos den provelev vi hade, var mycket svår att ta bort, när den var onödig. Varje gång han skulle sätta igång bilen, åkte handen upp till tändingsnyckeln, där han vred om handen i luften en liten bit ifrån den, för att han skulle få det inlärda rörelseschemat att stämma. Det tog åtskilliga lektioner i bilen för honom att lära om, vad han en gång lärt i körtränaren. Slut satsen av detta är, att den C-kunskap eleverna fått i körtränaren, är mycket svår att få bort och ersätta med ny.

Vid jämnförelse mellan kostnaderna för undervisningen i körtränare respektive bil, visar dessa sig vara lägre för undervisningen i körtränaren.

Man skulle kanske tro, att eleverna finner undervisningen innomhus i körtränaren torr och tråkig. Det gör de emellertid inte alls. Det väsentliga för dem tycks vara, att de verkligen lär sig något och att de själva märker att de gör goda framsteg, vilket också de allra flesta gör.

Vi har här följt ett anlags tillblivelse, och sett, hur det från A-kunskap passerade över B-kunskap till C-kunskap.

Eftersom att leva innebär att bygga upp nya anlag och låta andra anlag degenerera, finner vi, att vi kan påverka vår egen utveckling i den riktning vi själva önskar. Genom att uppälska och öva olika anlag, kan vi vandra från kunskap, till kunskap, utveckla oss till genier, för att som geniala livskonstnärer, vilka genom att vara till glädje och nytta för andra levande väsen, är med om att skapa den ljusa och kärleksfulla framtid, då människorna, genom sina fullkomnade kunskaper om livslagarna och sin kärlek till nästan, kommer att leva i en värld av fred, ljus och harmoni.