Ældre Kosmos og Kontaktbreve

NÄR DETTA SKRIVES, är det ett år och sju månader sedan jag på ungefär sex veckor, under all tillgänglig fritid, läste alla fem banden av Livets Bog i ett sammanhang utan avbrott. Eftersom en sådan sträckläsning av Martinus huvudverk sagts mig vara ovanlig och innebära en erfarenhet som skulle kunna vara av intresse för läsekretsen, har man bett mig att sammanfatta mina intryck i en artikel i denna tidskrift. Uppgiften är svår, eftersom det ju övervägande gäller ett »inre« skeende. Resultatet kan därför endast bli ett mycket ofullständigt återgivande av det som hänt, vilket jag vill be om överseende med.

Min berättelse förutsätter en viss bakgrund av personliga uppgifter, vilka dock kommer att inskränkas till ett minimum. Om min personliga livsväg före mötet med Livets Bog tror jag det är tillräckligt att säga, att jag råkat bli född »under en lycklig stjärna«. Min organism har i stort sett fungerat väl både fysiskt och psykiskt. Framför allt har den blivit utrustad med en utpräglad fallenhet för att genom läsning tillgodogöra mig kunskaper som fångat mitt intresse. Det danska skriftspråket har aldrig berett mig några svårigheter, eftersom jag redan från tidig barndom lärt mig läsa norska. Min uppväxtmiljö har varit ovanligt god ur materiell synpunkt, ur psykologisk, andlig eller »inre« synpunkt samtidigt rikt stimulerande och komplicerad. Min levnadsbana har från skoltidens slut fortsatt att förlöpa »automatiskt« och har till slut fört mig fram till en verksamhet som barnläkare, ett yrke som skänkt ett stort mått av arbetsglädje. Trots alla dessa sällsynt goda yttre livsförutsättningar hade jag aldrig lyckats nå en bärande andlig grund. Ända sedan min tidiga barndom hade jag förgäves sökt den mening i tillvaron, som jag på något dunkelt sätt ända var övertygad måste finnas, i synnerhet som jag alltid haft en utpräglad känsla av och aning om ett organiskt samband med naturen. Alla försök att nå fram till en religiös tro hade varit förgäves, eftersom inga religionsformer kunde tillfredsställa mitt förnuft. Den österländska reinkarnationsläran föreföll mig mest logisk och rättvis, men min utpräglade individualkänsla vägrade att acceptera ett diffust utflytande i Nirvana som ett tillfredsställande slutmål för individernas oerhörda ansträngningar och lidanden. Flera dödsfall i min omedelbara närhet, första gången vid 19 års ålder, som träffade mig som formliga »dråpslag«, bidrog till att mitt sökande efter en lösning på tillvarons mysterium gång på gång på nytt intensifierades. Detta sökande förde mig slutligen till, först ett teoretiskt, därefter ett praktiskt studium av psykoanalys, eftersom jag med tiden blivit allt mer övertygad om, att livsproblemens lösning måste ligga dolda i mitt eget undermedvetande. Vid mitt möte med Martinus förkunnelse befann jag mig, sedan omkring två år tillbaka, själv som patient i en psykoanalys.

På nyåret 1954 hade den utveckling som här koncentrerat skildrats fört mig fram till ett livsläge, som trots sitt goda »yttre« kulminerade i en fruktansvärd och till synes hopplös förtvivlan, som till slut, trots min hårt tillkämpade, envist och ängsligt bevarade individualitetskänsla, för första gången i mitt liv bokstavligen fick mig på knä i en desperat och förtvivlad bön om hjälp till den okända makt som jag länge teoretiskt insett måste finnas – som jag, i synnerhet under tiden straxt före denna händelse, på alla möjliga sätt anklagat och upprest mig emot, för att den – enligt min mening – ordnat tillvaron så fruktansvärt illa, fylld av oändliga mängder meningslöst lidande, elände och »allas kamp mot alla« som den föreföll mig, men en makt som jag aldrig lyckats nå någon direkt, personligt upplevd, tydlig kontakt med. Då skedde det första »undret«! Som en omedelbar bönhörelse fick jag ett direkt tecken på existensen av en även för mig själv personligt styrande makt, som jag så bittert saknat och misströstat om att någonsin lyckas nå, ett tecken vars närmare beskrivning saknar allmänt intresse och därför här utelämnas. Ett par månader senare fick jag – efter en lång kedja av till synes tillfälliga sammanhang – alla fem banden av Livets Bog i mina händer.

Det är naturligtvis omöjligt, hur mycket man än ibland önskar motsatsen, att till någon annan människa lyckas fullständigt förmedla den genomgripande personliga upplevelse mötet med Martinus förkunnelse blev för mig, men jag vill försöka ge några liknelser. Upplevelsen kommer mig att tänka på den känsla som måste fylla en nästan till döds törstande ökenvandrare, som äntligen nått fram till oasens livgivande källa och i djupa klunkar får släcka sin brännande törst med klart, friskt och kallt vatten. Den intensiva glädjen i läsningen liknar också, vad många av oss kände, när vi som barn och ungdomar helt gick upp i, blev fullständigt hänförda av Jules Verne eller någon annan författare med förmåga att fängsla både tanke och känsla, och medan vi läste kände oss som förda till en ny värld. En annan liknelse är den glädje som måste gripa en människa som i hela sitt liv försökt foga samman ett oerhört fängslande men enormt stort pussel (men ej lyckats komma längre än till hopsättningen av några delvis begripliga smådelar, ej lyckats finna ramen eller de stora felande mellanstycken som skulle givit henne ett begrepp om, vad pusslet skulle föreställa), som – efter att ha varit nära ett totalt sammanbrott av förtvivlan över sin oförmåga att sätta samman alla de bitar som bevisligen fanns där och bara låg och väntade – får ett besök av en vän som känner lösningen, hjälper henne at fullborda pusslet och skänker det ett innehåll. Snart ligger bilden där hel framför hennes ögon, klar och strålande i sin innerligt efterlängtade skönhet och meningsfullhet. Den tid som närmast följde mitt direkta möte med Livets Bog blev, som var och en kan förstå, ej särskilt angenäm för min omgivning och i synnerhet inte för min familj. All tid, som mitt arbete, andra absolut nödvändiga livsuppgifter och ett minimum av sömn lämnade fri, ägnade jag åt att läsa.

Jag blev som »besatt« av böckerna, stormade, virvlade, flög, jagade genom texten, sög till mig den genom alla »andliga porer«, absorberade den med hela min tankeförmåga. Jag kände mig som om jag varit en sedan länge uttorkad brunn, som på nytt mer och mer fylldes med kallt, klart och rent grundvatten; som någon som varit nära att kvävas, men nu i sista ögonblicket återigen fick andas in sval, frisk, saltmättad havsluft. Det gick så fort att läsa, att jag aldrig hann fästa mig vid språkets form, eftersom jag tog till mig hela meningar och ibland hela stycken på en gång. Aldrig någonsin tidigare i mitt liv hade jag upplevt en liknande läsning. Textens innehåll och tankegångar steg liksom levande fram direkt ur bokens sidor utan ordens förmedling, smälte liksom av sig själva samman till en helhet.

Medan jag befann mig i tredje bandet och en morgon just fått lösningen på treenighetens problem till skänks, upplevde jag en kort stund senare – vid klart medvetande och sysselsatt med något så vardagligt som att raka mig – en fullständigt oväntad, plötslig påverkan »utifrån« närmast liknande en »långsam« blixt eller elektrisk ström, som passerade från hjässan till fötterna och som kom mig att sjunka ihop på golvet, fortfarande vid fullt medvetande. De övriga detaljerna kring denna händelse är av en så nära personlig art, att de här måste utelämnas. Som en sammanfattande karakteristik av upplevelsen kan sägas, att den verkade som en både psykisk och fysisk chock, gav en nästan till smärta stegrad obeskrivlig lyckokänsla, skänkte en egendomlig sensation av, att varje enskild cell i organismen plötsligt blivit självständigt och medvetet levande, samtidigt medvetna både om varandra och »mig själv«, som de liksom jag i samma ögonblick fått uppleva, att vi ej längre var ensamma och isolerade varken från varandra eller från en »högre kraftkälla«. – Efter denna händelse intensifierades mitt studium ytterligare och lämnade mig, när jag slagit igen femte bandet, i en så förbryllande egenartad och sammansatt, fullständigt ny och ovan sinnesförfattning, att den helt enkelt ej kan beskrivas.

Perspektivet på vad som hänt i fortsättningen är ännu så länge alltför kort eller för litet, för att den följande tiden fram till den nuvarande skall kunna tillräckligt väl överblickas och tillåta några slutsatser av allmänt intresse. Om tidskriftens redaktion anser, att mina erfarenheter längre fram i tiden kan ha något av värde att tillföra läsekretsen, vill jag dock gärna återkomma.