Ældre Kosmos og Kontaktbreve

allt och alla, på rika och fattiga, på unga och gamla, på människor, djur, växter och mineral, och vars strålande högintellektualitet inte har kunnat finna eller påvisa ett enda ställe i alltet eller universum, som inte är "mycket gott". I sanning, väsen som ha fått denna i kärlek så kulminerande absoluta gudsbild förmörkad av tron på djävulen, dennes hantlangare och det eviga helvetet, de äro i behov av att få Gudomens namn "helgat". Tänk, vilken gudomlig välsignelse det är, att dessa väsen också ha lärt att bedja "Fader vår". Ty faktiskt utan att de veta om det bedja de i bönens andra tankekoncentration om "kosmisk klarsyn", så att de skola kunna genomskåda absolut allt, som annars skulle hålla dem bundna till en primitiv och ofullkomlig syn på denne alltets eviga upphov och alltgenomträngande Gudom. Och absolut endast genom uppfyllelsen av denna bön kan i den bedjandes medvetande den klarsyn ta sin boning, som låter Gudomen framträda i en så högintellektuell renhet och kulmination av kärlek, att hans namn i samma medvetande endast och allenast kan vara inbegreppet av "helighet" och resultatet av denna "helighet", nämligen världsalltet framträdande såsom en kombination av kärleksbetygelser. Endast på så sätt kan det gudomliga ordet "allt är mycket gott" orubbligt lysa och stråla som absolut evig sanning, och endast genom den totala insikten i denna sanning kan Gudomens namn vara verkligt eller absolut "helgat".

Den tredje tankekoncentrationen i "Fader vår" har uttryckts med orden: "Tillkomme ditt rike". Även med denna bön är den bedjande helt i kontakt med den gudomliga viljan. Att "Guds rike skall komma" är endast vad som redan existerar såsom en evig bestämmelse i den gudomliga världsplanen. "Guds rike" är ju detsamma som en tillvaroform, i vilken "djuret" blivit förvandlat till "den fullkomliga människan". Att denna förvandling äger rum kan inte förnekas, utan att man samtidigt förnekar utvecklingen. Ingen genomsnittligt intellektuellt begåvad jordmänniska, som inte är insnärjd i eller bunden av vare sig "vetenskapliga" eller religiösa "dogmer", kan komma ifrån det faktum, att hannes dagliga liv är en erfarenhetsupplevelse och att denna erfarenhetsupplevelse blir bestämmande för viljan, liksom detta bestämmande av viljan till sist blir karaktärsforadlande. I annat fall skulle väsendet vara abnormt. Efter att ha upplevat tillräckligt med erfarenheter av vad som är orsak till olyckliga eller bittra händelser i upplevelsen av livet eller tillvaron, så kommer varje normal människa att för framtiden bekämpa ifrågavarande orsaker. Då denna princip är fundamentet i varje väsens normalitet, kan en mentalitetsförhöjning eller andlig förädling omöjligen undgå att bli följden. Att en utomordentligt stor del av jordens människor alltjämt manifestera orsaker såsom laster, utsvävningar, vinningslystnad, maktbegär, hat och intolerans, vilkas verkningar oundgängligen måste bli sådana olyckliga händelser som för ögonblicket äro så allmänt förekommande, nämligen krig, förföljelse, lemlästning, sjukdom och armod, det kullkaster inte principen utan visar blott, att man ännu inte i tillräcklig grad fått överblick över dessa mörka företeelsers sanna orsaker eller första spirande utflöde i individernas dagliga själsliv, viljebestämning och moralfunktion. Men att nämnda händelser ha sin betydelse som moralförädling visar sig redan såsom ett ovedersägligt faktum genom den omständigheten, att humanitet i form av en "varaktig fred" blivit ifrågavarande individers mest eftertraktade ideal eller åtrå. Har inte detta ideal blivit en så fundamental faktor i jordmänniskornas moralbegrepp, att ingen kamp, ingen förföljelse, intet krig eller lemlästande kan företagas eller finna giltigt försvar eller berättigad grund under någon som helst annan förevänding än just den, att utlösningen därav sker i "rättfärdighetens" och därmed i "moralens" och "humanitetens" namn? -

Så åtrådd eller absolut önskad är alltså en alltbehärskande humanitet, fullkomlig kultur eller varaktig, verklig fred, att varje blodshandling, skräckterror, lemlästning eller förföljelse med mord och brand endast tolereras av jordmänniskorna så länge allmänheten har en obruten tro på, att dessa företeelser uteslutande äro i rättfärdighetens och därmed i humanitetens eller i en verklig kollektiv freds och harmonis tjänst.

Att en urobblig tro på en bestämd metods eller ett speciellt medels ofelbarhet för uppnåendet av den åtrådda humaniteten och freden i första hand måste leda till nämnda metods eller medels praktiska användning är naturligtvis självklart. I annat fall måtte ju de ifrågavarande väsendena vara abnorma. Det vore intolerant att begära, att metoden tvärtom skulle se dåraktig och felaktig ut.

Men just i kraft av denna frihet att använda såväl dåraktiga som fullkomliga eller berättigade vägar och metoder blir det ju till sist ett levande faktum, vilken väg eller vilken metod som är den fullkomligaste eller som leder direkt till det önskade målet; och då krigets och brutalitetens primitiva makt- och våldsmetoder ha använts intill överflöd i jordmänsklighetens historia, och då önskan om humanitet och fred icke desto mindre är ännu mera otillfredsställd i vår tid än i någon som helst annan tidsperiod, så är det lätt att se, att erfarenheterna inte tala för krigs- eller terrormetodernas bevarande i strävan efter att uppnå den åtrådda varaktiga freden, humaniteten eller fullkomliga kulturen. Erfarenheterna skola