Ældre Kosmos og Kontaktbreve

högintellektuella, mänskliga tillvaron, så har hon i sig två mentala naturer, nämligen de degenererande "djuriska" anlagen och de begynnande eller spirande "mänskliga" anlagen. Ibland kunna de "djuriska" anlagen behärska individen, medan vid andra tillfällen de "rent mänskliga" anlagen äro viljebestämmande i samma väsen. Då de "djuriska" anlagen försätta individen i kamp och strid med livet och "nästan", medan de rent högintellektuella eller mänskliga anlagen bringa individen i harmoni med livet och nästan, och då denna sista manifestationsform är densamma som den, som tar sig uttryck som "Guds vilja" i "himmelen", så är den fjärde tankekoncentrationen i "Fader vår" således detsamma som en bön om, att de högintellektuella eller rent nästa-kärleksfulla anlagen måtte bli så starka i ens mentalitet, att de alltid komma att utgöra det överlägsna viljebestämmande momentet i ens manifestationer. Detta vill med andra ord säga att man beder om, att all själviskhet eller varje härunder hörande, icke livsbetingande önskan eller begär om personliga fördelar som man kanske hyser måtte bli totalt ignorerad av försynen till förmån för uppfyllandet av en vilken som helst livsbetingande eller nödvändig önskan, som kan vara aktuell hos ens "nästa". Den fjärde tankekoncentrationen i "Fader vår" skapar sålunda en underbar inställning av mentaliteten på den gudomliga viljan. Det var inte så märkligt att världsåterlösaren bad:

"Fader, ske icke min utan din vilja".

Den femte tankekoncentrationen i "Fader vår" lyder: "Vårt dagliga bröd giv oss i dag". Även med denna tankekoncentration har individen fått ett stort hjälpmedel i sina händer. I djurrikets zon är livets upprätthållande baserat på kamp. Det är i denna zon som principen, "den enes död är den andres bröd", kulminerar.

För jordmänniskorna gäller det ännu i utomordentligt stor utsträckning att man måste kämpa för att leva, liksom den gamla traditionen att "du skal äta ditt bröd i ditt anletes svett" är lika allmängiltig. Så länge jordmänniskorna i så stor utsträckning som fallet är måste "arm. båga" sig fram för att tillägna sig det "dagliga brödet", vilket vill säga uppfyllelsen av de mest nödvändiga betingelserna för upprätthållandet av det normala livets hälsa och välbefinnande, så länge kommer ju den som har de vassaste "armbågarna", i detta fall alltså den som har de största fysiska krafterna, den som är mest slipad, hänsynslös och brutal eller okänslig inför nästan, att bli den part som behärskar tillgången till de levande väsendenas fysiska livsvärden. Därför blir det i samma utsträckning en nådesak för det mindre "armbågsvassa" väsendet att av denna härskande part få den livsviktiga tillgången till dessa värden, i all synnerhet som ifrågavarande härskande part stundom alls inte känner någon som helst form för mättnad i sitt begär efter att besitta värdena. Vi möta ju också inom den jordiska mänskligheten den egendomliga synen, at några enstaka väsen kvävas i ödslande, frosseri, försoffning och överkultivering, allt uteslutande baserat på kolossala rikedomar, på hundraden och åter hundraden av hems eller tusenden av medväsens livsförnödenheter, vilka blivit ovannämnda matadorers "legitima egendom". Att dessa tusenden av medväsen endast kunna få tillgång till livsförnödenheterna genom att drygt skatta till nämnde innehavare av den "legitima egendomsrätten" eller livsförnödenheternas "legitima" upphov, så länge denne ännu är omättlig eller glupsk i sitt begär efter att äga, det är naturligtvis självklart. Detta skattande till livsförnödenheternas "legitime" ägare stannar ju heller inte vid någon som helst rimlig gräns utan tar sikte på en total utplundring av allt och alla till förmån för upphopandet av ytterligare mängder av rikedomar för dessa "armbågsvassa" väsens fötter, varigenom nya och ännu mera drastiska utplundringar kunna sättas i verket. Att detta förhållande måste leda till fattigdom, nöd, elände och svältdöd för millioner andra väsen inom det jordmänskliga samhället har länge varit ett ovedersägligt faktum. Det är inte så underligt att dessa väsen ropa till Gud om att få sitt dagliga bröd. Att denna bön också är i kontakt med den gudomliga viljan blir till faktum genom den omständigheten, att samma gudomliga vilja för länge sedan börjat likvidera det ovannämnda olyckliga förhållandet beträffande livsförnödenheterna och deras fördelning. Det har uppstått regeringer, statsstyrelser och överheter som ta i tu med administrationen av värdena, och tillgången till livsförnödenheterna kommer mer och mer under kontroll. Lagar stiftas som skola beskydda den svage och mindre armbågsvasse mot den mera armbågsvasses glupska, men i form av "legitim affärsverksamhet" camouflerade utplundring och röveri. Att denna utveckling av överhet eller statsmyndighet inte skall stanna, förrän den fullständigt garanterar varje människa lika tillgång till de naturnödvändiga livsförnödenheterna och omöjliggör varje form av materiell fattigdom, svält och eländighet liksom varje form av samhällsskadligt ödslande, frosseri eller annat missbruk av de fysiska livsvärdena eller materiella värdena, det är ju ett ideal som mer och mer ofrånkomligt bildar fundamentet i alla de moderna politiska rörelserna och stridigheterna. Jo, den gudomliga viljan är starkt i färd med att skapa bönhörelse på den femte tankekoncentrationen i "Fader vår".

Att bedja om att fä det dagliga brödet är således inte bara just detta att bedja till Gud om en ögonblicklig hjälp

 

Note: Resten af dokumentet blev ikke bragt i Kosmos, men her følger teksten fra 1981-udgaven:
 

i en plötsligt inträdande fysisk situation, där möjligheten till hjälp på annat sätt synbarligen omintetgjorts och i vilken situation en sådan bön naturligtvis är i högsta grad på sin plats - utan den är också i sin djupaste, kosmiska natur en total inställning av den bedjandes vilja till kontakt med den upphöjda gudomliga viljan för skapandet av det fullkomliga samhällssystemet eller upprättandet av det riktiga människoriket på jorden.

Därnäst har vi den sjätte tankekoncentrationen i "Fader vår", som uttryckes så: "Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro". För den moderne andlige forskaren kan måhända denna tankekoncentration i "Fader vår" låta litet överflödig eller meningslös. Då studiet av den gudomliga världsplanen eller livet visar oss, att "allt är mycket gott" och att ingen i själva verket kan lida orätt eller göra orätt, så kan ju ingen komma i en sådan situation att det kan bli tal om någon skuld, d. v. s. en "synd" eller "orätt" som man begått mot någon och som man därför i absolut mening skulle vara pliktig att bedja om förlåtelse för. Men då det ju är ett kosmiskt väsen som anbefaller denna tankekoncentration som ett led i den bedjandes bön, vore det inte logiskt att antaga, att koncentrationen i fråga skulle vara en illusion eller en produkt av övertro. Det måste alltså finnas en fullständigt logisk grund för anbefallandet av denna bön i "Fader vår". Vilken kosmisk sanning eller absolut realitet kan då ligga gömd i denna ytligt sett missvisande ordform? Ja, är det inte så, att denna bön skall råda bot på "samvetsbetryck" eller "skuldmed-vetande"? Är inte ett sådant "samvetsbetryck" eller "skuldmedvetande" i sin värsta form ett av de allra största själsliga lidanden som kan vederfaras en jordmänniska? - Är det inte just detta, som i form av "dåligt samvete" pinar den döende på dödslägret, ger honom en kvalfull död och skapar hans "skärseld" efter döden? - Kan inte samma "dåliga samvete" skapa olyckliga tillstånd på många andra av livets områden, såsom i äktenskapet, i vänskapen, i förhållandet till överordnade, underordnade och likställda? Ja, kort sagt, ödelägger det inte individens alla eljest lyckliga och harmoniska förhållanden till nästan, om det inte får utlopp i form av skuldmedvetande och bön om förlåtelse? - Representerar den moderne andlige forskaren något undantag härifrån? - Kan han med sitt höga teoretiska vetande göra sig fullständigt immun mot eller vara själsligt oberörd av varje slags obehag eller olycka som han eventuellt kommit att åsamka sin nästa? Kan han överlägset lugna sig med att denna händelse, detta obehag eller denna olycka var hans nästas "eget öde", d. v. s. en verkan, som hans nästa varit den ursprungliga orsaken till, varför samma nästa inte kan ha det minsta krav på någon ursäkt från hans sida? - I så fall har den andliga forskningen ännu inte blivit något allvarligt problem för denne andlige forskare utan är bara ett behagligt tidsfördriv, ett slags teoretisk käpphäst, bakom vilken han för sig själv och andra söker bortförklara sin ännu förefintliga stora brist på nästa-kärlek. Den brist på nästa-kärlek, som avslöjas genom en sådan hållning inför oriktiga handlingar mot nästan, röjer nämligen hos vederbörande en primitivitet som hör hemma på utvecklingsstadier, vilka står långt under den ädle troendes och vantroendes stadium i allmänhet. Skulle inte envar av dessa sistnämnda bli mer eller mindre olycklig i varje situation, där han råkat åsamka en annan varelse stor olycka eller stort lidande? - Skulle det göra nämnvärt till eller ifrån, om han alls inte medvetet hade avsett denna olycka för nästan utan helt oavsiktligt kommit att vålla den? - Finns det inte exempel på, hur förare av bilar eller andra fortskaffningsmedel rent av fått själsliga sammanbrott i situationer, där de med sina fordon kommit att lemlästa eller döda andra människor, ehuru skulden till olyckan alldeles uppenbart legat till hundra procent på den förolyckades sida? - Nej, tro för all del inte, att den sjätte koncentrationen i "Fader vår" så lätt blir överflödig. Vi ser alltså här, att för den sympatiskt eller kärleksfullt inställde individen kan inte ens det förhållandet, att han fysiskt sett uppenbarligen är helt utan skuld, förhindra en mer eller mindre påtaglig kris eller sorg över att han blivit det utlösande redskapet för sin nästas olycka.

Men när denna uppenbara oskuld inte ens kan lugna det med nästa-kärlek mindre begåvade väsendet, hur kan man då tro, att en sådan uppenbar oskuld skulle kunna lugna det i nästa-kärlek långt mer mogna väsendet?

Nej, saken är den, att problemet i sin djupaste kosmiska analys inte alls är en fråga om skuld eller oskuld utan i stället en fråga om kontakt med ens eget självs allmänna tillstånd eller nästa-kärleksstandard. Denna standard utgör området för vad man kan nännas göra mot sin nästa, och den standarden är mycket individuell. Somliga väsen kan nännas åsamka sin nästa svåra mentala och kroppsliga lidanden, medan andra väsen inte tillnärmelsevis kan tillåta sig ett sådant uppförande gentemot medväsendena. Ja, finns det inte rent av väsen, som hellre vill lida själva än åsamka andra det minsta lidande?

Väsendena tillhör således skilda, högre eller lägre, former av nästa-kärleksstandard. Men gemensamt för dem alla är, att om de påför sin nästa skada eller lidande och därvid underskrider sin speciella kärleksstandard eller normen för vad de eljest kan nännas åsamka sin nästa av obehag eller lidande, så kolliderar de med denna sin vanliga eller verkliga medvetenhetsstandard. Då denna medvetenhetsstandard åter är detsamma som deras allmänna mentala tillstånd, kolliderar de alltså genom handlingen i fråga med sitt allmänna tillstånd. De blir mentalt sjuka. Och deras sjukdom kallar vi "samvetskval".

Samvetskval är alltså detsamma som förnimmelse av "ånger" och "skuldkänsla" för det obehag eller lidande man åsamkat sin nästa. Man känner sitt handlande som en begången "synd" eller "orätt" mot nästan. Denna känsla låter sig inte väsentligen ändras genom medvetandet, förklaringen eller övertygelsen att man är oskyldig. Endast det mycket kärlekslösa eller föga skuldmedvetna väsendet kan bedyra sin "oskuld" med hjälp av de kosmiska analyserna eller vetskapen om att varje väsen är sitt eget ödes första egentliga utlösare, orsak eller upphov. Det mycket kärleksfulla och därför mycket "skuldmedvetna" väsendet kan inte lugna sig med denna blotta vetskap om kosmisk oskuld.

Då samvetskval alltså, som här framhållits, gör sig gällande hos det kärleksfulla väsendet även i situationer där vederbörande fysiskt sett är helt utan skuld, liksom det också gör sig gällande hos det kosmiskt medvetna väsendet, för vilket det för länge sedan blivit till realistiskt vetande att ingen kan lida orätt eller göra orätt, så blir det ett faktum, att samvetskval inte blott och bart beror på skuldbelastning eller skuldförnimmelse, utan att det måste vara uttryck för någon annan, av absolut skuld eller oskuld helt oavhängig, djupare liggande, normal själslig företeelse. Denna företeelse vill jag här kalla individens "medvetenhetsaxel". Då denna "axel" är den för individens utvecklingsstadium normala harmonin i växelverkan mellan de egna medvetenhetsenergierna och omgivningens, med väsendenas och därmed "nästans" energier och sålunda utgör fundamentet för vederbörandes mentala eller själsliga allmäntillstånd, så kommer naturligtvis detta allmäntillstånd att störas i samma mån som "axeln" kommer ur balans. Man måste således förstå, att "axeln" har en bestämd "lutning", som håller väsendets medvetande i en för dess normala välbefinnande passande kontakt med den mentala struktur som utgör fundamentet för universums högsta, eviga lagar och styrelse (Guds medvetande), på samma sätt som jordens axellutning utgör den för jordklotets nuvarande välbefinnande (dess invånares normala utveckling och erfarenhetsskapande) nödvändiga kontakten med solen. Denna väsendets normala mentala "axellutning" är således detsamma som dess normala inställning till dess nuvarande speciella utvecklingsstadium, vilken inställning åter är detsamma som dess tillfredsställelse med ifrågavarande stadiums speciellt utmärkande företeelser. Med andra ord: en individs normala mentala "axellutning" är detsamma som den manifestationsform eller medvetenhets-utveckling som är hans stadiums högsta ideal. Detta ideal är således individens högsta mentala balanspunkt eller normen för hans normala viljande och kunnande. I denna balanspunkt har vi alltså den ovan nämnda kärleksstandarden för väsendet eller området för vad det kan "nännas" göra gentemot sin omgivning eller med väsendena och tingen. Den mentala "axellutningen" är högst olika hos olika väsen. Jämvikten mellan rovdjurets och omgivningens mentalitet har en annan balanspunkt än jämvikten mellan de växtätande djurens och omgivningens mentalitet, liksom medvetandets "axellutning" eller jämvikt mellan t.ex. en huvudjägares och nästans mentalitet är en helt annan än jämviktspunkten mellan världsåterlösarens och nästans medvetande. Men vi vet ju, att hur olika väsendenas standard än visar sig vara med avseende på vad de "nänns" göra gentemot nästan, så innebär den likväl för var och en den för tillfället rådande, högsta normaliteten. Att den inte blir kvar där utan rör sig framåt mot en högre och högre moralitet eller kärleksstandard är ju endast vad vi redan känner till som "utveckling".

Utveckling är således endast en normal förändring av den mentala "axellutningen", en normal förskjutning av förhållandet mellan väsendet och Gudomen. Alla levande väsen är alltså genom sin mentala "axellutning" själsligt, organiskt rotfästa i ett bestämt förhållande till Guds medvetande (omgivningen och nästan), alldeles på samma sätt som himlakropparnas inbördes förhållanden och banor i rymden är bundna vid jämvikten i växelverkan mellan deras ömsesidiga energiutrustning i den oändliga rymden. Denna jämvikt kommer alltså till synes i deras "axellutning". Också himlakropparnas "axellutning" undergår en normal förskjutning. Polerna flyttar sig. När denna förskjutning försiggår på normalt sätt, förekommer ingen störning i allmäntillståndet i klotets liv. Men om det inträffar, att klotet plötsligt kommer för nära en annan himlakropp, så kommer dess normala axellutning att störas av den främmande kroppens dragningskraft, och en oerhörd förödelse med jordskalv, cykloner och översvämningar blir följden för dess levande väsen. Ja, själva klotet kan i värsta fall totalt splittras och förbrännas och således försvinna från det fysiska planet.

Men liksom det finns onaturliga axelförskjutningar hos himlakropparna så finns det också onaturliga "axelförskjutningar" hos de övriga existerande levande väsendena, t. ex. hos jordmänniskan.

Medan det vid den naturliga eller normala "axelförskjutningen" (den normala utvecklingen) inte inträder någon störning i individens allmäntillstånd, kommer däremot den onaturliga "axelförskjutningen" att medföra en störning i allmäntillståndet, vilken i värsta fall även här kan bli en fysisk, dödsbringande katastrof för individen. Denna onaturliga förskjutning av "axellutningen" beror liksom hos himlakropparna alltid på en för stark påverkan från krafter i omgivningen. Denna alltför starka påverkan utifrån ingriper plötsligt i stabiliseringen av den för väsendets normala välbefinnande nödvändiga "axellutningen", varefter de främmande krafterna, allt efter sin överlägsenhet, behärskar väsendets medvetande och leder det mot katastrof eller lemlästning. Det är dessa främmande krafters övertag vi märker i form av "samvetskval", "skuldbelastning" eller "skuldmedvetande". Men det är också dessa krafters förskjutning av den normala "axellutningen" som ligger till grund för sinnessjukdom och sinnesslöhet eller, kort sagt, för alla mentala abnormiteter.

För samvetskvalets eller skuldförnimmelsens vidkommande gäller blott att individen upptäckt sin abnorma själsliga förskjutning.

Vi har således alla en viss bestämd mental "axellutning", som betingar vårt mentala balansförhållande eller den medvetenhetsmässiga harmonin mellan oss själva och vår omgivning. Om vi nu t. ex. råkar åsamka vår nästa en större eller mindre lemlästning eller ett obehag som ger oss samvetskval eller skuldmedvetande, vill detta alltså säga att vi utlöst en handling, som öppnar vägen till vårt medvetande för främmande mentala energier. Det är självklart, att tillströmningen av främmande energier snabbt förskjuter vår normala mentala "axellutning" (vår normala förnimmelse av ett gott förhållande till omgivningen eller nästan). Ju mer "axellutningen" förskjutes, desto mer kommer vi bort från förnimmelsen av att besitta den normalitet, som ensam betecknar kulminationen av vårt normala mentala allmäntillstånds högsta sundhet, vilket i sin tur är detsamma som den naturliga glädjen i att vara till.

Glädjen i att vara till, vilket alltså vill säga den för ifrågavarande utvecklingsstadium avpassade lyckokänslan (det för stadiet gällande allmänna välbefinnandet), är således en själslig, organisk funktion. Den är frukten eller verkan av en för just denna upplevelseform harmoniskt avpassad växelverkan mellan individens medvetenhetskrafter och naturens och medväsendenas allmänna livsyttringar (Guds medvetenhetsyttringar).

Allt som kommer in under begreppet "samvetskval" är alltså detsamma som främmande energiers okontrollerade passage in i individens medvetenhetsområde, där de genom sin okontrollerade frammarsch förrycker balanspunkten för den harmoniska växelverkan mellan individens egen och omgivningens energier, som är betingelsen för det normala mentala välbefinnandet. Denna okontrollerade inmarsch av främmande energier skapar en annan balanspunkt i växelverkan mellan energierna i ifrågavarande väsens medvetenhetsområde. Därvid uppstår en konflikt mellan vad individen vill och vad han kommer att utlösa. Det är en sådan situation som Paulus uttrycker med orden: "Ty det goda jag vill, det gör jag icke, men det onda jag icke vill, det gör jag". Det "goda", som Paulus ville, uttrycker den normala balanspunkten i växelverkan mellan hans egen och omgivningens och därmed också nästans energiutveckling. Det betecknar således hans normala mentala "axellutning". Det "onda", som han inte ville men som han likväl gjorde, visar oss alltså förskjutningen av hans "axellutning" över mot en balanspunkt eller jämvikt hos hans medvetenhetsenergier, som var helt emot hans vilja och därmed emot hans normala livsglädje eller lyckokänsla. När väsendet alltså liksom Paulus upptäcker, att jämvikten eller tyngdpunkten i dess samlade energifunktion eller växelverkan mellan dess egna och omgivningens energier utlöser sig i manifestationer som avviker från vad det i själva verket anser vara det riktiga, det normala, det naturliga och mest kärleksfulla, är det klart att denna upptäckt endast kan ta sig uttryck i "skuldförnimmelse" eller "skuldbelastning", alldeles oberoende av om det rent praktiskt kan dokumenteras att väsendet självt är helt oskyldigt till vad som hänt.

Att väsendet är utan skuld till vad som skett betyder alltså inte, som läsaren här sett, att dess mentala "axellutning" inte är rubbad och att väsendet inte varit utlösande redskap för den kraftutveckling som det är mot dess vilja att vara redskap för. Då den rubbade "axellutningen" betyder disharmoni i dess förhållande till livet, till omgivningen eller nästan, vilket är detsamma som förhållandet till Guds medvetande, är det naturligtvis endast i överensstämmelse med väsendets normala standard eller utvecklingsstadium att söka få denna disharmoni bragt ur världen och att därigenom åter få harmoni i sitt medvetenhetsområde.

När därför väsendet i sin själsnöd beder dem, inför vilka det känner sig skuldmedvetet, om förlåtelse för vad det har gjort eller, om detta inte är möjligt, ropar till Gudomen om förlåtelse för sin "synd" eller "skuld", vill detta i själva verket endast säga att väsendet med detta rop antingen medvetet eller omedvetet bönfaller Gudomen om hjälp att få sin mentala "axellutning" bragt tillbaka i dess naturliga läge och att därigenom få sitt naturliga förhållande till omgivningen och nästan och därmed till Gudomen återupprättat.

Problemet är således, som tidigare sagts, i sin högsta analys inte en fråga om skuld eller oskuld utan en fråga om att hejda okontrollerade krafters onaturliga förskjutning av individens normala mentala "axellutning" och få denna återställd i dess naturliga läge och att därmed upprätta den för väsendets utvecklingsstadium normala harmonin mellan det självt och dess omgivning.

Att problemet är detsamma beträffande "dem oss skyldiga äro" och att det likaså här mera är tal om en mental "axellutning" än om "skuld" och "oskuld" är också en självklar sak.

Tankekoncentrationen "Fader, förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro" är alltså inte någonting överflödigt och naivt, något traditionsbundet resultat av primitiv övertro, utan uttrycker en strålande, gudomlig inställning av medvetandet till förmån för stabiliseringen av en permanent, normal mental "axellutning" och det härav följande, för väsendets speciella medvetenhetsstadium normala allmäntillståndet eller gudomliga välbefinnandet.

I den sjunde tankekoncentrationen i "Fader vår", "Inled oss icke i frestelse", är det i själva verket också en medvetandets "axelfråga" vi har att göra med. Den kosmiske forskaren ryggar kanske också här tillbaka, i det han menar att det väl måste vara bra att bli "inledd i frestelse", då detta ju endast kan föra individen till en sådan erfarenhetsupplevelse eller kunskap som är nödvändig för att han i framtiden på det speciella område som "frestelsen" avser, inte mera skall låta sig "frestas". Och detta är naturligtvis också logiskt. Men det dagliga livet är mycket mera förfinat i sin struktur än just denna grövsta form av erfarenhetsupplevelse.

Varje individ har ett visst kvantum kunskap, inhämtad genom redan genomgångna erfarenhetsupplevelser. Med hjälp av denna kunskap kan han till en viss grad i förväg skapa sig en uppfattning om efterverkningarna av de situationer eller handlingar han önskar sätta i verket. Om kunskapen är fullkomlig kommer efterverkningarna att bli exakt sådana som individen i förväg hade tänkt sig, och han blir i så fall inte besviken. Det sker i fullt mått just vad han önskade sig. Om kunskapen inte är fullkomlig inom ifrågavarande område, så är den uppfattning av efterverkningarna som individen i förväg hade bildat sig, i motsvarande grad ofullkomlig, och efterverkningarna visar sig då bli helt andra än han i förväg hade föreställt sig. Ja, de blir ibland det rakt motsatta och kan i värsta fall bli till en hel katastrof för detta väsen. Men denna katastrof förvandlas till en fördel genom att vederbörande nu är i stånd att skapa sig den fullkomliga bilden av situationen, varigenom han kan gardera sig mot en upprepning.

Om väsendet inte hade tillräcklig kunskap att avvärja katastrofen och inte heller hade förmåga att av andra motta den kunskap han själv saknade, så var katastrofen eller olyckan den absolut enda vägen framåt i utvecklingen. Här är denna erfarenhetsupplevelse i kosmisk mening inte något "ont", utan något "gott", om än ett "obehagligt gott". Och det är inte för att fritagas därifrån som den sjunde bönen i "Fader vår" blivit given åt jordmänniskan, som ju i särskilt hög grad befinner sig på de stora och grova erfarenhetsupplevelsernas stadium. I så fall skulle denna bön ju innebära, att man bad om att ens utveckling skulle avstanna. Det är en självklar sak, att denna gudomliga bön inte skall uttrycka ett sådant hejdande av utveckling och därmed av liv.

Men den nämnda katastrofen behöver inte alltid bero på bristande erfarenheter. Tvärtom kan det ibland hända att ett väsen råkar ut för en katastrof som det i själva verket mycket väl kunde ha undgått, om det blott hade "tänkt sig för". Vad vill det nu säga att "tänka sig för"? - Att "tänka sig för" är detsamma som att återkalla i sitt minne allt man känner till av upplysningar angående ett bestämt problem. Denna mobilisering av erinringar eller upplysningar är i sin tur detsamma som "koncentration", och de mobiliserade upplysningarna eller erinringarna är detsamma som "kunskap". Det är denna mobilisering av erinringar som ligger till grund för allt som hör till begreppen forskning, studium och undervisning. Den härur utvunna "kunskapen" är alltså en företeelse som kan sätta individen i stånd att utnyttja hela sitt erfarenhetsmaterial för att skapa sig en fullkomlig insikt i efterverkningarna av de situationer och handlingar som han önskar manifestera. Det är sålunda på fullkomliggörande av denna insikt, som alla skolor, universitet och läroanstalter arbetar. Det är nämligen inte blott sina egna erfarenheter eller erinringar man kan tillägna sig och göra bruk av vid mobiliserandet. Man kan också tillägna sig andras erfarenheter, blott de är någorlunda besläktade med ens egna realistiska upplevelser. Det är sådana främmande, mobiliserade erfarenheter vi har tillgång till genom böcker, föredrag och all övrig undervisning. Denna mobilisering av erfarenheter eller koncentration av kunskap har alltså det värdet, att den inom ett visst område kan fritaga väsendet från upprepningar av grova och smärtsamma erfarenhetsupplevelser.

Men om nu väsendet inte på förhand använder sig av denna kunskap, om det inte mobiliserar ett tillräckligt kvantum av upplysningar eller "tänker sig tillräckligt för" med avseende på den speciella situation som det önskar manifestera eller skapa, ja, då kommer ju denna att i motsvarande grad medföra samma obehagligheter för sitt upphov, som den skulle gjort, om vederbörande alls inga kunskaper haft inom ifrågavarande område. Detta att inte "tänka sig för" eller att på annat sätt underlåta att mobilisera kunskap före en handling, som man önskar manifestera, medför besvikelser och lidanden. Att däremot "tänka sig för" eller mobilisera kunskap om efterverkningar av en handling, som man önskar sätta i verket, garderar eller beskyddar en mot obehagliga överraskningar eller erfarenheter, och de bittra erfarenheterna kan endast komma på de områden där man själv inte har så många erfarenheter att de kan ge den nödvändiga kunskapen och där man inte heller har förmåga att förstå andras erfarenheter.

Men när denna kunskap eller upplysningsmobilisering sålunda förebygger lidande, då måste det ju vara helt ologiskt att inte utnyttja den. Varför använder sig då inte alla av de kunskaper som de i själva verket sitter inne med eller har tillgång till tack vare att andra mobiliserat dem i böcker, undervisning, rådgivning o.s.v.? - Ja, en av huvudorsakerna härtill kan helt enkelt vara en viss mental lättja. Man har ingen lust att koncentrera sig eller att söka råd och undervisning. Men detta hindrar inte alltid väsendet från att likväl vilja utföra en viss handling, och man söker då hjälpa upp sin dåligt koncentrerade kunskap med den tomma tanken eller föreställningen att "det går nog".

Det är självklart, att en handling eller manifestation måste bli för sitt upphov mindre lycklig i sitt förlopp och sina efterverkningar, när den helt planlöst sättes i verket på vinst och förlust, än när den sättes i verket av en för dess gynnsamma förlopp logiskt och planmässigt manifesterad viljeföring. Lika självklart är, att det ogynnsamma förloppet blir mera plågsamt för manifestationens upphov i ett sådant fall, där det inte beror på bristande erfarenheter utan endast på uraktlåtenheten att mobilisera dessa erfarenheter eller att sammanställa dem till den koncentration av kunskap, varmed individen på förhand kunde ha garderat sig, än i ett sådant fall där misären beror på total avsaknad av erfarenheter på ifrågavarande område. I förra fallet får väsendet samvetskval i form av "harm", och ju större katastrofen eller de ogynnsamma efterverkningarna är, desto större blir dessa samvetskval eller mentala lidanden. Väsendet är inte mera i en sådan kontakt med sin upplevelse av livet som det kunde och därför borde ha varit. Det upplever således också här en onormal förskjutning av sin normala mentala "axellutning".

Det finns således anledning nog för väsendet att uppmärksamt mobilisera erfarenheter, dels genom koncentration av egna upplevelser, dels genom att medelst studier och undervisning tillägna sig kunskap genom andras erfarenheter, där de egna erfarenheterna inte är tillräckliga. Att underlåta detta är en försummelse som alltså kan få de allvarligaste följder.

Orsaken till denna försummelse kan, som tidigare påpekats, vara mental lättja. Då lusten eller begäret att utföra handlingen eller manifestationen inte blir mindre genom denna lättja, "frestas" man att ignorera tankemobiliseringen eller den för handlingens fullkomliga genomförande nödvändiga kunskapsberikningen och stöder "frestelsen" med allsköns lösa eller ytliga, inbillade "ursäkter", varmed man lugnar sitt samvete för detta sitt "låt-gå-system".

Det är en sådan situation vi återfinner hos en människa som t. ex. utför ett halsbrytande eller livsfarligt nummer på en cirkus. Ett sådant dödsnummer kan för att verkligen göra skäl för sitt namn endast utföras under åsidosättande av alla de logiska säkerhetsåtgärder som skulle göra numret "ofarligt" och därmed värdelöst som attraktion. Då sådana åtgärder här ignorerats, har den artist som skall utföra dödsnumret inte någon som helst garanti för att han skall slippa helskinnad ifrån sitt experiment. Ehuru han fullt ut känner risken och således inte saknar vetskap eller erfarenheter om farans existens, "tar han risken" och hoppas innerligt att "det går nog".

Men det är inte endast på cirkus som sådana "dödsnummer" manifesteras. I jordmänniskornas dagliga liv förekommer ett sådant åsidosättande eller ignorerande av redan inhämtade erfarenheter i långt högre grad än man i allmänhet tänker sig. Begås inte en mängd förbrytelser just på grund av ett sådant åsidosättande av erfarenheter? - Är inte många sådana förbrytelser rena "dödsnummer" med åsidosättande eller ignorerande av inhämtade erfarenheter om dödsstraff, tukthus, beväpnad polis, hemliga alarmapparater, vakthundar o. s. v. och därmed i stor utsträckning baserade på tankeinställningen att "det går nog"? - Har inte också mången krigsförklaring utlösts på samma grund? - Vad kan man säga om den vanliga, dagliga dosen osanning, som föres till torgs för att befordra hämnd eller antipati, förföljelse och underminering? - Har den månne inte i en mängd fall lancerats trots vetskapen om riskerna och likaså i förhoppningen att "det går nog"? - Ja, har vi inte när det gäller ljugandet kommit in på ett område, där ignorerandet av inhämtade kunskaper om riskerna rent av blivit en automatfunktion. vilken framträder som det vi kallar "tanklöshet"? - När en människa handlar i "tanklöshet" betyder det således inte alltid, att hon inga tankar och därmed ingen kunskap eller vetskap har på ifrågavarande område; tvärtom betyder det just, att vederbörande inte koncentrerar sina tankar bakom viljeföringen. Bakom denna blir det därför endast "tanklöshet". Väsendet ljuger i sådana situationer utan att på minsta vis dra nytta av de kunskaper eller erfarenheter om riskerna som det i själva verket är i besittning av. Det har här blivit till automatfunktion (vana) att låta det "gå som det går". Ingen tanke ägnas åt risken för ett eventuellt avslöjande och en härav följande kompromettering, trots att väsendet i djupet av sitt medvetande har ett överflöd av erfarenheter eller kunskaper, som det kunnat mobilisera och varigenom det med lätthet kunde givit sig själv en varning.

Det är således ett utomordentligt stort område i väsendets dagliga liv där mobiliserandet av kunskaper bakom viljeföringen ignoreras och väsendet "tar risken", och endast inom detta område kan det vara tal om det vi kallar "frestelse". På de områden där väsendet absolut inga kunskaper har och inte heller kan tillägna sig några, där kan det omöjligt "frestas". Här är det endast en väg som håller, nämligen den realistiska erfarenhetens väg. Varningar har väsendet inte kunskap till att förstå; därför är det ur stånd att tro på sådana. Och i dess egen kunskap existerar absolut ingenting som kan låta det ana eller begripa faran. Här måste livet självt tala. Inget annat kan här påverka individen. Helt annorlunda är det alltså i situationer, där väsendet har rikligt med kunskaper både till att förstå andras varningar och till att kunna bilda sig en egen uppfattning om risken eller faromomenten i de speciella handlingar som det önskar sätta i verket eller manifestera. Endast här kan det bli tal om "frestelse".

"Frestelse" är alltså detsamma som att förledas till att ignorera medvetna faromoment hos en manifestation eller handling som man önskar sätta i verket. Hur uppstår då en sådan situation, där man blir förledd eller "frestad" att ignorera alla naturliga varningar? – Ja, den uppstår som redan nämnts till följd av en viss mental lättja eller energiförsvagning, som i sin tur skapar olust mot att företaga den i den givna situationen nödvändiga mobiliseringen av den genom tidigare erfarenheter inhämtade kunskapen. Man vill således här uppnå vissa mentala fördelar utan att iaktta de därför nödvändiga säkerhetsåtgärderna. Man vill uppnå ett begärs tillfredsställande helt utanför de lagar som är naturliga för det säkra och fullkomliga eller farofria uppnåendet av detta tillfredsställande. Det är denna mentala inställning vi känner från det något missvisande begreppet "dumdristighet".

Då en "dristighet" som är baserad på dumhet, vilket vill säga okunnighet om faran i en viss situation, i absolut mening varken kan vara "dristighet" eller "mod" (man kan ju inte tala om "dristighet" eller "mod", där man inte anar någon fara), så kan begreppet inte uttrycka den dummes dristighet eller mod. När det därför i detta sammanhang talas om "dristighet" eller "mod", kan det endast gälla en situation, där individen känner faran men likväl mer eller mindre handlar så som den "dumme", som inte känner faran, skulle ha handlat i samma situation. "Dumdristighet" förekommer alltså i en situation där den "kloke" låter sig förledas eller "frestas" till att handla som den "dumme". Att detta inte kan vara något fullkomligt förvaltande och utnyttjande av de redan förvärvade erfarenheterna eller kunskaperna och därför måste leda individen till ett skadligt risktagande framstår således här som ett uppenbart faktum. Det gör inte saken bättre, att denna "frestelse" ytterligare kan stimuleras genom andra väsens mer eller mindre suggererande övertalningar till handling och bortförklaringar av faromomenten. Sådana medväsen blir alltså "frestare" eller medarbetare i vår egen "frestelse" av oss själva. Det är därför inte alls så märkligt, att man i den kosmiska bönen "Fader vår" har sökt komma den bedjande till hjälp i en sådan situation. "Inled oss icke i frestelse" är alltså inte en bön om att slippa ifrån realistiska, bittra verkningar av vårt handlingssätt, när vi är så oerfarna att vi inte ens kan motta kunskap, råd eller undervisning och då dessa bittra erfarenheter därför är den absolut enda vägen till kunskap. Att en sådan bön skulle stoppa all utveckling och därmed all upplevelse av liv, om inte naturen gjort dess uppfyllelse till en total omöjlighet, är ju uppenbart. Att bedja om att inte bli "inledd i frestelse" är alltså endast detsamma som att bedja om kraft och styrka att hålla sig fri från den kraft som hindrar kunskaps- och erfarenhetsmobiliseringen och som förekommer dels i form av en vid ett alltför starkt begär uppkommen böjelse eller "frestelse" att ignorera de faromoment som begärets tillfredsställande innebär, dels i form av suggererande övertalningar (frestelser) från medväsen och omgivningar som stöder individens egen ignorering av faran. Detta att hålla sig fri från "frestelse" är alltså att hålla sitt erfarenhetsmaterial i högsta beredskap, så att vår kunskap eller vårt mentala ljus i sin fulla styrka kan lysa och stråla bakom varje slags viljeföring och manifestation som vi har för avsikt att utlösa. Och är det inte just till gagn för denna högsta beredskap som bibelns ord så manande talar: "Vaken och bedjen, att I icke mån falla i frestelse. Anden är villig men köttet är svagt".

Vad beträffar den åttonde tankekoncentrationen i "Fader vår", utan fräls oss ifrån ondo", så kan den i själva verket endast sägas vara ett supplement till eller en fortsättning på den sjunde bönen. Som jag redan förklarat, kan det inte i absolut mening vara ett "ont" att uppleva realistiska eller praktiska erfarenheter, när all annan väg till kunskap är spärrad, då ju livet i motsatt fall helt skulle avstanna eller upphöra. Det enda som möjligen kunde betecknas som något "ont", även om detta i absolut kosmisk mening inte är korrekt, eftersom allt här ju är "mycket gott", det skulle just vara att utsätta sig för bittra lidande- eller lemlästningserfarenheter, där man i själva verket är i besittning av kunskaper nog för att undgå dessa och därför endast upplever dem på grund av mental slapphet eller bristande omtanke. Denna mentala slapphet eller bristande omtanke och verkningarna härav är således i realiteten det enda som i detta sammanhang kan betecknas som "det onda". I sin helhet kan alltså den sjunde och åttonde tankekoncentrationen i "Fader vår" i själva verket uttryckas så: "Hjälp oss, så att vi inte låter oss förledas till att ignorera vårt erfarenhetsmaterial, vår kunskap eller andras berättigade råd och vägledning, utan ständigt vidmakthåller vår förmåga att undgå det "onda" eller obehagliga som består i att återuppleva lidanden och smärtor som vi i själva verket har kunskap och förmåga nog till att undvika".

Härmed har vi nått fram till den nionde och sista tankekoncentrationen i "Fader vår": "Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen".

Med denna tankekoncentration överlämnar sig den bedjande helt och fullt i Gudomens hand. Större hängivenhet för och erkännande av Gudomen än som här uttrycks kan inte existera. "Riket" är sålunda här uttryck för universum eller världsalltet, medan "makten" är uttryck för detta världsallts styrelse, vilken styrelse återigen är detsamma som Gudomens vilja eller viljeföring. Med "härligheten" erkänner den bedjande denna viljeföring som den mest strålande eller högsta fullkomliga. I annat fall vore det ju ingen härlighet. Endast den fullkomliga eller rättfärdiga viljeföringen kan vara "förhärligad". I avslutningen av "Fader vår" gör sig den bedjande sålunda helt till ett med Gudomen. Samtidigt som han erkänner allt vara "Guds rike", erkänner han också att det "rike", i vilket han själv är makroväsen och centrum, d. v. s. hans egen organism, tillhör Gudomen. Och med sitt erkännande av att "makten" tillhör Gudomen tillkännager han, att hans egen maktutveckling eller viljeföring i absolut mening också är Gudomens, liksom han med erkännandet av att "härligheten" tillhör Gudomen frånkänner sig själv all rätt att framstå som rättmätigt upphov till allt stort och fullkomligt som han kan ha frambragt. Här har vi alltså den fullkomligaste medvetenhetsinställning och det största avslöjandet av kunskap om oss själva, som kan uppenbaras i ett levande väsen.

Som ni här förstår, är "Fader vår" den främsta och fullkomligaste bön som över huvud kan manifesteras, i det den omfattar absolut allt som det levande väsendet kan bedja om och med säkerhet bli bönhörd i. Det finns i denna bön absolut inget själviskt eller egoistiskt utan endast det absolut naturnödvändiga, icke blott för den bedjande själv utan även för hans nästa. Där finns inte någon som helst tendens till önskan om favorisering eller om att komma i särskild gunst eller ynnest hos Gudomen framom medväsendena eller nästan. "Fader vår" täcker således tillräckligt eller fullständigt den bedjandes behov. Men om man trots detta har ytterligare tankar eller angelägenheter, som man gärna i egna speciella ord vill ge uttryck åt inför Gudomen, så är det varken naivt eller naturstridigt att infläta dem i sitt "Fader vår", blott de är av samma osjälviska natur.

Övning i att bedja "Fader vår" med full förståelse för vad som är nedlagt i dess ordalydelse eller textform kommer således oundgängligen att leda till bönhörelse, icke blott på det fysiska utan även på det kosmiska planet, och skall med orubblig säkerhet föra den bedjandes medvetande in i den allra högsta lyckan, som är sammansmältandet med Gudomens medvetande, väsen och kärlek.