Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Kosmos 1957/Årsskrift side 42
S. T. Hultman:
Livets religion i teori och praktik
 
Några erfarenheter från försök att sprida kunskap om Livets Bog och dess förkunnelse.
Den som i sin egen f.n. aktuella fysiska tillvaro nått fram till eller nåtts av Martinus förkunnelse i Livets Bog och förunnats möjligheten att med både tanke och känsla kunna införliva den med sitt innersta själv, som upplevt hela sitt varande genomströmmas av dess inspirerande, livgivande kraft, blivit räddad från tillfällig undergång och pånyttfödd till en ny livssyn därav, kan ej undgå att fyllas av ett oemotståndligt behov att föra förkunnelsen vidare. De flesta som upplevt mötet med Livets Bog på detta eller liknande sätt lär ha genomgått en nybörjar-period, då de i nyväckt entusiasm intet ont anande ropat ut sin glädje från hustaken och okritiskt översköljt både sina närmaste och mer avlägsna personer i sin livskrets med sina nyförvärvade och ännu osmälta kunskaper. I detta skede möts man av många bittra och svåra men ytterst lärorika besvikelser. Den viktigaste lärdomen är, att man har små utsikter att lyckas lära ut en livskunskap som man ej själv åtminstone börjat kunna lära sig leva, livshandla efter.
Med tiden lär man sig allt bättre undvika att påtvinga andra människor kunskaper, som de varken behöver eller kan använda, lär sig ge dem vidare i små och försiktiga doser till dem man tror vara mogna för dem. De som redan äger en hållbar, personlig livsförankring antingen i en religiös övertygelse, i ateism eller i oreflekterat direktlevande bör man lämna helt i fred för alla omvändelseförsök.
Ju mer man lär sig »A och O« i Livets Religion: Den Totala Toleransen, desto bättre lär man sig också förstå den oförståelse som ingen undgår att möta i sina egna förkunnelseförsök. En annan erfarenhet är, att man bör försöka lära sig lika många variationer i sin kunskapsförmedling som det antal människor man söker förmedla dem till, i en skala som sträcker sig från livshandlande – utan teori – till enbart teoretiska samtal.
Målet för all kunskapsförmedling av denna art bör nog vara att visa dem man bedömer som mottagliga för Livets Religion vägen till en egen direktkontakt med kunskapens källa: Martinus åndsvidenskabelige Institut. I detta arbete har tidsskriften »Kosmos« ofta varit till stor hjälp.
För att detta bidrag till »Kosmos« om möjligt också skäll bli till en viss nytta i vår kunskapsförmedling, följer nu några exempel på erfarenheter som många redan själva upplevt, andra kanske kan ha nytta av att bli förberedda på samt några perspektiv som visat sig vara tankeväckande.
De negativa erfarenheterna, motstånden, möter man först och oftast i sin vanliga miljö. De skiftar från svår förargelse, förakt, beskyllningar för högmod, omdömes- och kritiklöshet, dumhet, lättsuggestibilitet, fantasteri över häpnad, kyla och isolering till roat, nedlåtande medlidande och milt överseende. Av dessa reaktioner lär man sig sanningen i ordspråket: »Tala är silver, tiga är guld«. Typiskt för dessa motstånd är, att de kommer från personer med en stelnad, oelastisk livsuppfattning, från medmänniskor som dömer åsikter och meningar, vilka de är obekanta med och ej ens vill besvära sig med att själva fördomsfritt försöka utforska.
De positiva erfarenheterna, bejakelserna, möter man inte förrän betydligt senare. De är sällsynta och uppträder oväntat, utan föranmälan, förefaller ha sökt sig fram »av sig själva«, är ibland resultatet av ens eget »impulshandlande«, kommer från de mest överraskande håll, skänker en kontakt med helt nya miljöområden och når en i regel från hårt livsprövade medmänniskor, som ännu ej hunnit stelna i sin livsform, i bitterhet, förtvivlan eller totalpassiv livsresignation, från människor som är ensamma och olyckliga men fortfarande sökande. Dessa »sökare« lär man sig med ökad erfarenhet känna igen och lyckas ofta ge dem impulser till fortsatt sökande i riktning mot Livets Religion, eftersom de flesta av dem lämnat både formalreligiös och materiell (rationell, ateistisk) trosförmåga bakom sig, bittert upplevt saknaden av en för deras tanke fattbar livsåskådning och – sist men icke minst – ännu ej upphört söka en förklaring till det skenbart oförklarliga »lidandets problem«, i synnerhet mänsklighetens gemensamma lidande, som plågar dem mer än deres personliga miljöbekymmer.
Till de perspektiv som kan leda till eftertanke och en omprövning av det slentriantänkande som grundar sig uteslutande på vår fysiska verklighetsuppfattning hör påvisandet av likheten, parallelliteten, analogien, mellan den fysiska strukturen i stjärne- och atomvärldarna, i makro- och mikrokosmos. Ett nyttigt tanke-experiment är att försöka tänka sig själv förminskad till formatet hos en invånare på ytan av en elektron kretsande kring kärnan i en av de atomer som sammansätter ens egen fysiska organism och att samtidigt se sig själv i samma situation i relation till en människa av universell storlek. Ett annat tankeväckande perspektiv är att försöka göra en jämförelse mellan och ett sammanförande till ett helt av den impulsglesa kosmiska strålning vi lärt oss registrera med »Geiger-räknare«, vårt jordklots gravitationskraft, dess magnetisk kraftfält och den koncentrerade atomkraft vi helt nyligen funnit en metod att frigöra. Detta tankeperspektiv kan ge oss en aning om den outtömliga och alltgenomträngande skaparkraft som »yttrar sig« i allt och alla, vilka former av liv (fast, flytande, gas- eller strålformat) den än för vår tillfälliga verklighetsuppfattning »klär« sig i, den Livets Högsta Moderenergi som tillförsäkrar vart och ett av sina »barn«, sina delyttringar eller individuella kraft-koncentrat en evig, individuell förmåga av livsupplevelse i eviga växlingar mellan gemenskap och splittring, mellan fullkomlighet och ofullkomlighet, mellan Ljus och Mörker, »Himmel« och »Helvete«, i »sig evigt erfarenhetssökande stigande spiralkretslopp. I denna sig evigt förnyande »rörelse uppåt« kan ingen livsenhet någonsin undgå sin »skapelsebestämmelse«: att fungera som en nödvändig och oundgänglig del av en helhet, av »något« större« samtidigt som den själv är den »samlande kraften« för »något mindre«, ej heller att »under tiden« uppleva sig själv som ett livsmedvetandes-centrum och förnimma sin förmåga, sin delvis fria vilja att efter eget behag och bedömande skapa, utforma och måla sin egen personliga »livskolorit« under sin oavbrutna väg från eller till den totala skapelsegemenskapens ljuskulmination; N.B. utan att kunna undgå följderna av sina egna handlingar, »skörda sin egen sådd«, utan att kunna befria sig från sin självskapade Karma.
Jämförelsen mellan det »stora« – makrokosmos – och det »lilla« – mikrokosmos – samt insikten om vår egen ( = alla livsenheters!) uppenbara fysiska placering »i mitten« – mellankosmos – kan ibland få oss att fatta det relativa i fysiska mått, det ologiska i att låta sig nöja med en livsåskådning som grundar sig på enbart fysiska iakttagelser, på en fysisk värld, där allt är i ständig rörelse, i ständig förändring, en värld som saknar den fasta punkt varifrån rörelsen kan registreras, den levande varelsens jagmedvetande.
Ytterligare ett skäl till att fysiktänkandet nu är moget för avskrivning som livsåskådning är vår kunskap om, att våra fysiska sinnen förser oss med en verklighetsbild som är hämtad endast från en försvinnande liten del av ett våglängdsområde i tillvarons oändligt stora vibrationsspektrum.
Ett tänkande efter dessa linjer kan ibland hjälpa oss inse, att den fysiska verklighet som förefaller oss så konkret, så oundvikligt påtaglig, i själva verket grundar sig på ett »illusoriskt«, tillfälligt perspektiv i vårt synsätt, är ett av del-tillstånden, det fysiska, materiella, i vårt ständigt vidarelöpande individuella tillvaroskretslopp från eller till fullständigt livsmedvetande. Det kan få oss att börja fatta, att individen, livsenheten, är ett icke-fysiskt, »strålformat«, andligt, oförstörbart kraft- eller energikoncentrat – evigt »inkopplat« i Livstotalitetens kraftfält –, som under sin fysiska mörkerpassage har förmågan att växelvis nyskapa, uppbygga, utnyttja och förslita fysiska livsredskap och ej upphör med denna livsverksamhet (via köns-splittringens nödvändiga, fysiska parningsmetod), förrän dess fysiska erfarenhet blivit helt mättad, d.v.s. dess fysiska livsyttringar befriats från delegoistiskt livs-motarbete. Först när denna utvecklingsnivå nåtts och individen funnit sin egen högsta tillfredsställelse i samarbete med helheten, har den nått fram till det tillstånd Bibeln betecknar som »Människan i Guds avbild«. Först i detta skede av livsmognad (då köns-splittringen utjämnats, då vi utvecklats från halva till hela människor) blir vi återskänkta förmågan att fullständigt efterleva den önskan vi lära oss uttrycka i bönen: »Ske icke min vilja, utan Din!« först då har vi äntligen åter levt oss ut ur vår kosmiska skendöd, ur tillvarons natt- eller vinterskede, ur »helvetet«, utvecklats ur vår »materieinveckling«.