Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Vilka äro de "vantroende", och varför äro de "vantroende"? - De "vantroende" är ju alla de som inte kunna tro. Och grunden till att de inte kunna tro är uteslutande den omständigheten att deras intelligensförmåga är alltför utvecklad i förhållande till den religiösa terminologi, i vilken de möta framställningarna om det gudomliga. Men här måste man ha i minnet, att dessa framställningar i de auktoriserade religionernas terminologi huvudsakligen äro baserade på att skapa stämningar". De äro i sin ceremoni befordrande natur endast inriktade på att skapa lyckliga stämningar i individens medvetenhetsliv. Och här har denna form av religiös kult sin stora mission. Men den betingas uteslutande av "tron". Dette vill alltså säga, att villkoret för att man skall kunna få del av dess lycko- och glädjegivande natur är, att ens intelligensförmåga på det religiösa området är så föga framträdande, att man inte ställer ens de minsta krav med avseende pi att förstå "Guds vägar" och att man därför kan få hela sitt religiösa behov tillfredsställt genom ceremonierna, genom uppbyggliga predikningar, sång och orgelbrus, religiösa dekorationer, rökelse, illuminerade altare, kyrko- och tempeltjänare i religiösa dräkter. Alla dessa företeelser skapa en viss upphöjd kontrast till företeelserna ute i det dagliga livet med dess sjukdom och fattigdom, med dess motgångar för det stora flertalet av människorna. Att förnimmelsen av denna upphöjda kontrast måste verka som en upplivande feststämning på det känslosamma sinnet är naturligtvis en given sak. Och det enda hindret för att vederbörande här skall kunna bli mentalt lyft, bli entusiasmerad är ingenting annat än just "vantron". Det förhåller sig nämligen så, att i samma grad som intelligensförmågan utvecklas, vilket ju i speciell utsträckning sker genom all den moderna skolundervisning på alla områden, som är under starkt växande utveckling, i samma grad skapar den lusten eller begäret hos vederbörande att bli "vetande" också på det religiösa området, i synnerhet som den religiösa terminologien på många områden helt kolliderar med vad som än så länge med intelligensen kan utforskas eller med tanken följas. Och det är just denna intelligensens kollision med de av traditionen lämnade dogmerna eller uppfattningarna, som omöjliggör tron på nämnda dogmer. Och då ifrågavarande intelligensförmåga likväl är för liten, för att individen på denna väg själv skall kunna få klarhet i de religiösa problemen eller i livets största och eviga fakta, ja, så ha dessa fakta efterhand kommit att ställas helt i skuggen av alla de många vanligt förekommande, vardagliga och direkt livsbetingande problem, som vederbörande förmår att lösa med sin intelligens. Att individens intresse för det rent materiella därvid utvecklar sig, samtidigt med att intresset avtager för de tidigare nämnda högsta fakta, vilka ligga utanför hans intelligensområde, är naturligtvis givet. Det man sysselsätter sig med, det utvecklar sig i ens medvetande, medan motsatsen är fallet med det man inte sysselsätter sig med. Och resultatet av den här nämnda intelligensutvecklingen eller mentala inställningen hos individen måsta då nödvändigtvis bli en starkt framträdande materialism eller gudsförnekelse.

Som man här ser, är detta mentala tillstånd ett lika naturligt medvetenhetstillstånd som det religiösa. "Vantron" är lika naturlig som "tron". Om "vantron" är "syndig", så är "tron" lika "syndig". Den "vantroende" kan lika litet rå för sitt mentala stadium som den troende kan rå för sitt. Deras mentala tillstånd eller hållning är således för båda parters vidkommande en företeelse, som ligger helt utanför deras dagsmedvetna vilja. De kunna var för sig lika litet bestämma över att vilja tro eller inte tro som de kunna bestämma över att vilja ha bruna eller blå ögon. Att därför en gudom skulle betrakta den ena av nämnda parter som "syndig" och "straffa" detta väsen med en terror eller pina, från vilken det inte i all evighet existerar någon "frälsning", samtidigt med att han betraktar den andra parten som "helig" eller "frälst" och gynnar denne med en lika evig tillvaro i härlighet och glädje, är en uppfattning, som nog skall beröva det intelligenta väsendet varje förmåga att se den auktoriserade religiösa terminologin som sanningens och rättfärdighetens absoluta uttryck.

Men då ett väsen, även om det har stor intelligens, inte själv kan se vad som är absolut sanning, måste det leva på sin egen filosofi, frambragt av dess spirande intelligens. Då denna filosofi inte är baserad på de auktoriserade religiösa föreskrifterna och heller inte kan vara baserad på en högre kosmisk insikt i livets absoluta analyser, så kan den endast baseras på de företeelser och erfarenheter, som äro mest dominerande i det dagliga samlivet mellan jordmänniskorna. Och för den ännu späda intelligensförmågan kunna dessa företeelser och erfarenheter blott utlösa sig i begreppet: "Var och en är sig själv närmast".

Men då denna filosofi utgör raka motsatsen till det facit, som uttrycker den absoluta vägen till lyckan, nämligen att "var och en är sin nästa närmast", så kommer