Ældre Kosmos og Kontaktbreve

inrättat i den eviga världsordningen, att vi inte kunna varsebliva, se eller uppfatta alla de väsen, som Försynen använder som mellanled mellan sig och oss, ty då skulle vi ta miste mellan dessa väsen och Gudomen på samma sätt som när jordmänniskorna på primitiva stadier permanent ta miste mellan de levande väsendena och Gudomen. De tro, att de levande väsendena, vänner och fiender, är en sak och Gudomen en annan. De kunna se, varsebliva, eller uppfatta dessa sina medväsen, medan de tro Gudomen vara ett helt annat väsen, som alls inte är fysiskt synligt och som till och med befinner sig på ett helt annat ställe. Detta andra ställe ha de betecknat som "himlen". Men om väsendena fysiskt kunde se detta "andra ställe" och Gudomen som ett väsen boende på detta "ställe", så skulle de uppleva, att nämnda "ställe" vore lika befolkat med levande väsen som deras egen sfär, och att Gudomen fullständigt skulle förlora sig i detta vimmel av liv. De skulle aldrig i all evighet komma att uppleva någon Gudom. Allt skulle endast bli "medväsen" och "ting" precis på samma sätt som allt endast är "medväsen" och "ting" i deras egen sfär. Men tack vare den omständigheten att världsalltet för varje levande väsens varseblivningsförmåga obönhörligen måste framträda i två avsnitt, nämligen ett synligt och ett osynligt, så blir det möjligt för det levande väsendet att frigöra sin varseblivningsförmåga och därmed sin tanke från det synliga avsnittet eller "medväsendena" och "tingen", och att därvid uppleva alltet, universum eller naturen i form av det osynliga avsnittet, framträdande som något helt annat än "väsen" och "ting". Att detta osynliga avsnitt av världsalltet inte är något "intet" framstår snart som ett faktum för väsendet. Det ser nämligen, att allt synligt utgår från detta osynliga avsnitt och åter ingår i samma avsnitt. Om därför detta avsnitt vore detsamma som ett" intet", så skulle allt det synliga, alltså "väsendena" och "tingen", ju komma av "intet", vilket ju är totalt omöjligt. "Intet" kan aldrig bli till "något", liksom "något" aldrig kan bli till "intet". När därtill kommer, att den synliga delen uteslutande visar sig vara verkningar av den osynliga delen, blir den osynliga delen således identisk med "något", som uppenbarar sig genom den synliga delen. Men därvid blir världsalltets analys ju identisk med det levande väsendets analys, som också orubbligt uttrycker ett "osynligt något", som uppenbarar sig genom ett "synligt något". Jag kan inte här komma närmare in på detta problem utan får hänvisa till mitt huvudverk. Här har jag endast berört problemet för att visa, att "väsen" och "ting" inte utgöra allt som existerar, utan att "det osynliga" i universum tillsammans utgör ett "något", för vilket allt "det synliga" är redskap. Allt synligt är således manifestationen eller uppenbarelsen av detta "något", och då denna manifestation eller uppenbarelse är logisk skapelse, så är den uttryck för tanke och vilja. Den osynliga delen av alltet, livet och tillvaron utgör alltså "ett tänkande och viljeförande något", och det är förnimmelsen av detta högsta något, som utgör grundvalen för religiositet och gudsförhållande hos ett vilket som helst väsen. Men detta förhållande skulle alltså aldrig någonsin ha kunnat bli till verklighet eller absolut upplevelse, om inte väsendenas varseblivningsförmåga just begränsades, så att en del av det existerande världsalltet med dess levande väsen och ting blir osynlig och väsendena därmed frigjorda från att uteslutande betrakta alltet som en mångfald av väsen och ting. Med osynliggörandet uppstår möjligheten eller förmågan att se mångfalden som uttryck för ett viljeförande osynligt något och därmed såsom varande en enhet med samma analys som det levande väsendet. När därför i den första tankekoncentrationen av "Fader vår" om detta väsen säges "du som är i himmelen", så kan "himmelen" här endast fattas som alla himlarna, sfärerna, universum eller alltet, om den bedjandes inställning till Gudomen skall bli hundraprocentigt korrekt eller fullkomlig. Det är inte ett väsen uppe i en viss himmel eller eljest någonstans på en eller annan plats, det är inte ett väsen av den eller den rangen eller storleken, som den bedjandes medvetande här skall koncentreras på eller riktas mot. I så fall skulle det ju endast vara ett "medväsen", som den bedjande i sin bön hänvände sig till. Eet väsen, som befinner sig på en eller annan plats, ett väsen, som har en storlek, en rang eller som representerar ett utvecklingsstadium, är inte en Gudom utan en gudason. Men det väsen som är i "himlarna" kan endast och allenast vara ett väsen, som är "allestädes närvarande", ett väsen som utgör all sfärerna, ett väsen som är alla "himlarna". Av sådana väsen kan det endast finnas ett, nämligen den evige Gudomen. Med uttrycket "Fader vår" inrikta vi hela vår själ på en sonlig inställning till denna Gudom. Med uttrycket "du som är i himmelen (alltet)" ge vi denne vår sonliga inställning en absolut omisskännlig adress, en absolut ofelbar riktning raka vägen till den evige Fadern. Här kan det endast vara tal om det enda väsen som är i "himlarna". Att det inte i denna bön kan ligga något som helst egoistiskt framgår tydligt av orden "Fader vår". I ordet "vår" anger den bedjande tydligt Gudomen som "allas Fader". Han uppfattar sig inte själv som någon favorit inför denne Fader, utan gör sig i sin bön till ett med alla medväsen och erkänner dessa som sina bröder inför Gudomen. En mera fullkomlig och ädel inställning i en bön till Gudomen kan inte manifesteras.

Nästa tankekoncentration i bönen "Fader vår" uttryckes med orden: "Helgat varde ditt namn"! Att Guds namn må varda "helgat" för ett väsen kan endast uppfyllas genom förnimmelsen eller upplevelsen av, att "allt är mycket gott". I samma grad som man inte äger denna förnimmelse utan tvivlar på fullkomligheten i världsalltets eller livets innersta gudomliga struktur, i samma grad är man i disharmoni med den evige Fadern. Här underkänner man hans fullkomlighet och stämplar honom indirekt såsom ofullkomlig. Att detta stämplande av Gudomen såsom ofullkomlig döljes under begreppet eller övertron "djävulen", d. v. s. tron på, att allt det förment ofullkomliga eller, som det också kallas, "det onda" har ett annat upphov än Gudomen, det kullkastar inte principen. Det utvisar tvärtom för den utvecklade andlige forskaren eller sanningssökaren en gudsbild, som endast är en kopia av en vanlig jordmänniskas med vetande. Ett sådant väsen har fiender, av vilka det kan förföljas och med vilka det därför måste vara mer eller mindre i krig. Mer eller mindre önskar det hämnd eller straff över förföljarna. Och är det inte just dessa ofullkomliga jordmänskliga medvetenhetstendenser, som överskugga eller förmörka gudsbilden? - Är inte" djävulen" Gudomens store motståndare eller "fiende nummer ett"? - Betraktas inte vrede, harm och förföljelse gentemot detta väsen och de "Guds barn" som det har förfört som "helig" och" rättfärdig"? - Är inte "evig förtappelse" det välförtjänta straffet för deras "gudafientliga" verksamhet? - Tänk, vilket strålande fullkomligt uttryck för kulminationen av jordmänsklig skadeglädje och hämndtörst. Tänk, vilken förmörkad uppfattning av den evige, allvise Gudomen, vars bländande kärlek liksom solen skiner på