Ældre Kosmos og Kontaktbreve

vändande sonen. Då har man nått visdomen, den kosmiska klarsynen eller den stora födelsen, ingången till det verkliga livets port, ingången till Gudomens egen sfär eller zon. Här är inställningen koncentrerad i detta enda: "Ske icke min utan din vilja". Och med denna inställning har den bedjande genom sin bön blivit Gudomens medarbetare.

Om från den bedjandes bön utstrålar begäret att bli fri från det eller det obehaget, bli fri från det eller det mörkret, det eller det besväret, eller om den bedjande på annat sätt är till hundra procent uppfylld av att endast få sin egen vilja tillfredsställd, då kommer han att bli i högsta grad missnöjd, om inte Gudomen uppfyller detta begär. Då kommer han att känna sig mer eller mindre övergiven eller orättfärdigt behandlad av Gudomen. Vantro, antipati, ja, kanske till och med vrede mot Gudomen eller allt som hör in under begreppet "religiositet" uppfyller i en sådan situation vårt medvetande. Vi komma mer och mer att intala oss, att många andra väsen i långt högre grad än vi bli ödesmässigt gynnade av försynen eller Gudomen.

Vi tycka oss till och med kunna konstatera, att dessa andra inte på långt när äro så plikttrogna eller uppoffrande inför Gudomen eller Försynen som vi ha varit. Ja, dessa våra medväsen bedja kanske alls inte till Gud eller kanske rent av håna oss, därför att vi äro inställda på detta väsen, och likväl få de allt livets goda, hälsa, rikedom, makt och ära, medan vi själva mena oss vara tämligen onådigt behandlade av Försynen vad detta goda beträffar. Är det inte lätt att se, att vi i detta fall är den hemmavarande sonen, som kommer i disharmoni med fadern om dennes andre son? - Vi äro uppfyllda av begäret efter det goda, som fadern nu låter den andre sonen komma till del. Men vad är detta goda, som den andre sonen sålunda på ett visst stadium lever i överflöd på? - Är det inte helt enkelt det utbetalda "fädernearvet"? - Är det inte just det goda, som denne son senare satte överstyr, varvid han i förnedringens mörker blev i stånd att se sin faders strålande fullkomlighet eller gudomliga härlighet? - Är det inte tydligt, att vi äro alldeles oförstående med hänsyn till Guds vilja bakom "det goda", nämligen sonens omskapande "i Guds avbild till att vara honom lika". Vi tro ju faktiskt, att vi redan äro "honom lika", och ha ingen aning om, att det i frågavarande "goda" är förnedringens fundament och därför endast ett "medel" att uppnå den gudomliga medvetenhetsförklaringen eller den hundraprocentligt fullkomliga kontakten med Gudomen. Vi tro, att de äro Gudomens "ynnestbevis" och att det därför utgöra det slutliga "målet" för livsupplevelsen. Och därför bli vi missnöjda och tro oss orättfärdigt behandlade, när vi se andra "gynnas" av Försynen, vilket alltså alls inte är något "gynnande" i kosmisk mening. Det är uteslutande redskap, medel, utan vilka det skulle vara omöjligt för ett väsen att komma i en absolut andlig kontakt med sig självt och därmed med Gudomen eller Försynen. Det är denna själsliga primitivitet eller andliga oförmåga, vilken gör att vi tillbedja eller dyrka "medlet" i stället för "målet", som Gudomen genom förnedringen eller mörkret kan avlägsna från vårt medvetande.

Med denna klarsyn på den bedjandes situation ha vi nu fått förutsättningar för att i vår bön börja kunna inställa oss i kontakt med Guds vilja. Situationen ifråga kan alltså endast utlösa sig i, att vi antingen bedja om "ynnestbevis", vilket åter i kosmisk mening är detsamma som att bedja om favorisering, om att bli en av hans särskilt "utvalda", om att komma i ynnest hos detta allsmäktiga väsen, och vi komma då aldrig i all evighet att bli "bönhörda", eller också äro vi hundraprocentigt inställda på den gudomliga viljan och leva då från morgon till afton i en motsvarande evig "bönhörelse". Det är alltså bönens djupaste struktur och bärande fundament, att inte någon som helst bön kan "bönhöras" eller efterkommas, om den utlöser tillfredsställelsen av ett begär efter särskild favorisering eller ynnestbevisning av Gudomen, liksom varje bön som uteslutande utlöser begäret efter att den gudomliga viljan med ens eget själv måtte ske till hundra procent, endast kan bli totalt "bönhörd" eller uppfylld. I samma grad som den bedjande inte är i kontakt härmed blir hans bön något, som är i disharmoni med den gudomliga viljan, och den förblir ouppfylld. I motsatt fall skulle gudasonens eller den bedjandes primitivaste önskningar eller vilja ske, under det Gudomens högintellektuella, allmänt kärleksbefordrande vilja skulle stoppas, och universum och därmed livet skulle gå sin undergång till mötes.

Till vad nytta är då bönens stora och eviga princip? När inte det väsen bönhöres, som beder om tillfredsställelsen av rent själviska begär, emedan denna tillfredsställelse för honom (henne) syns vara den allena nödvändiga eller åtråvärda lyckan, till vad nytta är då detta väsens bön? Och när en "bönhörelse" kan äga rum endast när bönen uttrycker begäret efter att Guds vilja må till fullo ske, då är väl bönen inte nödvändig, ty Guds vilja är ju under alla omständigheter det segrande slutresultatet i varje situation och uppfyller sålunda den bedjandes begär. Vad skall man då bedja om?

Är det inte så, att bönen här visar sig vara totalt överflödig? Nej, tvärtom. Det är just här som bönen börjar visa sig i sin sanna gudomliga gestalt, som det som är dess slutliga mission, nämligen som "levande dagligt samtal eller korrespondens med Gudomen". Den avslöjar ju här, att det vi tidigare kände av dess natur endast var dess fostertillstånd, dess nybörjarzon. Så länge bönen utlöser sig som ett själviskt begär är den ännu blott identisk med "djurets" ångestskri i djungeln, även om den hos jordmänniskan ju utlöser sig i "kultiverade ordformer". Förhållandet mellan den bedjande och Gudomen är i själva verket detsamma som förhållandet mellan det lilla späda barnet i vaggan och dess moder. Det lilla späda väsendet känner inte till någon annan hänvändelse till modern än "skriket" och "gråten", när något obehagligt vederfares det. Detta "obehagliga" är i regel något livsviktigt och naturligt, som hunger, renhållning eller liknande. Här är det en påminnelse, ett rop, en bön till modern, som ju är barnets skyddsängel i dess ännu hjälplösa situation. Ett sådant rop eller en sådan "bön" till modern eller till andra, som kanske är i moderns ställe, kan inte höra med till begreppet "själviskhet", tvärtom. Skriket är det enda medel, genom vilket barnet självt kan vara i kontakt med den gudomliga viljan, vilket säga sin egen livsviktiga passning och vård. Utan att skrika, gråta och klaga skulle det ju inte kunna påkalla de väsens assistens, vilka äro nödvändiga för dess fysiska livs fortsättning.

I normala fall blir därför också en sådan bön "bönhörd". Men när barnet har vuxit till, när det kan börja tänka, förstå och tala på det fysiska planet, så kan det få begär eller önskningar, som inte höra till de livsbetingande, ja, som kanske äro direkt skadliga för medväsendena. Sådana tankar och begär äro själviska och äro således inte uttryck för den gudomliga viljan. Denna kommer däremot till synes i den sunda uppfostran, som tvärtom innebär ett bekämpande av sådana önskningars uppfyllelse, oavsett hur mycket barnet än gråter, gnäller och klagar över att inte bli "bönhört". Precis likadant är det beträffande gudasonens förhållande till Guden. Alla de begär, vilka äro livsbetingande eller naturnödvändiga, som hunger, törst m. m., och utan vilka det dagliga livet omöjligen skulle kunna upprätthållas, äro inte själviska och äro direkt i kontakt med den gudomliga viljan. Det kan endast vara av godo att infläta dessa i sin bön, om det har uppstått svårigheter eller hinder för deras uppfyllelse. Men alla de begär, som inte äro livsbetingade utan endast kunna uppfyllas på grundval av ett större eller mindre ödeläggande av medväsendenas liv och hälsa, de äro "själviska" och äro således inte i kontakt med den gudomliga viljan. Att infläta dessa i sin bön är att appellera till en "bönhörelse", som Gudomens "uppfostran" eller den gudomliga världsordningen är inriktad på att bekämpa.

Liksom det i väsendets korrespondans med dess moder eller med dess föräldrar kan förekomma många begär, som föräldrarna inte kunna efterkomma, på samma sätt kan det i en jordiska människans förhållande eller bön till Gudomen också finnas många "böner" eller begär, som Försynen inte kan uppfylla. Det är riktigt att det för en människa i allmänhet kan vara svårt att skilja de falska begären från de riktiga eller naturliga. Men här har Försynen genom världsåterlösningen utsträckt sin hjälpande hand och skänkt människorna bönen "Fader vår". Denna bön är, som jag här skall förklara, en kosmisk bön, fullständigt i kontakt med vad den gudomliga viljan själv önskar få genomfört beträffande gudasonens egen inställning till världsalltet, livet och Gudomen.

Bönen "Fader vår" uttrycker den absolut fullkomliga själsliga inställningen till Försynen eller Gudomen i nio särskilda tankekoncentrationer. Av dessa utgöres den första av orden: "Fader vår, du som är i himmelen"! - Med hjälp av dessa ord kan den bedjande efterhand fullständigt utestänga alla ovidkommande tankearter och därmed helt öppna en kanal mellan sig och den allsmäktiga Försynen eller den evige Fadern, en kanal genom vilken önskemålen sedan direkt kunna stiga in i det himmelska väsendets medvetande. Orden äro så tydliga och så koncentrerat avfattade, att de inte kunna föranleda det minsta tvivelsmål hos de osynliga, änglalika väsen, som överallt och i allt i naturen äro till hands som den himmelske Faderns speciella "lyssnarorgan" till och med för den bedjandes minsta suck, och genom vilka bönens vibrationer föras vidare till andra änglalika, osynliga, himmelska väsen, vilka äro den överjordiske Faderns organ för skapandet av hans reaktion på den bedjandes bön eller hänvändelse. Beträffande dessa osynliga väsens existens får jag hänvisa till mitt huvudverk "Livets bok". Här skall jag endast i korthet antyda, att det i själva verket är dessa väsen, som åsyftas med begreppet "änglar" och om vilka Kristus säger: "Äro inte alla dessa tjänande andar utsända till hjälp för dem, som skola ärva salighet". Genom dessa väsen försiggår all förekommande korrespondens mellan den bedjande och Försynen, mellan Guden och gudasonen. Utan dessa väsen som mellanled skulle inte någon som helst korrespondens med Gudomen vara möjlig. Gudomens medvetande kan lika litet som andra former av medvetande fungera utan organ, och hur skulle Gudomens organ kunne existera utan att vara identiska med de levande väsendena? - Det är därför också så gudomligt